Mot oändligheten och vidare

Frågan idag är: vågar jag mig ut ur huset? Alldeles själv och övergiven. Ja, eller bara helt ovan och rädd för att jag inte längre kan hantera en bil eller bara ett kort besök i den lilla staden. Men jag ska ju bara köra till leksaksaffären och förhoppningsvis hitta en parkering alldeles utanför, och sedan hem igen. Inga omvägar om bokhandlar och tygaffärer även om det drar i mig. Inga omvägar om secondhandbutiker heller nu när jag tänker på det. Eller?

I vilket fall som så finns det kanske en liten grupp som höjer frågande på ögonbrynet och tycker att jag kanske borde ta det det lilla lugna med tanke på att det bara är knappt två veckor sedan jag opererade knät. Men besöket hos sjukgymnasten gav mig nytt hopp. Jag är inte dömd till en tillvaro som kretsar kring svullna ben, vicka på tårna och följa prinsessfödslar på tv:n. Det finns hopp för mig säger sjukgymnasten! En dag kanske jag kan springa igen!! (Vilket vore ganska fantastiskt då jag knappt minns senast jag kunde och egentligen ville springa). Stygnen såg också bra ut även om det blev tejp och nytt superplåster på. Och jag cyklade lycklig på en träningscykel. Det har nog verkligen aldrig hänt!

Och idag när jag ställde mig på vågen hade jag gått ner två hg. 1,2 kg upp sedan innan operationen är ju verkligen ingenting att noja över har jag bestämt mig för. Och from. nästa vecka tränar jag två gånger i veckan. Ja, nu tränar jag i och för sig 4-5 ggr om dagen men jag vet inte om benböj och fotvick är speciellt kaloriförbrännande. Fast det blir det nog inte över huvudtaget såhär i början i alla fall. Men jag är i alla fall på g! In i våren och allting!

Så! Mot oändligheten och vidare!

(Hoppas jag bara minns hur man startar bilen....)

Till havs!

En teckning till klar! Åh vad det är kul att måla ska ni veta. Även om jag blev lite (mycket) arg när den vita akrylpennan jag tänkt använda till highlight gick sönder och lämnande en stor vit plutt på vänstra ungens huvud som näpperligen gick rädda. Hade detta varit till något annat än till bloggen hade jag utan tvekan gjort om hela bilden. Men nu får det vara såhär även om det gnager i mig.

Sedan tycker jag att benet har blivit snäppet bättre de senaste dagarna. Antagligen beror det väl på att det läker mer och mer. Men lite kan det säkert ha att göra med att Fina Mannen varit ledig hela helgen och igår träffade jag min fantastiska familj med föräldrar och syskon och syskonrespektive att man inte kan göra annat än att sprudla och spritta i hela kroppen.

Och imorgon tar jag både bort stygnen och träffar sjukgymnasten! Kan så mycket aktivitet vara nyttigt för en tro? I synnerhet efter två veckors nästintill total isolering.

Bild på g...

Förfölj mig gärna!

Ja, på Instagram iaf! ;)

Har för länge sedan insett att twitter inte är min grej. Jag har nog för många ord. Men instagram är mer min grej. Inte för att jag är speciellt bra på att ta snygga och stämningsfulla bilder utan för att formatet passar mig.

Och för er som inte vet är instagram en app på telefonen där man kan följa folk som i en microblogg med bilder. Skaffa om ni inte har!

Så följ mig gärna! Och var inte rädda för att lägga till mig fast jag bara har en handfull följare nu (har varit privat tills nu). Det ni får är vardagsliv, teckningar in progress och annat jag inte lägger upp i bloggen.

App: Instagram
Namn: elinmatilda

Kattflicka

Idag gjorde jag ett allvarligt försök till landskapsmålning. Jag ville känna frisk luft i lungorna och eftersom jag har svårt att finna mig någon längre stund i att bara sitta stilla och njuta av lugnet och tänkte jag att jag får väl ge det där landskapsmålandet en chans. Jag satt faktiskt ute en bra stund och blev himla glad på kuppen. Men vad det gäller landskapsmålning så gick det ungefär lika bra som med mina måla-stilleben-försök. Efter en stund tappar jag helt meningen med det jag gör och tycker bara det är urtrist och slutar anstränga mig eller ens bry mig om hur det blir. Jag hittar liksom inget driv. Jag älskar ju att måla med fantasin och halva jobbet är ju att sitta och fantisera om det jag gör: människor och händelser och historier. Landskap och stilleben "är" ju bara. Landskap är i och för sig mer intressant. Men jag har liksom inget att komma med. Försent sa Fina Mannen att jag skulle målat in en gubbe i det. Det hade nog hjälpt motivationen något.

Så ikväll njöt jag av att bara få kludda på som jag brukar.

Annars kämpar jag med balansen. Fysiskt tillfrisknande vs mental kollaps. Jag blir bättre om jag sitter och vickar på fötterna och gör mina övningar vid TV:n men då blir jag så deppad i slutet av dagen av att inte göra nått så då kommer jag inte ens till skott att vicka på fötterna. Eller så har jag myror i rumpan, känner mig nyttig och effektiv och börjar tro på ett tillfrisknande. Men då börjar benet göra ont på konstiga ställen och jag blir bara så hypokondrisk som bara jag kan vara. Idag blev det visst det senare. Ska bli skönt att träffa sjukgymnasten och få komma vidare med det här nästa vecka!

Tills dess tröstäter jag värre än på mycket länge med vetskapen att också det blir bättre så fort jag ser lite ljus i tunneln. Men benet funkar oväntat bra, så jag vet inte vad jag nojjar om ärligt.

Det är mycket svårare än vad man tror att bara sitta/ligga still varje dag. Därför får jag hybris varannan och tror jag kan allt. Och sedan dagen efter är det såhär. Så det blir soffan/sängen/fåtöljen hela dagen då... Jippi (not!)

Kaninräddare

Ojojoj, det får bli en snabbpublicering idag. Efter gårdagens bravader med att gå ut och hämta posten och sedan hoppa omkring och få för sig att jag är odödlig så mår inte benet så bra idag. Därför blir det heller inte så lång tid jag kan sitta här på stolen vid datorn och dingla med benen. Men jag var ju bara tvungen att lägga upp nya bilden ju ändå.

Bästa med att vara sjukskriven och sitta still är att jag får förverkliga alla mina teckningsplaner. Och här kommer alltså en.

Vad jag ska göra med resten av dagen är dock ett mysterium. Helst vill jag bara äta jämt. Och baka. Något jag kan äta. Men jag ska försöka hålla mig på mattan. Något kilo plus men det tar jag igen när jag äntligen får börja röra mig lite mer...

Trampa vatten

Ja det är väl då tur att jag kan vara produktiv när jag inte gör så mycket annat...

Annars så har jag insett att jag kanske inte är så eremitig som jag trodde. Här trodde jag att jag skulle trivas som fisken i vattnet med all egentid i världen och istället sitter jag och längtar ihjäl mig efter min familj, är trött på att se Fina mannen slita med barn, mat och hem medan jag sitter i soffan (han är underbar!) och mest vill gå ut och gå eller bara prata med någon. Men knät blir snabbt mer och mer rörligt. Det är bara den dumma svullnaden som ska hållas nere med högläge och vicka på fötterna. Och jag borde nog limma fast rumpan i soffan för just nu vill jag bara rymma hela tiden...

Men ritar gör jag iaf en del. Bra det i alla fall...

Här sitter jag

Jag vaknade precis efter eftermiddagssovningen. Idag var första gången sedan i måndags jag gick ut. Och då blev det besök i den större staden hos både sjuksköterska och sjukgymnast. Sådant kan göra en trött. Också återkallad till verkligheten. Här har jag varit hjärtans glad och lättad över att operationen gått bra och att jag mår bra. Det går ju så snabbt framåt och jag känner hur knät funkar mer varje dag. Men poff så får man veta hur mycket jäkla jobb det är att komma tillbaka. Och egentligen svårast att höra: att jag kommer få sitta här i soffan i många veckor för att benet inte får bli svullet. En idealisk tillvaro kanske på många sätt men jag känner mig mest besvärlig. Det är nog inte meningen att bondfruar ska vara sjukskrivna. I så fall hade världen funkat annorlunda. Slänger runt barnen till höger och vänster och sitter och gastar tillsägelser från sängen. Och många ggr kommer de inte alls hem från förskolan utan lämpas vidare för mamma måste vila.

