Sitter och slötittar på Familjen Annorlunda och får lite små-ångest. Nej, de är hur söta som helst och man kan inte annat än fascineras av alla dessa barn. Dessutom känner jag, då jag kommer från en något större familj, igen mig i mångt och mycket. Anledningen till ångesten är nog att jag inser att jag inte fixar det där. Kanske egentligen inte så konstigt eftersom jag tror att den större delen av de barnfamiljer som finns kommer fram till exakt samma sak. Men det jag har lite svårt att förlika mig med är att jag alltid, ända sedan jag gick på lågstadiet, har tänkt att jag ska ha många barn. I alla fall minst tre. Och så på vägen har jag liksom förstått att den nog inte alls är min grej att samla på en massa barn. Vem vet, det kanske det blir en dag i en väldigt avlägsen framtid. Men just nu analyserar jag väl mest mig själv och mina massproduktionsbrister vad det gäller ungar. Men som en klok vän sa så kanske det inte är fel att revidera sina drömmar och visioner som man skapade på lågstadiet ibland. För det är klart, det är lätt för en åttaåring att kasta stenar i luften och säga att man ska ha så många barn som stenar man fångar.
Fast nu njuuuter jag av att vara med de underbara ungar som jag redan har! Och det har jag gjort idag tillsammans med min alldeles fantastiska familj. Herregud! Jag vet inte vad jag hade gjort eller vem jag hade varit utan dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar