Välkommen till min nya blogg!!!

Och så var det dags!
Dagen är kommen.

Jag öppnar härmed min nya blogg!!!

ritpapper.blogspot.com

VÄLKOMNA!

(Inom kort kommer jag att stänga den här bloggen så jag rekommenderar er starkt att lägga den nya bloggadressen på minnet)

Hemligstämplat

Nu börjar det närma sig...
Ny hemlig blogg.
Ett hemligare projekt som drar igång. Ser fram emot!!! Jag tror inte ni blir besvikna.

Förändring får ta sin tid. Men oroa er inte! Det kommer att hända grejer i sinom tid, så häng kvar!

Punkt och och nu är det slut

Att jag inte bloggar som jag brukat nu beror ju såklart och helt naturligt på att jag inte har samma tid som förut. Det känns inte som om jag hinner någonting jag gjorde förut men det är kanske inte helt sant om jag tänker efter. Jag gör många saker som jag gjorde förut men jag gör bara inte sådant som inte är absolut nödvändigt. Vilket innebär att jag kollar otroligt lite på TV, umgås knappt mer än med familjen, sållar bort alla fysiska och sociala aktiviteter förutom det som jag bara måste ha för att få någon stimulans och ger mitt hus så lite kärlek att jag skäms.

Men i vått och torrt har ju den här bloggen ändå funnits här och varit ibland bland en av de mest nödvändiga sakerna jag har gjort. Tills nu. Nu är det annorlunda plötsligt och jag har frågat mig själv varför. Det kanske kunde vara tiden men hade jag velat ta mig tiden hade jag kunnat göra det. Men det är något annat.

För saker har förändrats. Jag är densamma på de flesta sätt men på andra händer det så mycket i och runt mig att jag har svårt att greppa både vem jag är och vad jag håller på att bli. Och över huvud taget har jag svårt att komma ihåg varför jag bloggar. Jag minns något om frustration och att vilja något mer och något större och hitta ett syfte med det jag gör: hitta en mening med allt tecknande och övande som inte verkade leda någonstans. Och nu när jag hittat syften och mening och hela mitt liv har blivit uppbokat på ett sätt jag aldrig kunde tro att det skulle bli förut så känner jag mig ganska bortkommen här.

Sedan känns allting plötsligt för privat.

Min grej har ju alltid på sätt och vis varit att skriva rakt från hjärtat hur det känns. Och i min nya roll som företagare där mitt namn ständigt syns bredvid vår produkt och där jag går in i det ena mötet viktigare än det andra så är inte bloggen längre något jag är stolt över. Den känns mer som ett hot och kraft som kämpar emot mig. För googlar man mitt namn och jag är den enda i världen som heter så, så är sannolikheten ganska stor att man hamnar just här. Och jag har svårt att känna mig bekväm med att någon till exempel innan ett möte med oss ska läsa mig så djupt och bilda sig en uppfattning om mig.

För det är skillnad på att vara Elin-som-bloggar och Elin-som-är-företagare.

Jag har tänkt länge på hur jag ska göra men jag kan inte med ro fortsätta på samma vis. Jag hoppas ni har förståelse för det. På ett sätt sörjer jag det här beslutet djupt och det här känns som ännu en grej från mitt gamla liv som jag också får ge upp och jag undrar ibland vad som blir kvar nu för tiden.  Men jag vet ju redan att jag har tagit beslutet och att jag inte skulle ha gjort annorlunda för en sekund. Saker måste förändras.

Och anledningen till att jag från början startade den här bloggen var att jag hade gått in i en ny fas i mitt liv.  Och nu kommer ännu en…

Jag vill dock inte sluta blogga. Det känns som ett forum jag behöver kunna röra mig i. Men just nu håller jag på att forma en ny plan och när den är klar kommer jag tillbaka och berättar mer.

Det är med lite sorg i hjärtat jag nu sätter punkt 31779 sidvyer och 614 inlägg sedan allt började.

Tar ett beslut och jag är nästan klar.

Sa jag att jag ska äta middag med Investors VD nästa vecka?

För företagets räkning.

Och nu var uppenbarligen tillfället att inse allvaret i det hela trots att det har varit planerat i månader.

Räknas och värderas

Mitt hjärta ligger hos människorna. Jag har knappt haft ett jobb som inte på ett eller annat sätt handlar om människor. Även när jag som tonåring städade så hängde jag hellre i rummen hos de äldre på vårdhemmet och pratade än jag faktiskt städade, och sedan dess har det blivit både hemtjänst, skola, förskola och kommunikation.

Nu jobbar jag på en förskola. När jag kommer till min arbetsplats får jag glada tillrop varje morgon. Av barnen alltid ett leende, ibland en kram och för det mesta någon som vill berätta något. Och även om jag har haft en dålig morgon så ler jag alltid då. När jag fem timmar senare sätter mig i bilen hem känns det som om jag har vänt ut och in på mig själv minst tio gånger och som att jag är tom på energi. Vissa dagar känns det som om jag har använt hela mitt register och inte orkar mer. Andra dagar känner jag mig inte så påverkad. Och andra dagar är det alldeles värt det. För jag gillar mitt jobb och jag gillar människor.

Och jag jobbar med människor som gillar människor. Uppdraget som vi förskollärare har blir bara mer och mer omfattande vad det gäller ämnesområden. Men som en ram runt allt detta för att det ska fungera och för att barnen ska kunna ta till sig det andra, så måste de lära sig att värdera sig själva och andra människor. Så dagarna består av ständiga diskussioner och hur man ska vara en bra kompis, vad man får och inte får göra mot andra människor och glada tillrop så fort någon gör något särskilt omtänksamt. För vi vill ju lära dem att människor räknas, värderas och är värda att bry sig om och tycka om.

För hur skulle världen annars bli?

Politikerna är kanske inte medvetna om våra arbetsförhållanden men de vet att det är viktigt att lära barn värden. Så samtidigt som vi ska vässa oss pedagogiskt och förbereda barnen för skolgången så ska vi förmedla värden i allt vi gör. För människor är viktiga och det är på dessa små människor som samhället en dag kommer att vila. Och kan de inte skilja på rätt och fel och inte vet hur man värderar sig själv eller andra: hur skulle då världen se ut?

Så långt är jag och samhället i teorin överens.

Men det är något som händer på vägen.
Skolåren går förbi och fokuset ändras.
Barnen fortsätter i och för sig att formas till goda samhällsmedborgare men de får allt oftare frågan om vad de vill bli. Och den ultimata frågan blir plötsligt om man ska söka sig in på en karriär man brinner för eller som man kan tjäna pengar på: och i bästa fall kan man kombinera de båda.

Men är man en människa som tycker om människor är det ganska troligt att man väljer med hjärtat. Och gillar man människor och vill jobba med dem så har man i stort sett tagit avstånd till alla drömmar om pengar och rikedom (om man bortser från trisslotterna man köper någon gång i månaden). Och det tragiska är att när man har kommit så långt i sitt beslut så vet man att det är precis så samhället ser ut.

För det finns inga pengar i människor. Och även om pengarna inte är det som främst driver oss till att gå till jobbet varje dag (nåja) så känns världen alltid helt vrickad när man får höra om bekanta i vitt skilda yrken som får en ingångslön 8000 kr högre än min lön nu.

Jag lär barn, på uppdrag av staten och samhället, att människor räknas och värderas - men blir inte värderad själv. Jag jobbar efter fyra års högskoleutbildning i en verksamhet som bara får större krav men med mindre resurser.  Hur går det egentligen ihop?

Och det som jag verkligen verkligen inte förstår är att samhället ju är byggt av människor men ändå är det som om ingen riktigt låtsas om det. Det är vi som har byggt vårt samhälle såhär, det är människor som har beslutat om läroplanen jag följer, det är människor som har beslutat om de otillräckliga resurserna i vård och skola i både personal och pengar, det är människor som värderar mitt arbete i pengar. Och alla vill ha en skola som gynnar våra barn, alla vill att våra nära och kära som blir sjuka ska få bästa vård och alla vill att de själva när de blir gamla ska få värdiga sista år.

Men ändå jobbar många där ute, med just människor, under arbetsförhållanden som är ohållbara och med en lön som på inget sätt värdesätter den roll dessa har i samhället.

Och jag frågar mig (trots att vi gör en omhuldad bubbla i förskolan av sunda värderingar och människosyn) vilka signaler sänder samhället till de växande barnen? Till de gamla ingen hinner prata med fast många vill? Till de födande mammorna som inte säkert kan få ett rum att få sitt barn förlöst i och personal som räcker till?

Är det verkligen så att  människor räknas, värderas och är värda att tycka om och bry sig om?

Varför förmedlas det då inte bättre?

Nej jag förstår inte.

Ja det må hända att jag är världens tråkigaste bloggare nu. Men jag kan trösta er med att jag är ganska tråkig i övrigt också. Det är så sjukt mycket jag vill just nu men jag hinner och orkar helt enkelt inte. Klockan åtta är tiden då barnen går och lägger sig och jag själv ligger nedbäddad i sängen fullt påklädd och tänker att jag bara ska vila en liiiten stund men sedan ger upp, hasar av mig kläderna och  sedan dötrött ligger och håller mig vaken på tok för länge i alla fall för att jag inte vill missa kvällen och lugnet.

Det låter ju förnuftigt.

Det går i alla fall bra med företaget! Ett stort steg framåt igen och efter ett möte i juni får vi veta lite mer vart det leder. Jag brinner verkligen för den här idén! Så även om vi fortfarande är i uppstarten och livnär oss på bidraget från tillväxtverket så känns det verkligen som om det kan leda någonstans. Prestationsångesten hänger på och vi gör vårt bästa för att samsas.

Sa jag förresten att vi har ett möte med en otroligt betydelsefull person om några veckor? Jag har vetat det så länge nu att jag inte ens har vett att vara nervös.

Nej nu ska jag sjunka ner lite djupare i soffan och hålla mig vaken utan någon speciell anledning bara för att jag vill.

Imorgon sover jag i husvagn och det tror jag gör mig gott.

Arga fredagar

Fredagar är dagen jag arbetar hemifrån. Tänk! Drömmen! Bara jag och tecknande i en HEL dag varje vecka. Ja det känns onekligen väldigt avundsvärt.

MEN.

Det var ingen som sa att arbete hemifrån med det man älskar också kan innebära att man kastas mellan vild passion, djup koncentration och bottenlös förtvivlan en gång i veckan. Att man lämnar pennorna helt slut och rent ut sagt förbannad varje fredag eftermiddag de senaste veckorna.

Och att ALDRIG känna att man hinner göra klart och tänka klart på det jag verkligen verkligen vill prestera bäst på. Att alltid behöva avbryta jobbet när jag precis kommer in i det, men egentligen vill begrava hela min själ i det.

MEN.

Det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag har allt jag behöver och lite till. Jag är lyckligt lottad så det smäller om det! Det gäller bara att hitta ett sätt att fungera och prioritera så att jag inte är ett argt monster fredag eftermiddag.

Det är passion

När jag sätter mig med kvällens jobb har jag längtat efter det inser jag. Jag har många idéer och några problem som känns rent omöjliga att få kläm på, men jag känner mig själv vid det här laget så jag vet att jag kommer att hitta det. Lösningen alltså. Och sedan kan jag jobba med pennan sådär frenetiskt och hårslitande som jag har lärt mig att både älska och hata. Men det finns antagligen ingen annan väg.

Det är passion.

Det är passion inser jag när jag blickar över morgondagens jobbdag med teckningarna och ändå längtar så att jag går av tills kvällen. Kvällen i TV-soffan när barnen har somnat och jag kan sitta och rita precis det handen känner för. Och jag vet att det varken behöver bli vackert eller ha något som helst syfte. Men med tiden, efter allt detta oändliga övande, blir det ändå allt oftare figurer och bilder som jag tycker är helt okej. Många lägger jag i idéhögar och tänker att jag en dag ska sätta ihop idépärmar av dem inför kommande projekt.

Det ironiska är att jag började blogga för att jag ville utveckla mitt skrivande. Min dröm var ju att bli författare. Det var inte förrän för tre år sedan som jag insåg att jag faktiskt hade något att komma med vad det gäller mitt ritande. Att rita var innan inte riktigt på riktigt. Jag visste att jag kunde men tyckte aldrig att jag var tillräckligt bra och vad jag skulle göra med det hade jag ingen aning...

Jag kanske borde tacka omständigheterna?
Att jag fick barn och behövde hitta mig själv
Att min man jobbar väldigt mycket
Att jag inte fick klart mitt examensarbete och fick gå en extra termin med Bild
Att jag skadade knät och fick svårt att utöva mitt favoritintresse dansen
Att ....

Nej jag vet inte. Men sakta men säkert skalades min fritid ner tills det bara var det här jag ville göra efter  min mysiga familj och måstena.

Det måste vara passion.

(Men om det är så hälsosamt alltid vet jag inte.)

Jag inser att alla här kanske inte har Instagram. Så här följer en liten uppdatering på bilder som dykt upp där på sista tiden:

Följ mig gärna! Heter elinmatilda...

Kvällens teckning...

Förändring

Många gånger känner jag mig precis likadan. Precis likadan som när jag var tre år och blev skitsur på min kompis och bet henne. Precis likadan som när jag var sju år och inte tyckte jag behövde börja skolan för att jag kunde allt. Densamma som när jag var tolv och skrev dagbok frekvent med tanken att en dag när jag blir en känd konstnär/författare så kommer den att tryckas som bok.

Jag känner mig inte så annorlunda. Jag kände mig som jag hela tiden.

Och kanske är det så för alla?

Men det jag ändå vill hylla idag är förändringar. Att bli äldre innebär ju ganska oundvikligt att man formas och förändras och jag kan inte påstå att jag ogillar det. Jag tycker faktiskt att det blir bättre. Att jag blir bättre? Jag har varit Elin hela tiden och kommer så alltid att vara men jag har lärt mig saker om mig själv. Jag har utvecklat en del saker och omformat andra och jag trivs så mycket bättre med mig själv: är snällare mot mig själv.

Men framför allt gillar jag att andra också förändras! Eller att sammanhangen gör det kanske. Som när man chockas över att människor man i skolan har haft förutfattade meningar om visar sig vara supertrevliga. Fast mest troligt har ju de också varit desamma hela tiden. Det är väl bara tiden. Att bli bekväm med vem man är och hitta andra sammanhang som man passar bättre i.

Eller jag vet inte...

Ickeexisterande fritid

Det är nog officiellt nu. Jag har ingen fritid. Det är i alla fall så det känns nu. Med fritid menar jag tid att slappa i soffan, titta på TV, umgås med vänner eller träna. Jag gör en del av sakerna men det känns alltid som om det inkräktar på tid som jag borde göra andra saker på: vara med familjen, jobba eller jobba lite till. Tittar jag på TV gör jag det för att jag inte orkar göra något annat. Umgås jag är det för att jag verkligen verkligen måste ut ur mitt hus och vädra mina tankar. Tränar jag.... eller nej det gör jag inte alls nu och jag vet verkligen inte när jag ska hinna med det. Även om jag misstänker att jag skulle samla lite energi på det sättet.

För det mesta hinner jag inte reflektera över min ickeexisterande fritid. Men någon dag i veckan fastnar jag vid tanken på hur konstigt allt blivit. Förut hängde jag bara vid tv:n och ritade och följde skräpserier och var frustrerad över att jag inte hade något viktigare att göra.

Jag menar inte nödvändigtvis att jag inte gillar att leva ett fartfyllt liv. Men det är när kvalitetsgrejerna tar stryk som jag undrar vad jag sysslar med. Som när varenda ledighet jag har jagas av de där tolv timmarna jag ska hinna med på projektet. Eller när barnen blir sjuka en fredag och jag får småjobba hela vår gemensamma lediga helg för att hinna ikapp.

