Fangirl?

Jag har aldrig sett mig som allmänbildad i den bemärkelsen att jag förstår mig på På Spåret eller ens har den minsta chans att vinna i TP. Men jag har mest sett det som mitt eget fel för att jag inte engagerat mig tillräckligt.

Men så har jag insett att det kanske inte alls beror på det heller. Jag är kanske helt enkelt annorlunda funtad. Jag har aldrig varit någon som har samlat all möjlig information och sedan bearbetad den allteftersom det kommer. Jag har velat vara en som säger att den lyssnar på all-möööööjlig-musik men sanningen är att jag bearbetar en artist i taget och gärna, för omgivningen, outhärdligt länge. Ibland har jag sagt att jag gör det för att jag inte har intresset att leta reda på något nytt, men sanningen är nog att jag inte ens vill. Jag vill lyssna på samma skiva i flera månader helt enkelt. Likadant är det med böcker och författare: hittar jag något jag verkligen verkligen gillar läser jag i stort sett allt om det eller av författaren. Jag är ganska intensiv kan man säga.

Visst, det kanske begränsar mig men jag tänker också att det är det som gör att jag har driv till att göra en del saker. Som att lära mig allt jag kan om att teckna tex. För nu när jag har det på huvudet så vill jag veta allt och jag utforskar sakta sakta ett område i taget.

Men ibland undrar jag om jag verkligen är helt frisk.

Som när jag hittar något jag verkligen VERKLIGEN verkligen gillar (läs; älskar). Ja, som Lizzie Bennet Diaries som jag kommer tjata ihjäl er stackare om till dödagar. (Kanske ett inlägg om det efter detta kanske?).

Jag.Kan.Inte.Släppa.Det.

Jag är inte stolt över det men jag är nog exakt så besatt av det hela som man kan vara. Inte nog med att jag på gränsen tror att allt är på riktigt och blir skitsur varje gång jag blir påmind om att det inte är det (det börjar gå över nu...), så följer jag denna berättelse på alla tänkbara sätt man kan: och i detta fall är möjligheterna obegränsade.

Jag följer alltså Lizzies tumblr, youtube och facebooksida.
(Inga varningar så långt.)
Men så skaffade  jag mig twitter enbart för att kunna följa alla seriens karaktärer där och ligger om nätterna och fnittrar åt deras låtsaskonversationer. Jag räknar också ut tidskillnaden till Los Angeles för att exakt veta när nästa vlogavsnitt ska publiceras.
(Okej, det börjar väl låta ganska osunt.)
Sedan börjar jag gräva ännu djupare. Jag tar reda på alla skådespelarnas namn och börjar googla dem, läser alla artiklar jag hittar och sitter och nördar ner mig i seriens utvecklares planeringsmöten. Jag börjar även leta rätt på huvudkaraktärernas konton på twitter och instagram...
(Finns det några varningsljus så tänds det NU!!!)

Men jag är inte mer creepy än vad jag har varit någon annan gång i mitt liv. Men jag kan inte rå för att känna mig lite knäpp, rent ut sagt. Vad är det för fel på mig liksom?

Men när jag satt där och läste artiklarna så stötte jag på ett begrepp som gjorde att jag kände mig lite bättre till mods (eller?). Det var uttrycket Fangirl. Såhär säger den tillförlitliga källan Wikipedia:

Fangirl, person av kvinnligt kön som beundrar exempelvis en känd person, en musikgrupp eller en figur i en bok. Vad som skiljer fangirls från vanliga fans är deras hängivenhet, ibland till och med besatthet. De samlas på seriekonvent och Livejournal, skriver fanfiction och sätter upp fanlistings.
Den mest intensiva sorten talar nästan enbart om sitt intresse och har få eller inga andra intressen (kallas Rabid Fangirls eller i särskilt extrema fall über-fangirls.)

Så det är inte bara jag?

Fast egentligen tycker jag att snart 28-åriga tvåbarnsmammor måste ha bättre saker för sig än vara besatta av låtsasvärldar. Men antagligen inte.... 

(Lägger stor tyngd på etiketten "Osund besatthet" på detta inlägg)