Det är ju inte det liv jag är van vid! Kanske på sätt och vis det jag har drömt om: jag med en massa egentid. Men barnen är så tätt sammankopplade med mig och mitt vardagsliv att jag saknar dem mycket!!!

Nyss drömde jag en mardröm. Jag hämtade barnen från förskolan för att jag inte fixade att gå till jobbet. På vägen till jobbet sprang minstingen rakt ut i gatan och jag ska chockad springa efter. Då vaknar jag med ett ryck av smärta. I verkligheten spritte jag till med benet i mitt springsprång i drömmen.

Man behöver inte vara någon Freud för att tolka det där.

Nej nu ska jag fortsätta med en teckning och kolla på film...

(för övrigt allt detta är skrivet med en telefon. Var gärna impad)

Nu börjar jag bli rastlös. Och insnöad. Det blir nog bra allt det där. Mysig dag ändå tack vare trevligt sällskap och fin hjälp!

Fjärrskådande flicka

Nu har jag masat mig till datorn. För ingen bärbar dator här inte inom synhåll och allt känns ju så litet och oriktigt i iphonen. Men nu sitter jag här. Benet är svullet och foten känns sprängande blodfylld. Så det blir väl soffan igen kan jag gissa. Men i övrigt går det bra! Idag kom jag ur mjukisarna och i ett par riktiga byxor. Kände mig genast friskare. Och snart väntar doktorsbesök och början på sjukgymnastiken (Aj!).

Men eftersom jag satt hela dagen igår typ, bortsett från när jag sov, så hann jag öva på att rita lite. Åh, vad det kan kännas trist att rita dessa fjärrskådande damer men jag måste ju tänka att det är för övnings skull. Att det inte gör något att en del proportioner blev galna utan istället gilla håret som blev bra. Igår satt jag dessutom och övade grundligt på att rita ansikten ur olika vinklar. Givande.

Och Doktor Zjivago. Den var bra. Men ärligt är det inte min typ av kärlekshistoria insåg jag efter fyra timmars drama och hemskheter och förbjuden passion. Tacka vet jag Stolthet och Fördom! Den drömvärlden bäddar jag hellre in mig i!

Nej nu måste jag upp med benet igen innan det sprängs eller nått. Och sedan räkna timmar tills nästa tablett.

Läser kommentarerna och blir väldans glad. Måste verkligen verkligen bli bättre på att svara er!

Ett litet vitt paket med kylförband

Nu är det gjort! Operationen gick bra och sömnen var ok i natt trots lite irrande. Och nu känns det som om någon häftat fast en tiokilostyngd i knät när jag går och det gör klart ont. I will survive trots allt.

Men nu möts jag av en udda verklighet. Nu är det fina stressade mannen som lämnar och hämtar barn och handlar och lagar mat. Barnen på förskolan och jag som nästan aldrig får vara ensam i huset är nu det helt. Både skönt och känns helt galet. Både full av möjligheter och den ständigt gnagande känslan att jag borde ha barnen hos mig. Men jag ska försöka omfamna detta utan det ständiga dåliga samvetet!

Nu blir det nyinspelningen av doktor Zirvago: har stått i hyllan i en evighet men har aldrig hunnit se den. Perfekt med benet i högläge!

Hiss och diss

Idag vill jag hissa och dissa: så det gör jag!

Jag hissar vårkänslor och solen som värmer.
Jag hissar att bara slumra till utan att egentligen somna på riktigt och på så sätt bli precis så pigg och alert som man vill.
Jag hissar att umgås med trevligt folk och krypa och klättra sig igenom ett helt lekland med dessa dagen innan knäopertionen.
Jag hissar att det står tavlor bakom ryggen på mig som bara väntar på penseldrag och att hela huvudet är fullt med bokidéer.
Jag hissar att det kommer att komma en tid då jag kan använda mitt knä på riktigt igen. 
Jag hissar min fina familj som gör mig så väldans glad!

Men så måste jag dissa nervositet och oro inför den stundande operationen.
Jag dissar att det bara är februari och jag redan saknar ihjäl mig efter min ständigt arbetande man.
Jag dissar kalla fötter och fingrar och att alltid behöva bylsa på sig kläder i lager på lager.
Jag dissar min spis och diskmaskin, fast det nog lär dröja innan några nya sådana kommer hit.
Jag dissar tiden för den aldrig riktigt tycks finnas här.