För det mesta tänker jag att det bara gäller det här året. Men det är ju kanske heller inte sant. Det kan mycket väl gälla en längre tid än så. Ändå har jag ju tagit ett beslut om att det här är värt det. Och för varje dag som går och för varje positivt besked vi får, så får jag bekräftelsen. För efter det här kommer det något bättre. Och man måste verkligen våga satsa. Och en del saker man satsar är inte sådant man känner sig nöjd med att satsa - men man får hela tiden ha i åtanke att det faktiskt är frivilligt. Det är ingen som tvingar mig. Men jag vet också att det ska mycket till för att jag ska ge mig.

På något sätt känns det som om jag har förberett mig på sådana här äventyr hela livet.

Omedvetna referenser

Det är väl inte så konstigt om figurerna man tecknar blir lika en själv! Men det är himla kul när man upptäcker det :)

Vi ses på barrikaderna!

Jag minns att jag öppnade mailet och rodnade när jag läste vad hon skrivit till svar. Jag stängde ner det snabbt igen och tänkte att hon hade fått allt om bakfoten. Sedan skrattade jag lite besvärat.

"Vi ses på barrikaderna!" stod det som avslutande hälsning.

Men det var ju inte alls det jag hade menat när jag skrev till henne. Jag hade precis läst Maria Svelands bok Bitterfittan och fått någon sorts uppenbarelse kring varför det kändes så himla jobbigt att bli mamma. Med att "bli mamma" menar jag inte själva minuten från att barnet är i min mage och att det sedan ligger slemmigt på ens mage. Nej jag menar år av omställning till en helt ny livsroll. Det kan vara riktigt jobbigt men värt det när man väl landar. Fast just då, när jag läste hennes bok och när jag mailade henne om hur bra jag tyckte att hennes bok stämde på mig och mina tankar, så vet jag katten om det kändes värt det.

Jag visste ingenting om Maria Sveland än det jag hade läst av Bitterfittan. Det enda jag trodde mig veta just då när jag fick mailet var att hon verkade vara en sådan där aggressiv feminist som alltid skrämt mig. Och jag har inte gjort några större efterforskningar om henne sedan dess heller för den delen så jag har ingen aning om ifall jag hade någon som helst anledning att känna mig skrämd. jag var ju ingen barrikadmänniska bara och hon fick ju gärna vara det.

För grejen är att jag aldrig gillat ordet feminist. Det har känts så extremt och definitivt på ett sätt som mina åsikter sällan är. Jag lyckas alltid se saker ur för många vinklar och till sist blir jag osäker på alls vad som är rätt. Och med feminismen kunde jag inte riktigt förstå varför man skulle polarisera vi och dem: Blir det verkligen mer jämlikt om man hela tiden påpekar olikheterna? Inte så att man inte skulle kämpa för det: men min vision var väl mer att det hela skulle vara helt naturligt. Att det inte ska behöva vara någon ufo-grej utan något som bara är en del att vara människa. Alla är olika men värderas lika. Eller nått. Ja, en helt verklighetsförankrad filosofi alltså som när som helst förverkligas medan jag sitter och fredagsmyser med familjen.

För grejen var väl att ända fram tills jag fick barn så kände jag mig inte speciellt orättvist behandlad. Jag kanske var det, men jag såg det inte som något problem. Jag skäms lite när jag tänker på det, men jag satt även under ett seminarium och dissade en hel genusbok vi skulle ha läst men som jag bara klarade av att läsa hälften av. Sedan tycker jag väl än idag att den kanske läste in lite väl mycket övertolkningar av genus i deras lekobservationer- men jag hade nog sett en större helhet på det hela idag faktiskt.

Men så fick jag barn och jag kände mig ständigt underpresterande och otillräcklig och fruktansvärt orättvist behandlad för det mesta faktiskt. Men det där mailet har följt mig i tanken de senaste fem åren. Och sakta sakta har mitt tankesätt förändrats. Jag har insett att jag inte alls lever ett lika jämställt liv som jag trodde både beroende av mig själv, min man, hela min omgivning och samhällsstyrningen.

 Allt oftare har jag blivit riktigt sur för smågrejer i vardagen:

Som varför alla bokklubbar och enkäter och förskoleräkningar och gud vet allt som berört barnen genom åren kommer på posten är adresserade till mig! "Älskling, du har fått brev!" - så tusan heller: jag har fått mer krav och beslut! Jag är ganska säker på att det någonstans måste gå att få tag i uppgiften om att min man är far till mina barn: varför kommer inte sådant till honom?

Och varför tar de på förskolan bara upp de jobbiga sakerna med mig när jag hämtar och lämnar och inte med min man? Eller är det kanske så att jag på grund av de eviga skuldkänslorna som kom som ett paket med mammarollen gör att jag tar åt mig mer? (Eller är det bara så att jag är där mer? hahaha)

Och varför måste jag alltid vara nervös när jag ska gå in på en byggaffär av rädsla för att göra bort mig när jag ska handla material? För det mesta är det bra personal men det är mer än en gång jag har känt mig riktigt dåligt bemött eller inte tagen på allvar bara på grund av att jag är tjej!

Och varför ska jag, som redan sedan födseln har något sorts duktighetskomplex, som vissa hävdar att man uppfostrats till på grund av sitt kön, också ska behöva överprestera för att bli tagen på allvar när man gör någon mansgrej som att bygga eller köra maskiner!

Och varför förutsätter alltid bekanta till min man, när vi ställer in något eller när min man inte kan vara med på någon grabbgrej att det beror på mig. Javisst ibland gör det kanske det! Men jag har verkligen tröttnat på att försvara mig eller ens lägga energi på att försöka förändra den bilden. Ja, det är väl helt enkelt jag som förstör alla roliga planer!

Eller det gör jag väl egentligen också... För jag har ju som sagt tagit rollen som organisatör av en hel familj och grusar därmed alla andras drömmar och visioner om allt vi kan göra under en helg med rå realism. Ärligt skulle vem som helst när som helst kunna avlasta mig på den rollen. Men ändå gör duktighetskomplexet att jag inte kan släppa den.

Och varför kan inte jag, som de där andra företagsledarna som jag träffar eller han jag jobbar med värdesätta mig själv och det jag kan? Jag får verkligen kämpa med att visa framfötterna och inte ursäkta mina idéer ständigt, vilket jag ändå gör helt omedvetet. Hade jag varit kille tror jag faktiskt att det hade varit annorlunda.

Ja, jag skulle kunna hålla på i en evighet

.
.
.

För när man har öppnat ögonen är det svårt att stänga dem igen.

Och jag har nu insett att barrikaderna kanske inte är ett så fasligt dåligt ställe att vara på! För vill man ha förändring måste man ju arbeta för den.

Fortsatt stressdimma

Nej det är inte ett händelselöst liv jag lever nu. Det är bara att inse. Revolutionerande genombrott med företaget. Ett vanligt jobb som kräver mer tid och engagemang men också blir mer intressant. En utställning att hänga imorgon. En annan jurybedömd jag hoppas komma med på med pinupporna jag ännu inte visat här. Ett ännu hemligt men inspirerande uppdrag. Och så det andra pusslet. Men pinuppor får ni ändå fast ni kanske sett dem på Instagram.

Hej du ordsvältande blogg! Det är din ägarinna som talar. Du vet hon som fyller dig med med väsentligt och oväsentligt, matar dig med skisser och spyr ur sig lite galla då och då. Nu har jag inte varit så närvarande på ett tag. Jag ber om ursäkt. Men jag vill bara påpeka att det faktiskt är för din egen skull! För vem orkar egentligen ta så mycket gnäll och stress under månaders tid? (Ja förutom denna bloggägarinnas tålmodiga och fantastiska man och familj). Just nu är jag (förhoppningsvis) i slutet på en lång väldigt händelserik och stressig period. Hoppas på bättring och stabilitet efter nästa vecka. Vi får se. Jag kanske matar dig med något om andan faller på. Hejdå.

Vad jag gör

Jobbar
Sover
Ritar pinuppor
Filar på beställning
Filmar mig själv
Företagar
Handlar mat
Städar
Läser
Stirrar
Skissar
Skype-ar
Vårlängtar
Tv-slötittar
Bakar
Pusslar ihop tiden

Det är lite mycket nu

Återkommer när jag har koll på läget.

Glad Alla Hjärtans Dag!

Närvarande?

Det är lite för mycket i huvudet nu. Jag har lite svårt att fokusera. Allt jag har gjort de senaste veckorna kommer ikapp och fångar mig i sängen. Samtidigt blir hjärnan helt vårtokig och hela huvudet hoppar mellan nuvarande projekt, våren, den ekonomiska obalansen, uppbokade helger och de dubbla jobben. Vissa dagar, som idag, får jag oväntad energi och börjar med allting samtidigt och känner att jag missar det viktigaste: Att bara vara här och nu och njuta av det som finns.

Det blir kanske lugnare efter fullspäckade jobbveckor, projektet med företaget som jagar på och ännu fler avgörande möten.

Eller blir det inte det. Men låtsas jag det så går det lite lättare att ta en sak i taget.

Nej, nu ska jag se om jag kan få till någon närvaro denna dag.

Ja, men hur gick det i tisdags då?

Fredag igen! Det känns inte som om det är annat än fredagar här i bloggen, men det beror väl mest på att alla andra av veckans dagar springer iväg med mig. Den här veckan särskilt skulle man kunna säga.

Ja, för hur gick det då i tisdags???

För er som undrar vad jag pratar om, så tog jag en tur till Stockholm i tisdags för en massa avgörande möten för företaget. I månader har jag tänkt på den där dagen och undrat hur tusan den skulle bli. Inte blev jag lugnare heller när min kollega bokade in det ena viktiga mötet efter den andra tills hela dagen blev totalt proppfull. Ett tag trodde jag ärligt att jag skulle explodera av nervositet.

Men veckan innan fick vi en ombokning av det stora stora mötet vi skulle på med en av Sveriges mäktigaste affärsmän. Jag skulle gärna säga med vem, men gillar inte internets offentlighet här så det får bli en hemlis tills vidare. I vilket fall så tog den här ombokningen udden av nervositeten och när det blev tisdag var jag faktiskt inte ett dugg nervös.

Vad hände då?

Vi hade fem möten inbokade under dagen. Ett missade jag på grund av att mitt tåg gick och ett blev avbokat. Ett av mötena var i utbildande syfte då vi ju vann i två kategorier i Business Challenge i höstas. Mötet gjorde oss mer säkra på att den väg vi tagit med företaget passar oss perfekt. Och de andra mötena var med VD:s som gav oss hjälp, kött på benen och ställde de tuffa frågorna som fick oss att helt ifrågasätta vad vi höll på med: Precis vad vi hoppades på helt enkelt!

Så efter de senaste årets ideliga hurrarop över vår idé och lösning så känns det som om det egentligen var det här som verkligen tog oss vidare. Det kommer ta tid och vi får inte garanterat betalt för tiden vi lägger på detta. Men hur jag än vänder och vrider på det så är erfarenheten och äventyret ändå värt det. För oavsett vad och om det blir något av det här, så kommer jag aldrig att vara riktigt densamma efter detta.

Och det tror jag bara är nyttigt för någon som alltid haft en krypande och stickande känsla av att vilja göra något MER.

Fangirl?

Jag har aldrig sett mig som allmänbildad i den bemärkelsen att jag förstår mig på På Spåret eller ens har den minsta chans att vinna i TP. Men jag har mest sett det som mitt eget fel för att jag inte engagerat mig tillräckligt.

Men så har jag insett att det kanske inte alls beror på det heller. Jag är kanske helt enkelt annorlunda funtad. Jag har aldrig varit någon som har samlat all möjlig information och sedan bearbetad den allteftersom det kommer. Jag har velat vara en som säger att den lyssnar på all-möööööjlig-musik men sanningen är att jag bearbetar en artist i taget och gärna, för omgivningen, outhärdligt länge. Ibland har jag sagt att jag gör det för att jag inte har intresset att leta reda på något nytt, men sanningen är nog att jag inte ens vill. Jag vill lyssna på samma skiva i flera månader helt enkelt. Likadant är det med böcker och författare: hittar jag något jag verkligen verkligen gillar läser jag i stort sett allt om det eller av författaren. Jag är ganska intensiv kan man säga.

Visst, det kanske begränsar mig men jag tänker också att det är det som gör att jag har driv till att göra en del saker. Som att lära mig allt jag kan om att teckna tex. För nu när jag har det på huvudet så vill jag veta allt och jag utforskar sakta sakta ett område i taget.

Men ibland undrar jag om jag verkligen är helt frisk.

Som när jag hittar något jag verkligen VERKLIGEN verkligen gillar (läs; älskar). Ja, som Lizzie Bennet Diaries som jag kommer tjata ihjäl er stackare om till dödagar. (Kanske ett inlägg om det efter detta kanske?).

Jag.Kan.Inte.Släppa.Det.

Jag är inte stolt över det men jag är nog exakt så besatt av det hela som man kan vara. Inte nog med att jag på gränsen tror att allt är på riktigt och blir skitsur varje gång jag blir påmind om att det inte är det (det börjar gå över nu...), så följer jag denna berättelse på alla tänkbara sätt man kan: och i detta fall är möjligheterna obegränsade.

Jag följer alltså Lizzies tumblr, youtube och facebooksida.
(Inga varningar så långt.)
Men så skaffade  jag mig twitter enbart för att kunna följa alla seriens karaktärer där och ligger om nätterna och fnittrar åt deras låtsaskonversationer. Jag räknar också ut tidskillnaden till Los Angeles för att exakt veta när nästa vlogavsnitt ska publiceras.
(Okej, det börjar väl låta ganska osunt.)
Sedan börjar jag gräva ännu djupare. Jag tar reda på alla skådespelarnas namn och börjar googla dem, läser alla artiklar jag hittar och sitter och nördar ner mig i seriens utvecklares planeringsmöten. Jag börjar även leta rätt på huvudkaraktärernas konton på twitter och instagram...
(Finns det några varningsljus så tänds det NU!!!)

Men jag är inte mer creepy än vad jag har varit någon annan gång i mitt liv. Men jag kan inte rå för att känna mig lite knäpp, rent ut sagt. Vad är det för fel på mig liksom?

Men när jag satt där och läste artiklarna så stötte jag på ett begrepp som gjorde att jag kände mig lite bättre till mods (eller?). Det var uttrycket Fangirl. Såhär säger den tillförlitliga källan Wikipedia:

Fangirl, person av kvinnligt kön som beundrar exempelvis en känd person, en musikgrupp eller en figur i en bok. Vad som skiljer fangirls från vanliga fans är deras hängivenhet, ibland till och med besatthet. De samlas på seriekonvent och Livejournal, skriver fanfiction och sätter upp fanlistings.
Den mest intensiva sorten talar nästan enbart om sitt intresse och har få eller inga andra intressen (kallas Rabid Fangirls eller i särskilt extrema fall über-fangirls.)

Så det är inte bara jag?

Fast egentligen tycker jag att snart 28-åriga tvåbarnsmammor måste ha bättre saker för sig än vara besatta av låtsasvärldar. Men antagligen inte.... 

(Lägger stor tyngd på etiketten "Osund besatthet" på detta inlägg)

Godmorgon!

Jobb hemma idag! Bästa jobbdagen på veckan lätt! Idag ska jag förbereda inför mötena på tisdag i storstan och skissa karaktärer, hitta en pensel jag trivs med (mission impossible?) och allmänt komma ikapp med allt som fått hänga efter pga mitt bultande huvud nu i veckan.

Men ibland bara vet jag inte

Känner att jag har en svacka i mitt bloggande. Antagligen för att det är lite för mycket runt omkring skulle jag gissa. Men ibland kan det här kännas ganska meningslöst. Här sitter och jag och rabblar vad jag tänker och känner men vad gör det liksom för nytta? Ibland tänker jag på vad ni kanske vill läsa om och många gånger skriver jag om det som faller mig in.

Men ibland känner jag mig som den där apan i buren. Folk kommer och tittar för att de är nyfikna och vill de kan de gräva sig flera år bakåt i mitt liv. Jag har alltid sett er läsare som några som följer med mig och delar mina tankar eller är delaktiga i mitt bloggande. Men tänk om det inte är så. Tänk om jag verkligen är apan? Jag vill inte tro det riktigt men inser att det nog isf är alla bloggares dilemma. Och då handlar det väl egentligen om man vill blogga eller ej. Eller i vilken form man vill blogga?

