150 sidor stolthet

150 sidor stolthet

 Det är så med en del drömmar att det är alldeles för skrämmande att inte lyckas att det på något vrickat sätt då känns bättre att inte ens försöka. Klart man tänker att man ska försöka. Om och om igen. Men det där nejet som lyser rött i slutet av tunneln gör att man egentligen aldrig kommer att känna sig  helt beredd att möta det. Grejen är ju att man egentligen inte har något att förlora på att försöka - men det är inte så det känns.

Men nu tror jag att jag kommit dit då ett "nej" inte skrämmer ihjäl mig och jag insett att världen är full av nej som drabbar alla människor. Även sådana som jag ser som lyckade. Och har man väl insett det så blir saker faktiskt lättare.

Så för första gången, tror jag, så visar jag upp min bok i bloggen. Tror inte jag gjort det i den gamla men minns inte så noga. I vilket fall som så har den här boken givit många kval. Först skulle jag skriva klart den, vilket bara det tog sin tid och sin lilla ångest. Och sedan tänkte jag rita till den - vilket jag inte alls haft självförtroende till innan. Men nu tusan har jag bestämt mig. Jag har alltid vetat att den ska bli klar men nu SKA den det. Hur bra eller dålig den än blir så ska jag ha den klar. Om ingen vill ha den ska jag ställa den i bokhyllan och bara vara stolt över den. För den är klar.

150 sidor stolthet. Nu ska jag bara få ihop 28 bilder att vara stolt över också...

Lite magiskt att bläddra är det allt

 Några ofärdiga skisser och lite text.

Skulle ta kort på tjockleken men det blev visst en bild på min fina ragg-hund och lite av vårt stök

Ledighet och jobbande i olika slag

Hostig idag. Den där förkylningen som tycks arbeta igenom oss alla systematiskt har fått grepp om mig. Verkar dock vara en lindrig variant. Känns som vi alla står lite på pausläge idag - eller är det för att jag är trött som det känns som allt rör sig långsammare. Igår var vi på trevligt kalas och idag tar vi det bara lugnt en stund. Lite halvglad för att det blev jobbande denna helg också fast vi i egentligen ska vara hellediga. Men ingen rår för att man blir sjuk - så det är bara egoisten i mig som har lite svårt att ta det. Egentligen får jag väl vara glad för att jag slipper ut jobba i tid och otid. Ovissheten om när det blir jobb är absolut det mest energikrävande med att bo på en gård. Man kan aldrig vara helt säker även om Fina mannen gör så gott han kan.

Men på onsdag verkar det som jag ska ut och jobba igen. Ganska behändigt det där, att sitta på rumpan i soffan och tänka att "Åh, jag borde verkligen ringa till skolorna och hamna på vikarielistorna igen!" och så ringer de alldeles själva och föreslår precis det man önskar. En dag sådär, i en lägre årskurs, och lagom tid. Ser fram emot det nu. Lär vara urnervös sedan. Får ta med min lärarexamen som sköld. Den hade jag ju faktiskt inte förra gången jag vikarierade! Stolt som en tok över det.

Vi

Ritat i blyerts igen. Lika otålig som vanligt. Men jag trivs på något sätt med mitt arbetssätt. Kanske inte blir den fotorealistiska ytan men något med det ruffiga lockar. Scannandet och och ihopsättandet (eftersom det är A3 och jag scannar i A4) blev väl lite sådär. Linjerna är mjukare i verkligheten. Kanske tar kort imorgon. Kanske jobbar vidare med motivet i andra upplagor i andra tekniker. Kanske. Men inte idag.

Snälla låt mig rita något bra!

Några bilder efter två kvällars kluddande

För det mesta ritar jag om kvällarna framför tv:n samtidigt som jag lyssnar på tv och plågar min man med "Du, kan du titta på den här?". Han är tålmodig som få. Det är inte jag. Jag vill att allt jag ska bli ska bli strålande och börjar på teckning efter teckning efter teckning. Oftast blir det bara blaj. Gör ett streck som blir ett streck som blir ett streck. Ibland drar fantasin igång men ibland blir det bara hjärndött och då blir jag arg. Bankar pannan i ritbordet och önskar sådär desperat "Snälla låt mig rita något bra!" Men det går ju inte att tänka på det viset om man ska prestera har jag förstått. Det bästa är att bara göra. Men ibland vill man bara göra något riktigt bra.

Tills dess visar jag en liten del av min skisshög.

En analys av lyckan

Jag är hostig och sedan lite orealistiskt lycklig. Inte för att jag hostar då utan snarare för att det känns som allt går bra nu. Flyt. Kanske inte med tecknandet sådär så allt flyter jättelätt. Men bara ett allmänt flyt. Såg på nyhetsmorgon då en skäggig man talade om lycka. (Måste man vara skäggig för kunna ses som upplyst? I så fall är det kört). Han sa i alla fall att många hela tiden söker efter kicker men den verkliga lyckan bestod i att kunna ha en högre jämnnivå. Det visste jag nog redan. Det är det jag har längtat efter. Och det är det som jag konstigt nog känner nu. Ärligt: jag vet inte vad det är med mig men jag har samtidigt ingenting emot det. Men egentligen egentligen hade allt kunnat vara såhär för evigt om jag bara fick känna mig såhär nöjd. Nöjd med mitt liv. Känner inte ens några stora ouppnåeliga ambitioner som jagar mig som galningar både natt och dag. Jag är helt enkelt nöjd. För jag vet någonstans att allt det där jag vill kommer att kunna hända sedan. Sen efter det här som är nu.