Obehagliga typer

Den här var då svår att måla klart. Inte för att det var extra svårt eller något och inte för att jag tyckte bilden var dålig. Men jag gillar dem bara inte. Som personer. Negativ energi bara strålade ut från bilden. Men alla bilder förtjänar lite färg och det är ju bra att öva på att måla lite andra uttryck. Eller så annorlunda är det kanske egentligen inte... Men jag kan ju inbilla mig det.

På måndag opererar jag knät. Det blir nog bra i sinom tid kan jag hoppas. Tills dess njuter jag varje gång jag kan sträcka benet rakt: för det lär ju ta ett tag efter operationen. Men sedan ska jag ju förhoppningsvis kunna skutta runt bättre än någonsin och kunna springa, dansa och gå ner på knä på golvet. Allt detta är hett efterlängtat efter alla dessa år med knäproblem...

Tjuvtitt

Var kom dom ifrån? Och varför så sura? Meeen det kommer meeera....

Kanske är det precis såhär?

Jag funderar på att ljudisolera kontoret. Vore inte det den perfekta lösningen för en mamma att kunna få frid i huvudet?! Som nu när egentiden verkligen behövs och jag krisat halva dagen så vore det skönt att bara kunna stänga av ljuden en stund och förlora mig lite en liten stund. Skippa allt dåligt samvete över allt jag inte gjort och allt jag borde ha orkat och hur jag egentligen egentligen borde ha betett mig som en förnuftig vuxen. Bara lite förlorad.

Sedan undrar jag om det kanske är så att det alltid kommer att vara såhär? Att jag större delen av året inte är någon harmonisk bondmora med all självkontroll man kan önska sig utan att jag istället för alltid är dömd till den här bilden: Jag = alldeles i obalans och stundvis hysterisk och tjatig och hopplös och helt oordningsam. Då måste jag ju banne mig göra något åt mig själv! Kanske gilla läget? Men hur då? Fast allt det där kanske kommer med åren kan jag ju hoppas. En dag är jag antagligen så avtrubbad att jag inte lider av något av detta. På sätt och vis vore det ju ganska behändigt.

Men livet rullar ju på så snabbt. Barnen blir stora bara man blinkar och jag hänger inte med. Vad lägger jag min tid på egentligen? Borde jag skaffa 770 barn till för att liksom inte gå miste om de där åren som alla säger är så viktiga (svar: NEJ!). Som jag säger. Är det då så jäkla förnuftigt av mig att lägga så mycket tid på att vara sur och att stirra in i diverse skärmar? Borde man inte vara glad och sprudlande för jämnan och skura köksgolvet varje fredag? För att liksom säkerställa en lycklig barndom för de ungar man har?

Eller kanske är de lyckligaste barndomarna precis såhär? Vem vet: facit får man väl om 20 år.

Nej, nu ska jag lämna de djupa grubblerierna och sätta hög musik i öronen och (försöka) rita med gott samvete trots att hela huset dundrar av barnlek. Vad den stackars pappan befinner sig i allt detta har jag ingen aning. Och det ska jag också försöka att inte ha dåligt samvete över.

One Lovely Blog Award

Jag är ju egentligen alldeles emot allt vad kedjebrev och grejer heter men när man blir så fasligt glad, som jag blev av att få denna award av Maria, så blev det plötsligt ett måste att dela vidare. Så det gör jag, trots mina principer.

Tack Maria! Kika gärna in på hennes blogg och se bland annat hennes fina promarkersteckningar!

 När man får äran att få en Award tilldelad är reglarna följande;
Tacka och länka till den som har gett dig awarden.
Skriv ner fem bloggar som du vill lämna Awarden vidare till och låta dom veta det genom att lämna en kommentar hos dom.
Till slut, hoppas att de utvalda lämnar Awarden vidare.


De nominerade är:
Fan vad söt du är - Min kreativa braiga syster som bloggar och inspirerar mig många gånger om! Kika in! Det var ju hon som först fick mig att blogga vettni!

En liten teckning - Jag blir så glad varje gång jag går in på Brittas blogg. Så fina bilder och roligt skriven. Måste läsas!

Huldas byrålåda - Himla fina målningar i någon drömvärld som jag tror att jag också befinner mig i ibland. Inspirerande i både text och bild!