Men ibland vet jag bara inte...

The Lizzie Bennet Diaries fanart!

Och så lite fanart på världens bästa vlog! Helt såld på The Lizzie Bennet Diaries. Se allt från början vettja! :)

Nyfiken på hur denna bild blev till? Kika in på min Instagram: Elinmatilda

När det var som förut

Det tar tid att anpassa sig. Så måste det få vara men stressen nu är stundvis förödande. Därför är det skönt som igår när allt var som vanligt igen. Som vanligt innan två jobb och företag och allt det där, då en kväll faktiskt innebär att inte jobba eller ligga död i soffan. (För är man pigg nog borde man ju jobba). Igår släppte jag allt och umgicks med familjen och ritade för att jag var inspirerad. Äntligen ny energi! Hoppas det håller i sig för idag tecknar jag hela dagen för företaget...

Sjas sjas

Jag har hört att det är till ens fördel om man går och lägger sig nöjd och tillfreds. Inte när man vill kasta datorn ut genom fönstret och hatar allt man ritar.

Nej sjas sjas med alla oproffesionella neggotankar, säger jag då.

....

Tänk det funkade inte alls och jag får hålla mig i sängkanten för att inte kasta mig in i arbetsrummet och göra om och göra rätt.

Uppskruvade veckor

Jag är verkligen BESATT av Lizzie Bennet Diaries! Men så blir det kanske när man sett 80 avsnitt på en vecka. (De är ju inte mer än 3-6 min långa vill jag inflika till mitt försvar, fast det kanske låter ännu knäppare). Och det är ju liksom nu det händer och här får jag vänta flera dagar på nästa avsnitt!

Men min analys av situationen är att jag flyr in i Lizzies vlog-värld för att komma bort från kaoset här. Eller kaos kanske är att ta i efter en dag hemma med sjukt barn. Men de närmaste veckorna är sanslösa på båda mina jobbplan. Jag skulle kunna sprida ut dessa händelser under två år och vara nöjd men istället händer allt på två veckor.Och saker händer ju inte bara. Hade de bara hänt hade det varit ok. Men allt kräver förberedelse och planering. En del saker vet jag inte alls hur jag ska förbereda mig på.

Som på jobbet. Jag är ju en relativt nyutbildad, om inte annat så ganska oerfaren, tidigarelärare som numera jobbar i förskolan. Där jag faktiskt trivs kanon. Ja, jag är allt lite förvånad med tanke på att jag trott att större barn passar mig bättre och därmed gått en utbildning för de åldrarna. Så i och med att jag aldrig har haft ens en praktik i förskolan gör det ju att det blir lite tungt ibland innan man kommer in i allt. Och just nu är det en ny termin och nytt år och kraven hopar sig för att bli klar med allt till läsårsslutet. Och själv behöver jag jobba in lite timmar. Hej och hå men det ska nog inte bli några problem här framöver med tanke på schemat med möten och extrajobb inför dessa.

Sedan är det ju företaget. Jag jobbar numera med företaget tolv timmar i veckan och helst helst ska jag illustrera så mycket jag kan av den tiden. Men vi är ju precis uppstartade och det är många beslut att ta, papper att skriva och praktiska förberedelser att få i ordning på så tiden äts lätt upp.

Och så är det ju det där med att illustrera. Det är så sjukt roligt och jag önskar jag kunde riktigt gräva ner mig i det mer än de timmar jag har. Men oavsett så är allting nytt med det här och trots att jag vet hur jag vill göra så tar det fasligt lång tid i förhållande till de timmar jag har. Stress! Fast bara allt runtomkring varvar ner sig några varv så tror jag att timmarna räcker för att vi ska nå våra mål.

Men mest försöker jag förstå att jag ska på de där mötena i Stockholm i februari. Jag vet att jag tjatar och jag lovar att jag ska avslöja lite mer en annan gång.

Men nu ska jag nog titta på Lizzie Bennet en gång till och tjura lite för att jag inte kan planera mig själv för fem öre nu.

Bättre än inget?

Söndag kväll. Det är hektiskt veckor nu framöver med övertid på förskolejobbet och en massa livsavgörande möten för Företaget. Brottas med stress och dåligt samvete, samt skyhöga förväntningar på framtiden.

Jag gör ju nu en undersökning bland er läsare om vad ni gillar med den här bloggen. (Fyll gärna i enkäten till höger!!). Men sanningen är den att jag inte alls har vetat hur jag ska kunna blogga om någonting alls nu i vår, då Företaget kommer att uppta stora delar av min hjärna. Och med tanke på att jag hittills har hållit företagandet hemligt så blir det ju ännu svårare.

Men jag vill ju skriva om allting som händer. Jag vill ju visa varenda teckning jag gör och gå igenom hela processen med er. Men nix, det går ju inte alls.

Eller?

Nej, inte på det viset i alla fall. Men om ni kan stå ut med att jag är halvkryptisk emellanåt, bara postar delar av bilder och skriver så konkret jag kan om vad jag jobbar med utan att egentligen säga vad det är - då skulle det kunna gå.

För jag vill ha med er. Och jag behöver verkligen blogga mitt i allt.

Hoppas det låter bättre än inget...

Hej på er vänner och er jag inte känner!