Är det någon som förstår hur otroligt oroande det kan vara att ha kommit fram till sådana här stora insikter? Eftersom jag har en benägenhet att krångla till saker så är jag livrädd emellanåt. Det är ju en del av mig själv att aldrig vara helt nöjd och jaga på livet som om allt måste hända på en gång. Ingen trevlig del av mig själv vill jag inte påstå men ändå har jag på något sätt vant mig vid den där eviga kampen. Är den slut nu? Då blir jag rädd för att jag på något sätt är hjärntvättad. Eller är det så att alla de där jobbiga känslorna kommer tillbaka när jag minst anar det. När jag gör något fel. När jag prioriterar fel kanske. Jag är jätterädd för när saker känns för bra. Och bara sådana tankegångar kan ju göra vem som helst olycklig.

Därför ska jag analysera mig till logiska förklaringar till min lycka för att inte tro att det bara är en ren slump.

Så här är min lyckolista:
- Jag har en helt underbar familj! De ger mig liv och energi på ett sätt som är helt fantastiskt!
- Det är ett nytt år, solen lyser oftare nu och alla förhoppningar och planer ligger inom en överskådlig framtid.
- Jag tränar och känner att både mitt knä och min kropp faktiskt fungerar trots alla jättemånga kilon som jag inte orkar bli av med. Jag är alltså ingen tant trots allt och kanske uppbådar jag snart lite energi att gå ner lite av det i alla fall... Men det orkar jag inte tänka på nu.
- Fina mannen har inte haft det lika hektiskt nu som under hela hösten. Vi hinner faktiskt umgås och prata och göra allt det där man behöver för att känna att man är en familj på riktigt och inte bara två människor som håller ihop sitt praktiska universum så gott det går.
- Jag har ingen bebis längre. Jag älskar mina barn jämt. Men det är något med bebisfasoner som inte passar mig. Jag gör så gott jag kan. Jag tror jag är en bra mamma. Men jag har inte tålamod, blir panikig och är nog bara inte riktigt gjord för bebisar. Hur mycket jag än älskar mina ungar. Men nu är hon snart ett år och det känns totalt underbart!

- Jag ritar jättemycket och skäms inte längre för det. Jag vågar tom lägga upp en massa grejer i bloggen. Och bloggen gör på något sätt att det känns som jag gör något viktigt, annorlunda och roligt i vardagen.

Så TACK alla ni som hänger på!!

En sjöjungfru på kroken

Jag övar och övar och övar och övar. Listan i mitt huvudet är oändlig på allt jag vill lära mig men jag försöker alltid ta det närmaste (fördelen med att vara pedagog kanske?). Jag läser. Kikar på andras teckningar. Försöker. Men för det mesta bankar jag pannan blodig känns det som. Det är väl tur att det ändå för det mesta är kul. Och ibland. Ibland. Blir det som man tänkt. Och det blev det faktiskt nu. Självklart finns det saker jag tycker jag kunde gjort bättre. Men  det här känns ändå bra...

Och en sjöjungfru blev det. Tänker på Disneys "Den Lilla Sjöjungfrun" jätteofta nu. När jag var liten var det utan tvekan en av favoriterna och jag och min bästis simmade och sjöng (eller kanske skrek) som sjöjungfrur under vattnet hela tiden. Jag kan fortfarande simma sjöjungfrusim. Jag provar då och då om somrarna i havet när jag är för mig själv...

Det här är kärlek

Om jag hade haft råd så hade hela mitt hus sett ut såhär typ. Alltså gamla tapeter är verkligen en last jag har, har jag insett Alla stora blommor och färger och mönster gör mig så lycklig. Har du samma last, titta in på interiör1900s sida.

Björnen är lös

Jag testar vidare. Motiven blir lite sådär men känner att jag utvecklar tekniken något varje gång. Jag jobbar inte på flyt längre utan ren och skär beslutsamhet. Men är man bestämd så....

Men nu i säng!

Vad gör man inte för att känna sig lite viktig och självförverkligad!

Ja, jag har insett att jag har blivit en snudd på besatt. Inte sitter jag här och bloggar 2-3 gånger i veckan som jag utlovade i första inlägget. Jag laddar upp inlägg på löpande band och är fast i bloggträsket upp till knäna. Men lider jag? Nej inte så värst. Hur verklighetsfrånvarande det än kan låta så har bloggen liksom blivit jobbet som jag inte går till. Den ställer krav och driver mig framåt i en "jag-ligger-kvar-i-sängen-lite-till-vardag". Jag vet att jag måste skriva inlägg. Jag vet att jag måste rita vidare. Och ibland är jag stressad. Ibland önskar jag att jag kunde komma i säng vid klockan tio någon kväll. Men i det stora hela så känns det här vrickat nog mer som livet ska vara än vad det gör att gå runt i kravlöshet.