Lina kan rita fint - För att Lina verkligen kan rita väldans fint, skriver bra och inspirerar mycket!

Malin Enros - För fina stilsäkra teckningar som jag gillar mycket och en bloggvärld jag trivs i!



Och nu fuskar jag helt utan dåligt samvete! Här är några andra måsten som förgyller den bloggande världen:
Hemma hos Mika, A part of my art, Ewelina Swansson, Funck Creativity, Elena illustrerar, Andrea Femerstrand, Anna ritar, Konstigness, trasigaskor, m.fl.

Fantasifolk på papper

Lite folk jag lärt känna på pappret. Klicka för tydligare bild!

För ett tag sedan satt jag inspirerades vid denna platta och fyrkantiga skärm. Någon sa något klokt. Någon sa att man inte har något att förlora på att rita mycket. Man kan bara bli bättre! Man blir inte sämre av att rita. Ja, något i den andemeningen. Och sedan dess har jag kräkts ut halvnakna tjejer, sagofigurer och folk i tråkiga enkla vinklar. Och vet ni! Jag tror faktiskt att jag känner en utveckling. För varje bild händer något i min hjärna. För varje gång jag ritar något och tänker: "Åh mehhn sååå tråkig jag äääär", så ritar jag lite till. Allt behöver inte bli en tavla! Ibland kan det bara bli såhär som denna karaktärsbild.

För det är ju så att jag har kommit till insikt. Det är ju det här jag vill syssla med! Jag kan vara mamma och fru och lärare och gud vet allt. Men den långsiktiga planen är fortfarande att hålla på med detta! Antingen vid sidan av men såklart helst hela tiden. Men den planen är ju långsiktig och jag knatar sakta framåt. Men grejen är att jag kan det här. Jag förstår det här och jag tror att jag har något att tillföra. Jag sitter inte och ritar för jämnan bara för att det är kul utan för att jag ska framåt mot mina mål. Det vet jag nu! Fast det nog har varit så hela tiden.

Nog nog. Slut med söndagsdrömmandet. Kanske ska börja fundera på nästa bild att färgsätta. Jag har ju så mycket skisser som bara ligger och dräller nu...

Mer!

Jag borde bo i ett torp! En liten liten stuga med max tre rum och en vind. Och kanske något litet uthus för säkerhets skull. För jag är hopplös på att städa och trots att det har gått en hel dag så jag har bara städat två rum av väldigt många. Jag brukar skylla på tiden. Att vara själv med två små mycket är inte precis gynnande för storstädningar. Särskilt inte nu när Fina Mannen senast var helledig julafton typ. Men ibland är det ju sådär. Och ibland jobbar man som en tok en hel vecka bara för enda kollegan blev sjuk. Och annars så oroar man sig för att man ska operera knät och femtioelva andra saker man knappt kan göra något åt. Så här hänger det julstjärnor och julgardiner i fönsterna i februari. Och diskbänken är mjölig, och allt är i högar och det rullar under fötterna.

Ja förutom i två rum då där jag har städat.

Och då när det är så kan man ju tycka att en dag hemma vore ju heeelt fantastiskt! För när snön viner och man knappt kunde köra hem från jobbet igår och mötte ambulanser för jämnan och vädret är likadant på morgonen: då borde det ju vara okeeej att ringa till jobbet och säga att man inte kommer idag. Att man tycker det är för riskabelt att köra när vägen är röd på trafikverkets hemsida. Ändå har det gnagt i mig hela dagen att jag kaanske bara var för harig och borde i alla fall försökt ta mig till jobbet trots att närmaste skolan stängt pga snön och inga skolskjutsar kör. Fast det vet jag ju egentligen att jag inte borde. Det är ju bara det att jag alltid kunde ha gjort mer: eller?

För jag kunde ju ha städat mer idag också.

Och då får jag väl kompensera allt det här med att laga mer pizza helt enkelt.
(Fast då måste jag ju städa diskbänken)

Ibland känner jag mig grym...

... som inte ger liv åt mina skisser med färg. Så mycket potential men svårt att hitta drivet när det inte är till nått. Men jag måste bättra mig!

Är bilderna suddiga? Jag vet inte varför de blir så med iphonen. Men de syns bättre om man klickar på dem :)