Vi ses på barrikaderna!

Jag minns att jag öppnade mailet och rodnade när jag läste vad hon skrivit till svar. Jag stängde ner det snabbt igen och tänkte att hon hade fått allt om bakfoten. Sedan skrattade jag lite besvärat.

"Vi ses på barrikaderna!" stod det som avslutande hälsning.

Men det var ju inte alls det jag hade menat när jag skrev till henne. Jag hade precis läst Maria Svelands bok Bitterfittan och fått någon sorts uppenbarelse kring varför det kändes så himla jobbigt att bli mamma. Med att "bli mamma" menar jag inte själva minuten från att barnet är i min mage och att det sedan ligger slemmigt på ens mage. Nej jag menar år av omställning till en helt ny livsroll. Det kan vara riktigt jobbigt men värt det när man väl landar. Fast just då, när jag läste hennes bok och när jag mailade henne om hur bra jag tyckte att hennes bok stämde på mig och mina tankar, så vet jag katten om det kändes värt det.

Jag visste ingenting om Maria Sveland än det jag hade läst av Bitterfittan. Det enda jag trodde mig veta just då när jag fick mailet var att hon verkade vara en sådan där aggressiv feminist som alltid skrämt mig. Och jag har inte gjort några större efterforskningar om henne sedan dess heller för den delen så jag har ingen aning om ifall jag hade någon som helst anledning att känna mig skrämd. jag var ju ingen barrikadmänniska bara och hon fick ju gärna vara det.

För grejen är att jag aldrig gillat ordet feminist. Det har känts så extremt och definitivt på ett sätt som mina åsikter sällan är. Jag lyckas alltid se saker ur för många vinklar och till sist blir jag osäker på alls vad som är rätt. Och med feminismen kunde jag inte riktigt förstå varför man skulle polarisera vi och dem: Blir det verkligen mer jämlikt om man hela tiden påpekar olikheterna? Inte så att man inte skulle kämpa för det: men min vision var väl mer att det hela skulle vara helt naturligt. Att det inte ska behöva vara någon ufo-grej utan något som bara är en del att vara människa. Alla är olika men värderas lika. Eller nått. Ja, en helt verklighetsförankrad filosofi alltså som när som helst förverkligas medan jag sitter och fredagsmyser med familjen.

För grejen var väl att ända fram tills jag fick barn så kände jag mig inte speciellt orättvist behandlad. Jag kanske var det, men jag såg det inte som något problem. Jag skäms lite när jag tänker på det, men jag satt även under ett seminarium och dissade en hel genusbok vi skulle ha läst men som jag bara klarade av att läsa hälften av. Sedan tycker jag väl än idag att den kanske läste in lite väl mycket övertolkningar av genus i deras lekobservationer- men jag hade nog sett en större helhet på det hela idag faktiskt.

Men så fick jag barn och jag kände mig ständigt underpresterande och otillräcklig och fruktansvärt orättvist behandlad för det mesta faktiskt. Men det där mailet har följt mig i tanken de senaste fem åren. Och sakta sakta har mitt tankesätt förändrats. Jag har insett att jag inte alls lever ett lika jämställt liv som jag trodde både beroende av mig själv, min man, hela min omgivning och samhällsstyrningen.

 Allt oftare har jag blivit riktigt sur för smågrejer i vardagen:

Som varför alla bokklubbar och enkäter och förskoleräkningar och gud vet allt som berört barnen genom åren kommer på posten är adresserade till mig! "Älskling, du har fått brev!" - så tusan heller: jag har fått mer krav och beslut! Jag är ganska säker på att det någonstans måste gå att få tag i uppgiften om att min man är far till mina barn: varför kommer inte sådant till honom?

Och varför tar de på förskolan bara upp de jobbiga sakerna med mig när jag hämtar och lämnar och inte med min man? Eller är det kanske så att jag på grund av de eviga skuldkänslorna som kom som ett paket med mammarollen gör att jag tar åt mig mer? (Eller är det bara så att jag är där mer? hahaha)

Och varför måste jag alltid vara nervös när jag ska gå in på en byggaffär av rädsla för att göra bort mig när jag ska handla material? För det mesta är det bra personal men det är mer än en gång jag har känt mig riktigt dåligt bemött eller inte tagen på allvar bara på grund av att jag är tjej!

Och varför ska jag, som redan sedan födseln har något sorts duktighetskomplex, som vissa hävdar att man uppfostrats till på grund av sitt kön, också ska behöva överprestera för att bli tagen på allvar när man gör någon mansgrej som att bygga eller köra maskiner!

Och varför förutsätter alltid bekanta till min man, när vi ställer in något eller när min man inte kan vara med på någon grabbgrej att det beror på mig. Javisst ibland gör det kanske det! Men jag har verkligen tröttnat på att försvara mig eller ens lägga energi på att försöka förändra den bilden. Ja, det är väl helt enkelt jag som förstör alla roliga planer!

Eller det gör jag väl egentligen också... För jag har ju som sagt tagit rollen som organisatör av en hel familj och grusar därmed alla andras drömmar och visioner om allt vi kan göra under en helg med rå realism. Ärligt skulle vem som helst när som helst kunna avlasta mig på den rollen. Men ändå gör duktighetskomplexet att jag inte kan släppa den.

Och varför kan inte jag, som de där andra företagsledarna som jag träffar eller han jag jobbar med värdesätta mig själv och det jag kan? Jag får verkligen kämpa med att visa framfötterna och inte ursäkta mina idéer ständigt, vilket jag ändå gör helt omedvetet. Hade jag varit kille tror jag faktiskt att det hade varit annorlunda.

Ja, jag skulle kunna hålla på i en evighet

.
.
.

För när man har öppnat ögonen är det svårt att stänga dem igen.

Och jag har nu insett att barrikaderna kanske inte är ett så fasligt dåligt ställe att vara på! För vill man ha förändring måste man ju arbeta för den.