Missförstå mig rätt. Att ta hand om barn hemma är inte kravlöst men det är sannerligen en tillvaro som man till stor del kan styra någorlunda dit man vill. Och så kan man fastna i lite vardagspanik när dagarna ser likadana ut. Man kan ärligt bli trött på de mest simpla grejer om man gör de tillräckligt ofta utan någon som helst variation.  Men vem bryr sig egentligen om ifall jag städar garderoberna idag eller imorgon? Eller om jag tar den där promenaden eller plockar undan adventstjärnorna som ligger och skräpar tillsammans med julgardinerna i ett hör? Jag gör det imorrn... liksom.

Ibland undrar jag om jag skulle göra detta utan läsare? Vad är det liksom som driver en att blotta halva sig själv på det här viset framför en majoritet av människor jag inte ens vet namnet på. På min skärm är det bara statistik. Svårt att greppa ansiktena. Men ändå är det på något sätt viktigt. Inga ambitioner om att ha tusentals läsare utan mer känslan av att det finns folk där ute som är intresserade av vad jag gör och vad jag tänker på. Kanske är det lika många som är lite som jag? Kanske ger jag något? Den där känslan av meningsfullhet och att vara lite viktig. Vad vet jag.

Men samtidigt som jag knarkat ner mig ordentligt i det egna bloggandet så har en ny värld uppenbarats för mig. Jag har ända sedan min bloggstart läst bloggar men tyckt det varit svårt att veta vad som varit jag innan ritandet. Och så hittade jag plötsligt en ritblogg, och en till, och en till. Och så var jag plötsligt fast. Först vågade jag inte kommentera. Var så rädd för att folk skulle surfa in på min blogg och se min otillräcklighet. Men sedan vågade jag en dag skriva en kommentar och fick kontakt med en massa härliga bloggare. För alla, oavsett hur bra de är, blir faktiskt glada för en ärlig kommentar! (Med detta vill jag inte säga att man måste kommentera in min blogg. Jag blir självklart hjärtans glad för kommentarer. Men vill inte att man ska känna sig pressad och tvingad. )

Så bloggandet har blivit en del av min vardag. Det låter inte riktigt vettigt, fast det bryr jag mig inte om. Det är än så länge kul och även om jag inte vet hur ett sånt här bloggande kommer kunna funka till hösten, då jag ska försöka mig på att hitta ett jobb, så fortsätter jag såhär tills vidare .

För vad gör man inte för att känna sig lite viktig och självförverkligad!

Tack för ni hänger på!

Elin testar

Jag söker. Efter ett arbetssätt jag trivs med eller bara en utvecklad teknik. Någonting. Har länge funderat över att prova måla promarkers utan tuschpennorna men mina skisser är så kladdiga. Men nu när mitt älskade ljusbord verkar lagt av för tillfället så kändes det som att det var läge. Även om det inte är en superutvecklad och genomarbetad bild så trivs jag i det här lite oskarpa och ruffiga. Det får testas fler gånger!

JK Rowling

Snabbt ritad. Försöker lära mig vara tålmodig men ikväll gick ritandet riktigt segt. Har en hel hög med kasserade skisser. En som jag ska fortsätta med en annan dag. Och då är det skönt ibland att rita av i avslappningsläge. Kanske inte hundra nöjd men okej med tanke på tid och att jag ritade den med stiftpenna... En dag ska jag veeeeerkligen ta mig tid till en blyertsteckning! Inget mer haffsande.

I en vrå i min hjärna

Jag tror jag har ett speciellt rum i en del av min hjärna. Där har jag röjt upp och gjort plats. Och ibland väger jag guldklimpar i händerna och stoppar in där lite huller om buller så att jag närhelst det behövs kan plocka fram valfri guldklimp. Det är för det mesta ord. Men ibland också böcker och bilder. Men för det mesta är det något jag hört, sett eller läst. Ett litet stycke. En andemening. Något som liksom etsar sig fast i mig och läggs på minnet. Ofta handlar det om drömmar och kreativitet.

När JK. Rowling pratar så förlorar jag mig alltid och tror att jag kan drömma hur stort som helst. När gamla människor talar om livet och lärdomar kan jag inte låta bli att lyssna och leva mig in. När en gammal komiker  talar om sina uppträdanden som gamla spyor - något som kommer ut men man inte vill titta på själv - så ler jag. Det finns så mycket klokt där ute. Som får en att våga drömma vidare.

Jag och mina tjejer...

Ja, jag bet mig i handen och bestämde mig för att fortsätta rita trots allt. Men ikväll övar jag inte på nytt och pilligt. Det blev en tjej i tusch. Enda nya är väl möjligen att jag inte brukar rita så mycket i tusch annat än i mina föreläsningsblock.

"... och så måste jag sänka mina krav också"

Grejen är att jag inte är nån pedant eller ens behöver ha varje milimetersak helt rätt och perfekt. Jag är även duktig på att rycka på axlarna och säga "Det här får vara bra nog!". Jag har inte heller någon sorts livinställning om att prestationer gör en lycklig. Ändå. ÄNDÅ. så sitter den där argfrustrerade klumpen inuti och vill liksom bryta sig loss. Vilket den ibland gör. Min man kallar det en del av min konstnärliga sida. Alla stora konstnärer är väl mer eller mindre kända för sina utbrott och egenheter. Dock gäller ju inte mina utbrott bara det konstnärliga utan här kan jag bryta över en lektionsplanering som inte alls blivit som jag tänkt eller en plåt med lussekatter jag glömt pensla. Och sedan gäller det ju klart större saker och sammanhang också.

Det roligaste av allt kan jag ändå tycka är när man pratar med folk sin lite vrickade ångest. Då får jag nästan alltid det lite huvudklappande och smått frustrerade rådet att jag ska sänka mina krav. Som om det vore det självklaraste rådet i världen. Men som om jag inte VET det! Som om jag inte arbetar med det. Men det komiska i allt det här är ju just det att när man känner sig platt av prestationsångest och stress över tillfällig perfektion så är det ju precis så jag tänker mitt i "... och så måste jag sänka mina krav också!". Som om det kravet inte ger en prestationsångest liksom!

Och idag så hamnade jag över en plåt med jäsande piroger och vräkte ur mig min prestationsångest vad det  gäller ritandet över min otroligt förstående man. Hur jag vet hur mycket bättre jag borde kunna bli och hur det känns som jag står stilla. Och hur ALLA ANDRA är så mycket bättre än mig. Så frustrerad. Men ibland tror jag att det är de känslorna i maggropen som driver mig framåt. Men ibland kan jag önska att jag bara var någon som tyckte om att stå stilla.

.
.
.

Och på tal om stilla. Har inte, utöver tillfällig prestationsångest, några som helst väggklättrartendenser nu. Jag vet ärligt inte vad det är för något som kommit över mig men låt det stanna! Är fasligt effektiv emellanåt faktiskt. Hoppas det håller i sig!

In och ut: Del 2

Puh! Del två av serien är klar! Och det tar tid. Mest kanske för att jag verkligen inte är helt van på det här. Det är så fruktansvärt mycket tankar och beslut och processer att gå igenom. Och framför allt måste man vara noggrann - vilket bara det är en bra övning för en hast-maja som jag själv. Men även om jag jobbat som bara den och tänkt nästan ännu mer så kan jag inte låta bli att undra vad det är jag inte vet. För att rita serier är verkligen en hel vetenskap där det jag vet bara är en liten rispa på ytan. (Man skulle tusan ha lite mer lärlingsjobb för tecknare tycker jag allt. Helst bra betalda sådana också ;)). Dock tycker jag verkligen att det är sjukt kul att rita serier! Även om jag är döfärdig nu så vill jag nästan sätta igång med nästa sida direkt. Fast det blir nog till att klura lite till på tror jag...


Serien i sin helhet

Serie under arbete

Har suttit och ritat lite ikväll även om lugnet lade sig väldigt sent i huset innan jag kunde sätta igång. Men del 2 i serien är på g. Här sitter jag med ett av mina mest använda teckningsredskap i knät. Ett litet ritbord som min morfar snickrade ihop till mig när jag var liten. Perfekt att ha när man sitter och lyssnar på TV och tecknar - vilket jag gör väldigt ofta. Min hjärna slappnar av på ett bra sätt då, vilket gynnar tecknande och avlägsnar övertänkandet.

Vara vuxen

----- Förvarnar om lite för djupa och smått sentimentala tankegångar som efter hand börjat spåra ur------

Vad är det liksom med grejen att bli vuxen? Hela ens liv pratar man om det - spekulerar kring vuxenhet och förfasas och hyllar. Inte kan man då glatt hoppa runt på stenar som åttaåring utan att någon undrar vad man ska bli när man blir stor... Och hur blir man sedan? Ärligt så har jag just nu svårt att komma på någon som verkligen helt och rakt igenom är vuxen. I alla fall inte så som det målas upp.

För det är väl snarare hur det målas upp tror jag. Man har en så tydlig föreställning över hur det är att bli vuxen - och med tanke på att så få vill bli vuxna så måste ju den föreställningen i sig vara ganska avskräckande. Men åren går. Saker händer. Man blir erfaren. Eller nja, erfarnare. Och en dag förstår man att är man 25 år, gift och har två barn så kan man inte vara annat än just sådär vuxen som man tänkt att man är när man är vuxen.

Och jag kan nog ganska obekymrat säga att jag också är vuxen och känner mig vuxen. För det mesta. Men  när man har barn att jämföra sig med så är det den mest logiska slutsatsen att komma fram till. Ändå så kan jag undra i vilket exakt ögonblick jag gick från ungdom till vuxen? Antagligen finns det inget sånt ögonblick. Och grejen är att jag inte alls är sådär vuxen som jag förställt mig. För jag känner mig ungefär som förut fast ändå inte. Vuxenheten har smugit sig in bland alla mina andra egenskaper och liksom utvecklat dem lite och lagt till lite. Men allt annat finns fortfarande kvar. Så tänkte jag inte om vuxenhet innan.

Därför är jag som vilken tjurig barnunge som helst när saker ibland inte blir som jag har tänkt och studsar runt som en 7-åring med mina teckningar och vill bara att Fina Mannen ska säga hur fina de är och hur duktig jag är. Inte alls vuxet. Som så mycket annat. Skillnaden är väl att förnuftet ligger närmare tillhands och drar slutsatser och prioriterar så som jag inte hade gjort för flera år sedan.

