Det är väl då konstigt. Så fort jag känner mig stressad, pressad, trött och därmed smådeppig så lyckas jag alltid falla in i de muntra tankebanorna som handlar om världkatastrofer och död. Alltid. Jag undrar hur det där funkar egentligen? Vad det finns för logiskt med att gå och tänka på döden när man egentligen egentligen är stressad över jobb och ettårskalas och ett jättestökigt hus. Men ändå fångar de där tankarna mig mycket lättare då - som om de satt i startgroparna beredda på attack. Jag säger inte att jag är superdeppig nu eller någonting utan sitter här i tv-soffan med lugnt hus runt mig och funderar på att sätta på någon film och rita lite. Jag kan bara inte förstå varför jag ska vara funtad på detta underliga vis. Det är ju precis därför som jag är sådär fjantig och avskärmar mig från allt vad folkmord, klimatförändringar, Josef Fritzel, död, olyckor heter och läser Jane Austen och zappar bort alla hemska dokumentärer. Inte för att det inte finns där. Och inte för att nyfikenheten inte finns där. Ni ska veta hur nyfiken jag är och hur gärna jag vill förstååååå allting. Men det handlar mer om att jag vet att jag får igen det en annan dag. Kanske samma minut om jag sätter mig in i något och liksom dras ner i djupet.
Det gäller väl helt enkelt att försöka förhålla sig till allt sådant här på sitt sätt. Släppa in lite olyckotänkande i taget för att inte avskärma sig totalt från välden och det som faktiskt är mänskligt. Jag vet inte om jag blir en mer okunnig och oförstående människa genom mitt sätt att hantera mina olycksugsvamptendenser. Kanske lite blåögd. Men hellre det kanske?
Nu senast har jag funderat mycket på människor som bara dör av till synes ingen anledning alls. Bara faller ihop, poff, trots att de är unga. Och sedan försöker jag förstå mig på cancer - vilket inte heller det är så lätt.
.
.
.
Nä, nu är det slut på djupheter. Nu ska jag rita! Måste ju inviga mina 11 nya pennor jag köpte igår! Ja, eller kanske några av dem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar