Jag hoppas jag ger mina barn något annat, än ett städat och välordnat hem... /mamman som klättrar i tvättberget, rullar fram på gruset i hallen och har disk upp till armbågarna

Have a happy period!

Det finns en sak i världen som, sedan jag var 16 år, har gjort mig så arg, förbannad, uppgiven och ledsen! Med jämna mellanrum har jag förbannat detta påfund medan jag andra gånger såklart har prisat det. I denna blogg skyggar jag inte för personliga ämnen, så håll för ögonen om ni inte tål, men nu ger jag mig på de förbaskade preventivmedlen!

Sedan jag var 16 år har jag i perioder/år proppat i mig piller. P-piller. Kombinerade p-piller. Minipiller. Akutp-piller. Den första sorten jag stoppade i mig som ung tonåring gjorde att jag blödde konstant i en månad.Jag bytter sort men där började också en resa av frustration, förhoppningar, pillerpauser och oro över vad som egentligen händer i min kropp som jag inte kan kontrollera.

Jag förstår verkligen att när p-pillerna kom så gav det både makt och frihet till kvinnor att välja vad och hur man ville göra med sin kropp. Vilken fantastisk sak!

Men jag kan inte låta bli att också fundera på om de första kvinnorna som tog p-piller funderade på vad dessa gjorde med deras kroppar? Här var vi rädda för massvaccineringen av svininfluensan liksom - och den tog vi en gång. Sedan har vi piller som vi stoppar i oss varje dag som förhindrar ägglossning, påverkar slemhinnor och en hel apparat som för många av oss är viktig. Var man inte rädd då? Eller var det kanske inte så man tänkte? Var det bara självklart att om man ska mixtra med något, om det handlar om bebisar, då är det naturligast att det är kvinnan man ändrar på.

Biverkningarna sedan var ju bara något att räkna med och stå ut med! Vem har liksom dött av en blodpropp?(!) Eller vem vill inte bli deppig, få minskad sexlust eller blöda varannan vecka?  Allt för friheten att väljas skull.

Have a happy period!

Och då går man till barnmorskemottagningen/ungdomsmottagningen efter långt och länge för att få hjälp. Snälla barnmorskor med len röst som säkerligen vill hjälpa en informerar en om att allt är normalt. Och blir det för jobbigt för en kan man ju alltid byta. Jag kommer därför väldigt snabbt underfund med att den enda vägen att gå igenom detta är som martyr. Lite får man ju stå ut med för den stora njutningens skull!

Vad är då mina alternativ. Jag lägger där stor vikt på MINA! Antingen kan jag ju ta piller som mixtrar med min kropp. Eller en kondom som gör ont. Jag kan ju operera in en hormonstav i min arm också med samma hormon som inte funkar för mig i pillerform! Eller trycka upp en grej i min livmoder som antingen ger mig mer mens eller kan ge samma biverkningar jag redan har. Den finns ringar jag inte får ha för att jag har fel anlag och det finns piller för killar som inte färdiguppfunna än.

Men det som nog gör mig mest arg med allt det här är att det inte finns något jag kan göra åt det! Vill jag inte har 20 ungar när jag är 50 så måste jag välja något av alternativen oavsett vad de gör med mig och min kropp.

Och det här med problemen med preventivmedlen är ju inte heller något man pratar om vitt och brett. Vi tjejer pratar med varandra två och två eller med pojkvänner/äkta män. Det är inte förrän man sådär försiktigt nämner ämnet för någon annan kvinna som man förstår att man inte är ensam.

Ibland undrar jag om det inte hade skett en större positiv utveckling av preventivalternativen om vi vågade skrika och bråka lite mer istället för att isolera oss....

Att rita trendigt

För ett tag sedan hamnade jag i ett väldigt intressant samtal med en förläggare på ett förlag inte allt för långt härifrån. Här sitter liksom jag och är hyperfokuserad på min egen utveckling: att nå dit jag tänker mig i en stil som passar just mig. Hela tiden avväger jag vad som är jag, vad som är bra och vad jag ska göra som nästa grej. Men så börjar hon prata om vad som säljer - att rita i olika stilar för olika saker och vad det är som säljer böcker. Hon pekade ut en stil som är "inne" och som ju inte alls är jag.

Och jag har inte alls tänkt på ritade riktigt så innan utan mer som om man väljer stilar efter vad som passar en som kund - precis som kläder. Jag har aldrig tänkt på att det kanske är illustratören som ska bredda sin stil för att passa in i marknadens trender - ja, för att överleva. Och kanske var det inte så hon heller menade utan mer något jag tänkte. Men kanske är det också så...

Fast jag tror också på att hålla och utveckla det man gör. Den stil jag jobbar med nu kan man se ända tillbaka från när jag var riktigt liten. Sedan har jag ju lånat och härmat och lärt mig under tiden men i slutändan hoppas jag allt är jag. Att om man ser mina bilder så känner man igen dem. Och att det är det som håller i längden och lyser igenom hur jag än ritar.

Vem vet, kanske blir min stil en dag det supertrendigaste som finns.

Pust. Nu blir det lugnare inbillar jag mig. Men sannolikheten är liten med två veckors jobb till innan semestern och fina mannen jobbar ännu mer. Men jag blickar framåt och ser fram emot jobbet i höst och pustar varje dag ut av lättnad av tryggheten det medför. Under tiden ligger jag här i soffan och ser hur mina barn kladdar ner sig totalt av färgerna jag just serverade dem...

Roligare än såhär blir det inte ikväll!

Tänk att ha ett jobb

Nej det är ingen ordning med mitt bloggande nu! Kvällarna är så ljusa och långa och allting ska göras på en gång. Fina mannen börjar komma ur sin jobb-bubbla och själv börjar jag se ljuset efter de senaste veckornas hets. Även om jag jobbar i sommar, till skillnad från många lärare på skolan som nu har sommarlov, så tycker jag det är skönt när lärarna går på lov. Inget mer flyttande av klassrum och möbler och stress och den där känslan av avslut som hänger i luften. För jag ska ju inte sluta. Inte än i alla fall.

Och det där med att sluta det här jobbet till hösten har hängt som en skugga över mig nu ett bra tag. Vad kommer sedan? Jag gillar inte ovissheten och lämna ett jobb jag trivs med och som jag äntligen äntligen kommit in i på riktigt. Men med tiden har jag ändå förlikat mig med hur det är och sett möjligheterna i nya erfarenheter. Vad som än kommer, kommer faktiskt att bli bra! Jag har vetat det.

Och idag vet jag säkert!
 För jag har fått jobb till hösten!

 Jag är så lättad och glad och allt det där så det är inte klokt. Egentligen är det inte klokt heller med tanke på att hela den här bloggen går ut på en uttrycklig önskan och dröm om att satsa på detta med målandet på heltid. Men för min del behöver jag det fasta praktiska som utmanar mig mer konkret tillsammans med tecknandet och drömmandet. Jag tror det gynnar varandra och framför allt trivs jag med stabiliteten och att scheman och rutiner att följa. Det finns många vägar att nå till sina drömmar och det här är en...

Och egentligen (såhär har jag tänkt många gånger om den senaste tiden) om det hade varit precis såhär resten av mitt liv med fantastisk man och underbara barn, stökigt men trivsamt hus, ett jobb jag trivs med och utmanas av, kvällar och nätter fulla av tecknande och drömmande: då hade bara det varit fantastiskt! Jag kanske strävar framåt och vidare mot drömmar och mål men det jag har uppskattar jag något otroligt mycket.

Så ikväll orkar jag inte rita. Orkar inte streta och värdera och slå i böcker och hitta referenser. Ikväll njuter jag bara av känslan att ha ett jobb.

Samtidigt via instagram

Det är konstigt hur man är uppbyggd egentligen. En massa positiva och negativa egenskaper alldeles huller om buller i ens huvud och inte sällan så är det negativa också något positivt - och ja, även tvärtom. Att önska bort negativa egenskaper skulle också innebära att något positivt försvinner. Så det är väl kanske bara att slipa på det man har.

Själv har jag en målmedveten och frustrerande strävan att bli bättre. Med det kommer den ibland så förlamande självkritiken. Jag är aldrig tillräckligt bra och jag har så enormt mycket mer att lära mig och jag grubblar och värdera mig och mitt lärande ständigt. Vilket också gör att jag aldrig känner mig fullständig. Vilket ju är bra om jag vill lära mig ännu mer.

Och visst jobbar jag hårt. Men det är då, när jag ritar, som jag uppskattar det oförklarliga flytet. Hur jag inte riktigt har förklaringar till varför och hur jag har lärt mig eller kan en del saker. Som när jag ritar eller målar lustfyllt och fantiserar och lever mig in sådär underbart. Och när jag sedan tar ett steg tillbaka och det syns i bilden. Eller när mitt huvud omedvetet registrerar saker jag har sett, kroppshållningar och diverse, och jag slappnar av och de bara framträder på pappret utan att jag tänker.

Då känner jag mig bara tacksam för att jag är jag och att jag får rita.

Imorgon är det skolavslutning och härom dagen hamnade jag i en buss full med studenter. Plötsligt blev det bara så uppenbart att jag inte var student. Gång på gång hörde jag de glada studenterna säga "Jag kan inte fatta att vi tar studenten idag!". Och det är väl precis precis så det är när stora grejer händer en som man har sett fram emot länge. Det känns nästan lite overkligt.

Och lite så känns det väl med mycket nu. Både overkligt och omöjligt ibland. Ovissheten är spännande men den tar kol på mig. Så mycket halva svar att jag har svårt att hålla alla trådar uppe. Och ibland är det oundvikligt att stanna upp och undra vart jag egentligen är på väg. Men visst! Det beror ju också på hur de halva svaren blir. Fortsättning följer helt enkelt.