Och antagligen är jag mer vuxen nu med två barn än vad jag hade varit utan. Men oavsett så är det inte såhär som man föreställer sig att vara vuxen. Det är nog inte riktigt såhär man menar heller när man talar om vuxenhet och människor är omogna i en negativ bemärkelse. Men vem vill egentligen leva den idealiserade bilden av vuxenhet?Upplevs inte den bilden som... tråkig?

Det handlar väl mer om att man ska agera vuxet och ansvarstagande i de områden som påverkar sig själv coh andra. Men i det övriga så borde man ju rent praktiskt kunna vara så ovuxen som man vill så länge man inte skadar de man tycker om.

Med det resonemanget i tankarna tar jag nu mina pennor och papper och sätter mig och målar lite. Något som jag länge haft svårt att försvara som något realistiskt och självklart i en vuxen människas vardag. Helt enligt föreställningar om att andra säker tycker att man är alldeles fjantig:
som visat sig vara helt osanna och ganska dumma föreställningar.

Att bli vuxen handlar kanske inte bara om vad man gör (betalar räkningar, tar ansvar, får barn) utan vem man lär sig vara.
 (Hmm... Det lät på tok för djupt. Men jag vet vad jag menar. Nu är det nog dags att sluta skriva innan jag blir alldeles amerikansk-tv-showig och börja rabbla blessings)

In och Ut: Del 1

Här är den! Första delen i mitt första lite större serieprojekt. Eller... ehrm... egentligen har jag nog aldrig på riktigt haft något serieprojekt eller någon serie... Ja förutom min bondmora. Men jag vill så väldigt gärna testa att lära mig rita serier. Och som jag skrivit innan så har ju fantasin varit riktigt dåååålig vad det gäller historier. Men så körde jag bil och lyssnade på radio. Och låten jag hörde gav mig så mycket bilder och idéer att det bara måste bli en serie. Och alla som hört låten eller inte redan har googlat den så blir det mer action i resten av serien. Hm... jag är faktiskt lite orolig för det där med tanke på låttexten... Men nu när jag har börjat kan jag ju inte backa ur.

Skrivbordstitt

Ja, som det så väl iakttogs i kommentaren i förra inlägget så har en släng fantasi återvänt! Sitter och målar serie och har himla kul. Ska bli ännu roligare att lägga upp första sidan så snart den är klar. Tills dess blir det en bild på mitt städade skrivbord. Ja, det kanske ser stökigt ut men det är bara lite kreativ oreda om man jämför det berg med räkningar, papper, telefonkataloger och bestick (?) låg där innan. Också kul att få tillfälle att visa upp mina underbara promarkersväskor som ett välbehövligt presentkort i julklapp bidrog till att jag kunde införskaffa.

Serieskiss

Håller på att rita en grovskiss till en serie som hoppade upp i huvudet i bilen. Egentligen är väl inte den här bilden så mycket bevis på det med tanke på att man inte ser så mycket. Men jag tror den blir superbra om den blir som jag tänkt i min hjärna. Vilket det ju nästan aldrig blir i och för sig. Men har ingen som helst lust att sova utan vill bara ritaritarita. Hmmm... Och så kommer jag vara helt döfärdig imorgon om jag genomför den här planen. Så det blir väl till att ge sig snart...  Men det är svårt när hjärnan håller på att svämma över av idéer.

Fantasin är död

Jag börjar undra om inte min fantasi har gått och dött. Sorgligt i så fall och jag sörjer den i så fall djupt. Men eftersom jag är en kvinna med självinsikt så vet jag att det antagligen bara är en period. Jag ritar ju som en tok nu. Och antagligen så kommer den där fantasin att dyka upp så småningom. Men  eftersom jag också har en del hysteriska och svartvita drag så kan jag inte låta bli att undra om den kanske kanske inte har försvunnit för gott. Finns inte mer. Borta.

För jag saknar mina berättelser. Hur jag liksom kan fantisera ihop en hel livshistoria i stora drag under en timme i bilen eller hur jag bara genom att se en liten obetydlig sak kan snappa upp ett spår och spinna vidare. Det händer inte lika ofta nu. Mest tänker jag nog på matplaneringar, helgutflykter och min bristfälliga städmotivation. Fast det kanske är helt vanliga och sunda tankar för en mamma. Men en Elin kan ibland sakna det andra.

Fast egentligen led jag inte så mycket över den borttappade fantasin tills för alldeles nyligen. Antagligen hade jag bara inte tänkt på det innan och liksom inte saknat något. Men ibland är det ju faktiskt så att man kan glömma bort saker man tycker är roligt att göra och sedan komma på dem igen när man antingen gör dem eller när man... ja, helt enkelt kommer på det.

I mitt fall var det när jag ritade (Surprise!) Jag skulle så hiskeligt gärna vilja göra en serie. På riktigt. Liksom för att testa hur jag fixar det. Har läst serier långt längre än innan jag orkade igenom min första bok och det är något som lockar. Och historier har jag ju liksom en drös på lager! Eller det trodde i alla fall jag.... Det var i alla fall så det brukade vara... Men nu fanns det inte en endaste hur hårt jag än grävde. Och sedan den upptäckten så har jag försökt pressa fram en historia, vilket inte heller har gått så himla bra. Så antingen är min fantasi död för att jag blivit alldeles för vuxen. Eller är jag bara inte ämnad för serier utan får traggla på med skrivandet. Eller så är detta bara en dåligt fantiseringsperiod. Eller har jag kanske aldrig egentligen fantiserat så mycket som jag inbillat mig...

Hmm...

Mr Darcy är den ende

Mr. Darcy

Hade jag levt på Jane Austens tid och trippat runt i hennes böcker så är jag säker på att jag hade varit en ganska usel socitetsdam. Jag är för det första av dålig börd och vi ska inte tala om vilka mina uncles och andra relatives. Dessutom hade jag betraktats som på tok för burdus och mina vänner hade skämts ihjäl över mitt ovårdade språk och sexanspelningar. Sedan hade jag oavsett vanärat mig totalt eftersom jag i slutet av boken hade rymt iväg och gift mig med en bonde.

Men förhoppningsvis hade jag inte varit sämst på att teckna... Och nu blev det ett porträtt: sådana som jag egentligen alltid varit livrädd för att göra men nu försöker bearbeta bort rädslan. Egentligen tänkte jag rita vilken man som helst bara för att lära mig rita män bättre. Men så fort jag satt där och började googla halvnakna, påklädda, muskliga män så sög det i magen av dåligt samvete. Ja, det låter kanske korkat. Men jag kände mig liksom otrogen där jag satt och försökte välja ut vem jag ville rita. Berättade det för Fina Mannen och han tyckte nog jag var lite knäpp och tillät mig därför att rita vem som helst och sa att han inte skulle betrakta det som otrohet. Men ändå fick jag så dåligt samvete.

Fast då stod det plötsligt klart för mig... Det fanns bara en man som jag kunde rita utan dåligt samvete. En man som följt mig ända sedan jag helt ovetande om Austen såg tv:serien Stolthet och Fördom första gången som ung tonåring. Sedan efter boken flera gånger och tv:serien ännu fler gånger och filmer och... ja orgien är bisarr. Men det stod i alla fall klart för mig att Mr Darcy var den ende jag ville rita. Inte Colin Firth (även om han lånade Mr. Darcy sin kropp och sitt skådespeleri utmärkt) utan mannen i boken. Och den förälskelsen är ingen hemlighet för någon. I alla fall inte nu.

Så nu när jag ritat en man så kan jag nog ta mod till mig att rita fler. För jag behöver verkligen rita mer nya grejer som jag inte brukar göra. Så det kanske blir lite mer blyerts och skisser framöver bildmässigt... 

Alla vet väl vid det här laget att det där med att gå hemma och drälla inte riktigt är min grej. Jag blir rastlös, känner mig meningslös och är allmänt otillfreds (finns ens det ordet?). Där någonstans innan jul kändes det hemskt jobbigt. Ett lyxproblem kan det kanske tyckas för alla som då säkert önskade att de hade mer ledig tid. Men det handlade väl kanske inte så mycket om att jag vantrivdes med all min lediga tid utan mer med vad jag gjorde med den - hade jag kunnat hitta mål och mening hade det varit helt annorlunda. Men är man inne i onda cirklar så kan det vara svårt att hitta ut.

Men någonstans där i min jobbhetsletarjakt och mina storstilade utbrott om min meningslöshet så gjorde jag ett tappert försök till att göra 2011 lite mer konkret. Och det såg ju inte speciellt ljust ut med tanke på mina jobbambitioner. Dålig tillgång till både dagisplats och jobb, samt en man som egentligen i praktiken (trots hans optimistiska infall) inte kan ta ledigt från sitt jobb. Ett jobb som ständigt gör sig påmint utanför ytterdörren. Och här går jag liksom omkring med mina tillfälligt ultrafeministiska visioner om total jämställdhet - som liksom ändå aldrig kan infrias.

Då kom jag liksom till slut till en punkt tror jag. När jag hade gnällt, tjatat, ömkat mig och varit allmänt jobbig och otrevlig både för mig själv och alla andra så var det bara att sätta sig ner och ta ett snack med förutsättningarna och feministen inuti mig. För ärligt. Det finns ingen större möjlighet att jag hittar ett lärarjobb på typ 30-40 procent. Det är inte heller rimligt att jag jobbar hela tiden när min dotter inte har förskoleplats. Det är inte heller rimligt att min Fina man sätter sitt företag och vår fasta inkomst på spel bara för att jag måste ut i världen. Ingen trevlig sanning att inse men så är det. Och jag har vetat det hela tiden men varit för arg och självömkande för att inse det på riktigt.

Och nu har det varit jul. Och nyår. Och trettonhelgen är förbi och vi är en bra bit in i januari. Och jag tycker mig ana en förändring. Det kanske bara är tillfälligt men på något sätt känns det som jag har landat lite. Precis som jag gav som ett klokt råd en gång - så handlar inte alltid utmaningar och utveckling alltid om att göra nya grejer och flänga runt i massa. Ibland ligger utmaningen i att bara vara stilla en stund och utmana sig i den vardag man befinner sig i.

Ja, som sagt så vet jag inte hur länge dessa kloka visioner håller i sig - men tiden känns på något sätt överskådlig nu. Jag har mål, jag tar hand om mina barn, jag bloggar, jag ritar, jag städar (!) och jag planerar att renovera. Kanske överlever jag våren med lite vakuum trots allt... Det återstår att se.

Ugglan

Nej, inte går det för sig att man sitter och gnäller för jämnan inte om att lära sig nya saker och vara trött på sin enformighet. Så jag tänkte rita något jag inte brukar rita. Ett djur! Och det blev en uggla ikväll (med stiftpenna: vilket inte var tanken men orkade inte stöka fram något annat på skrivbordet). Det var faktiskt väldigt kul så vem vet det kanske blir fler djurbilder - för jag behöver oavsett lära mig. För det är ju så, att har man ritat något en gång så lär man sig så mycket att det är mycket lättare att rita det ur minnet till något fantasiaktigt en annan gång...

Pirat-pinuppa

 

Åh, vad länge jag velat lägga upp den här bilden! Men eftersom detta var en teckning för en tatuering så ville jag inte lägga upp den utan tillåtelse. Men nu var det visst okej. Och oavsett så kommer det ju bli ändringar i tatueringen när den sedan är ritad så...

Ordning efter kaos?

Ni kommer ihåg de där bilderna av min välstädade arbetsplats? Radera genast dem från ert medvetande och lägg till prylar från golv till tak och papper som en matta över golvet. Och två barn som sedan har suttit och haft det roligt i alla mina utspridda lådor och därmed dragit ut allt från rökelser (!) till pennstumpar. För även om det verkligen verkligen inte verkar som så, så håller jag på att städa. Därmed är det som alltid när jag städar och man hoppar hinder genom hela huset och man undrar hur man egentligen kunde missa att höra jordbävningen - när den nu uppenbarligen var så omfattande.

Min fina man skrattade häromdagen när han klev in genom dörren och upptäckte det nyfunna kaoset. Jag är glad att han skrattar. Han har redan för länge sedan insett att det inte går att göra någonting åt mina storstilade projekt. Jag menar att jag är kreativ och därmed inte kan rå för mina impulsiva infall. Ofta gäller dessa infall, konstigt nog med tanke på min oordningsamhet, städning och sortering eller möjligen också renovering. Inga små projekt med andra ord - men allt ska ske på en gång. Helst.

Så just nu överväger jag. Ska jag städa mitt skrivbord eller kanske helt enkelt stänga dörren, slå mig ner framför tv:n och måla något istället...

Men nu åter till matlagningen och sedan kvällsrushen med att få mat i magen och barn i säng!

Tigran

Dammade av mina akvarellpennor och bestämde mig för att måla något bara för en kväll. Annars brukar det ju ta betydligt längre tid än så... Och vad blir det inte då - när man inte har någon koll på vad man ska rita - utan en tjej. Igen. Jag kan verkligen  göra annat och kan bli sur på min enformighet. Men behöver verkligen en spark i baken för att komma ur mina "onda cirklar". Kanske tar jag snart tag i nästa utmaning som ligger i min mailbox. Ja, jag får nog bestämma mig för det tror jag bestämt! Eller plunda facebook på mina vänner och släkts bilder?

Åhh, jag vill bara rita något på riktigt!

Bilder i portfolion!

Se! Med lite mod och beslutsamhet så kan man faktiskt sätta ihop en portfolio! Nyfikna rekommenderas därför att kika in under fliken ovan!

I övrigt så har jag enorm skrivkramp. Kanske är det det nya året. Eller bara det att det känns som det händer mer än vanligt - eller bara det att jag städar mer än vanligt. Vad det än är så hoppas jag på bättring.

Men vem kan vara besviken när man kan kika på min portfolio! Är faktiskt lite stolt... Hoppas också att jag snart kommer kunna fylla upp fliken med ännu fler bilder!

Jag tantar till det lite

Är så sjukt trött men var bara tvungen att bli klar med den här någon gång. Det är så svårt att komma på motiv bara sådär tycker jag och försöka utmana mig själv. Den här gången bestämde jag mig för att jag skulle rita en tant - och sedan flöt allt annat in. Men det var bra övning att rita den här bilden och lite mer av arbetssättet föll på plats. Övning ger alltså färdighet! Fast vem blir nöjd för det? Jag hade i alla fall väldigt kul och blev helt uppslukad av bilden. Sånt gillar jag!

Bild på G

 

Bild på G även om det tar tiiiid. Har haft som mål att det inte ska ta sån jäkla lång tid att göra mina bilder jämt. Att jag liksom ska få upp fart någon gång. Men ibland känns det bara som allt tar längre tid. Fast jag tror nog fortfarande att övning ger färdighet. Tror dock på den här bilden. Får se om det blir ungefär som jag tänkt för en gång skull...

Jag tror inte på massproduktion

Sitter och slötittar på Familjen Annorlunda och får lite små-ångest. Nej, de är hur söta som helst och man kan inte annat än fascineras av alla dessa barn. Dessutom känner jag, då jag kommer från en något större familj, igen mig i mångt och mycket. Anledningen till ångesten är nog att jag inser att jag inte fixar det där. Kanske egentligen inte så konstigt eftersom jag tror att den större delen av de barnfamiljer som finns kommer fram till exakt samma sak. Men det jag har lite svårt att förlika mig med är att jag alltid, ända sedan jag gick på lågstadiet, har tänkt att jag ska ha många barn. I alla fall minst tre. Och så på vägen har jag liksom förstått att den nog inte alls är min grej att samla på en massa barn. Vem vet, det kanske det blir en dag i en väldigt avlägsen framtid. Men just nu analyserar jag väl mest mig själv och mina massproduktionsbrister vad det gäller ungar. Men som en klok vän sa så kanske det inte är fel att revidera sina drömmar och visioner som man skapade på lågstadiet ibland. För det är klart, det är lätt för en åttaåring att kasta stenar i luften och säga att man ska ha så många barn som stenar man fångar.

Fast nu njuuuter jag av att vara med de underbara ungar som jag redan har! Och det har jag gjort idag tillsammans med min alldeles fantastiska familj. Herregud! Jag vet inte vad jag hade gjort eller vem jag hade varit utan dem!

skiss i avslappningsläge

Slötittar på Ivanhoe sådär som man ska på nyårsdagen. Om vi säger så: jag kan den ganska bra. Faller tämligen väl in i min filmsmak. Trevligt att ha en teckning framför sig då också och min hjärna ställer sig på avslappningsläge och likaså mina motiv på teckningar. Jag önskar att mitt undermedvetna kunde frambringa något mer spännande än putmunnade flickor. Men uppenbarligen inte. Och eftersom jag är lite missnöjd över min enformighet och över att det väldigt ofta blir just motiv som nedan, så blir det inte så mycket med dessa än att de hamnar i någon mapp. Fast nu när jag förstått att det finns de som är nyfikna på vad jag sysslar med teckningsmässigt så kan jag väl bjuda på en av "mina tjejer". Och, ja mina skisser är kladdiga som få.

Men det blev faktiskt en lite roligare skiss också. Får se när jag hinner och orkar göra klart den bara. Det är ju kvällarna efter barnen somnat som är min arbetstid...

Nytt år och ett försök till summering

Här sitter jag nu 2011. Tycker det känns konstigt hur man liksom från en dag till en annan sitter på slutet av ett år och sedan helt plötsligt befinner sig i början på ett annat. Fast det egentligen bara är dagar som skiljer. För är man sådär på slutet så är man liksom beredd att packa ihop och summera. Lägga grejerna på hyllan och blicka framåt. Man vet vad som har hänt och man gör bedömningar om årets "lyckograd" beroende på vad man känt och vad som hänt. Men i början är det annorlunda - då blickar man framåt med tankar, förhoppningar och rädslor. Var befinner jag mig vid den här tiden nästa år? Är det i år jag lyckas med dittan och dattan? Kommer jag gå ner 550 kg? Kommer jag någonsin få jobba? Kommer vi få ordning i vår vardagsröra?

Ja, jag är långt mycket bättre på det där med att blicka framåt. Gärna år framåt och händelser framåt som kanske aldrig ens kommer bli av på det dramatiska sätt som jag har föreställt mig. Att summera är jag ganska dålig på för jag kommer aldrig ihåg så bra på det sättet. Är jag glad idag så får jag för mig att det var ett fantastiskt strålande år med fantastiska människor och händelser som det måste skrivas i historieböckerna om. Är det däremot en dålig dag så kan jag då rakt inte säga om det varken var bra eller dåligt och kan få för mig att året var skit men ändå förvirra mig då jag faktiskt kan minnas saker som varit roliga.

Men jag ska försöka göra en rent objektiv summering av 2010. 2010 var året som jag var arbetssökande och höggravid samtidigt och därmed inte hade några större planer på att söka ett jobb. Det var också året som vi fick vårt andra barn och livet därmed förändrades stort ännu en gång. Vårbruket var också försenat pga snön som låg kvar länge och det blev hektiskt ända in i juni. Vi skaffade oss också en gammal husvagn och började leva husvagnsliv lite då och då under sommaren. Jag fick också mitt första teckningsuppdrag som tog mitt tecknande till en ny nivå och jag insåg hur mycket mycket jag brinner för det här. Sedan hade jag också min första utställning med mina bilder som var fantastiskt roligt. Sedan kom vintern väldigt fort och jag fick så jag teg när jag önskade mig snö till jul. Allt som allt har 2010 varit ett väldigt hektiskt år där allt liksom bara staplats på varandra. Det har gått hiskeligt fort att det känns som alldeles nyss det var januari. Mina förhoppningar om 2011 är därför lugn och balans. Vilket det klart inte kommer att bli - men förhoppningsvis lite lugnare.

Och förutom att detta är en alldeles speciell dag för att det råkar vara den första dagen på året så påminner den här dagen också om något underbart som hände för 6 år sedan. Ja, innan det blev en massa två barn och giftermål och bondgårdsflytt så började allt med att en Elin och en underbar man  möttes på en nyårsfest och kysstes efter tolvslaget. Och allt annat efter det kom för alltid att bli helt annorlunda och mer underbart än det var innan. Det gäller verkligen att komma ihåg det nu när det gått så lång tid. Och ändå är det liksom ingen tid alls om man tänker på alla år som vi tänkt tillbringa med varandra. Underbar.