Men jag har också insett att mitt rätta element är att ha en massa projekt runt mig som håller igång drömmarna.

Annars går ritandet både bättre och sämre. Lättare att hitta formerna men svårare att motivera mig själv. Det känns som om jag är klar med det här. Det här att sitta och kladda och vara glad amatör. Nu vill jag ut på riktiga uppdrag! Göra stora grejer! Men sådant trillar ju vanligtvis inte ner i huvudet på en så det är bara att jobba vidare och försöka att inte vara otålig.

Engelsfors fan art!

Ida

Linnea och Minoo

Vanessa

Anna-Karin

Jag har precis läst en bra bok. Och en del böcker ger en verkligen bilder som spelas upp ens huvud och denna (eller egentligen dessa då det är två) får min fantasi att spinna. Därför blev det lite fanart av det också.

Den första boken heter Cirkeln och inleder den magiska trilogin om Engelsfors skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Småbarnsmammor i 26+ kanske inte är den primära målgruppen men vad gör det när det är så bra.

Det är nog den här tiden på året tror jag. Allt springer så fort och jag försöker springa med så gott jag kan. Men framtiden är oviss och sånt gillar jag ju vanligtvis inte alls. Kanske inte nu heller för den delen. Men jag är mycket mer förväntansfull nu och liksom tar saker mer som de kommer. Jag vet vart jag vill och jag vet att vägen dit kan bli krokig, så vad jag gör nu spelar mindre roll bara jag kommer vidare. Framåt. Det är ju ditåt jag kämpat mer eller mindre ihärdigt de senaste åren.

Just nu är hösten ett stort frågetecken. Är jag arbetslös? Ja, just nu verkar det inte bättre. Eller gör det det?

Och kommer jag in på den där kursen jag suktat efter så himla länge? Men får jag jobbet jag nu hoppas på så kanske jag inte går den i alla fall nu. Eller gör jag det?

Och kommer jag gå på spännande möten i höst, sitta i väntrum på sjukhus och måla som en galning till appen? Ja, det verkar ju sannolikt bli av även om vi inte fått alla svar. Men när?

Att vänta är inte alls en av mina starka sidor men jag lär mig jag också. Under tiden kluddar jag med pennorna lite planlöst vid tvn de kvällar jag hinner och orkar. Storverken tar jag en annan dag...

Ikväll var vi en riktig bondfamilj. Jag lär mig att köra traktor (Kul!) och vi packar gräs hela familjen. Det är en framtid jag aldrig för mitt liv skulle kunnat föreställt mig för 8 år sedan...

Att göra en beställning

Jag vet inte hur pass tydlig jag har varit här på bloggen om beställningar. Men jag tar gärna emot beställningar! Här är en som jag gjorde härom veckan som var fasligt kul att teckna. Och utmaningar skrämmer mig inte heller ska ni veta!

Jag vill också vara tydlig med att om man beställer en bild, ett specialritat original, av mig så är det inte längre jag som äger rätten till att visa dessa bilder i bloggen när och hur som, som jag har lust. Då kan det hända att jag frågar om jag får lägga upp bilden här men jag respekterar fullt och fast om man inte vill det.

Vad det gäller mina andra bilder som jag ritat för egen skull eller liknande så äger jag rätten att använda och visa dessa bilder i andra sammanhang trots att originalen är sålda. Men ett original är ändå ett original och skulle en bild bli stor och väl spridd så vet ni också har den riktiga varan på er vägg. Lite Picasso liksom om man ska ha storhetsvansinne.

Och vad det gäller att värdera teckningar. Att värdera sin tid. Värdera sin kunskap. Värdera sitt varumärke också för den delen så är det ingen enkel historia. Därför utgår jag från priser som andra tecknare håller tillsammans med en egen värdering av min tid. Priset på bilden beror helt på vilken storlek, teknik och hur pass avancerad beställningen är. Jag tar därför mellan 600 kr och 1000 kr för en beställning. 

Jag förstår att somliga ryggar för de priserna, då jag själv alltid mäter pengar i mat och kläder. Men om man värderar det i tiden jag lägger på varje bild tillsammans med kontakt och bara klura och tänka så är min timlön inte ok. Men jag slår mig fram nu och tanken är ju också att dessa priser kommer öka med tiden också: så passa på!

Vill du göra en beställning så går det till såhär:


1. Skicka ett mail till mig på ahdetgorjagimorrn@gmail.com och gör en beställning eller bara en förfrågan! Man kan alltid fråga och en fråga förpliktar ingen beställning!
2. Jag skickar prisexempel, frågar mer om beställningen och vi kommer överens om tills när beställningen ska levereras
3. När teckningen är klar skickar jag bilden i en mindre kopia som kvittens på att bilden är gjord och kommer att skickas. 
4. Därefter sker betalningen: Teckningen + porto
5. När pengarna syns hos mig så skickar jag bilden! 

Tänk att få rita på jobbet! Och ibland får man det :)