Nu har ni blivit en stadig skara läsare här på bloggen och även om ni inte är så många så är det väldigt kul att ha er med ska ni veta! Helst av allt skulle jag vilja se er allihopa, höra vad ni har att tänka om det jag skriver och lägger upp. Sedan skulle jag vilja veta vad ni pysslar med och om ni kanske har samma ambitioner och tankar och jag. Eller kanske ni gör helt andra saker, vilket ju nästan är ännu mer spännande.

I en drömvärld hade ni allihopa haft bloggar som jag kunde kika in på...

Men nu behöver jag er hjälp! Man blir lätt insnöad när man bloggar och jag har faktiskt ingen större aning om vad det är som gör att ni hänger med i den här bloggen. Jag har därför lagt upp en enkät här i spalten bredvid med frågan "Vad gillar ni med den här bloggen?" 

Ni svarar anonymt och jag skulle bli jätteglad om ni deltar! Det ger er också möjlighet att påverka vad jag bloggar om (även om jag nog alltid kommer att blanda friskt på känsla också).

Passar inga av alternativet är ni ju självklart välkomna att lämna en kommentar.

The Lizzie Bennet Diaries

Älskar Stolthet och Fördom! Om någon missat det. Men det här tar berättelsen till en helt ny nivå. För visste ni att Lizzie Bennet videobloggar!!! Helt fantastiskt! Näst efter den gamla versionen med Jennifer Ehle och Colin Firth så är denna definitivt en favorit. Lizzie bloggar fortfarande - så följ henne antingen på youtube eller på hennes blogg.

Här snackar vi osund besatthet. Såg 15 avsnitt sent igår kväll....

Mammor behöver egentid.

Och eftersom jag inte har bloggat på en evighet så smäller jag till med ett helt gäng blogginlägg. Det är inte riktigt min grej att posta youtube-klipp men detta måste ses! Särskilt om man har läst 50 shades och Grey: vilket jag ju egentligen inte har läst klart (kanske inte fullt så impad (/chockad?) som jag hoppades på men bra ändå). Oavsett så är det ju mammorna i den här reklamen som är hela grejen! Summan av kardemumman är väl att vi mammor behöver egentid. Punkt.

Att ha två jobb

Jag har aldrig riktigt sett mig som någon som har två jobb. Jag har ju tusan inte ens sett mig som någon som jobbar heltid! För utanför jobbande finns ju det som alltid är viktigare: familjen! Och ork till sådant som förgyller livet och gör en lycklig mitt i all vardagsstress. Jag ritade ju förut som ni minns. Det gör jag ju i och för sig nu också och är lyckligt lottad som kan kalla det ett jobb, även om det är ovant. Och tiden som blir kvar efter jobb och jobb är nu min fritid, trots att jag ibland har svårt att skilja det från mitt företagarjobb då det mest känns kul och spännande.

Kanske en del avundas mig den här chansen? Jag vet inte. Och det är ju nästan tabu att klaga när det går så bra. Men mitt liv har vänts upp och ner på ett år och sista halvåret har varit galet. Det är som att åka i en jättekarusell utan att stanna trots att man ibland blir illamående och vill kräkas någonstans på vägen. Ändå är det alltid värt det. Även igår var det värt det.

Men det är sant som de säger att inget kommer gratis. Jag hade inte suttit här utan att ha jobbat hårt, tagit svåra besulut, gjort uppoffringar, slitit mitt hår och gråtit floder av tårar. Alltid med den där känslan: "Kommer jag att fixa det?" och alltid med den där beslutsamma rösten i bakhuvudet som bildar kör med mina nära och kära och svarar "JA, det gör du!".

Den svåraste utmaningen just nu måste ändå vara att ha två jobb. Det hade säkert varit mycket enklare om jag hatade mitt vanliga jobb och inte brydde mig så mycket om hur det gick på det. Men så är det verkligen inte! Jag tycker mycket om mitt jobb på förskolan och jag tycker ännu mer om mina kollegor. Det är första gången jag verkligen känner mig hemma på ett jobb och en självklar del i en grupp kollegor. Jag är inte typen som nöjer mig med halvhjärtat och vill både för egen , barnens och förskolans skull göra bra ifrån mig. När jag är på jobbet är hela jag på jobbet helt enkelt.

Men jag har lite svårt för kontrasterna ibland och den andra verkligheten är ganska svår att greppa. Som min dag i huvudstaden om några veckor i företagets namn. En massa möten med människor jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle träffa. Ärligt visste jag inte att de fanns - vilket kanske borde vara pinsamt. Men som sagt: företagande på det här viset är väldigt nytt för mig. 

Så tiden räcker inte till. Jag räcker inte till. Ibland inte orken heller. Jag gör ständigt för lite var jag än är och ändå vet jag inte om jag fixar mer. Istället försöker jag att nöja mig med det jag faktiskt gör...

Men jag kan bara inte sluta nu.

Men hade det varit för enkelt hade det inte varit värt det...

Första jobbveckan avklarad. Jag fixade mina 12 timmar för företaget och det kändes faktiskt som att jag verkligen jobbade i fredags trots att jag var hemma. Nu är det helg och jag njuter av sovmorgon, åker pulka, äter upp mig inför kommande veckan och filar på en fruktansvärt rolig beställning. Helt okej med andra ord!

Det Dåliga Mammasamvetet

När jag fick barn var jag inte alls beredd på det dåliga samvetet som kom ungefär samtidigt. Det där med att man verkligen verkligen vill prestera sitt allra bästa för deras skull och ge dem en helt fantastisk och extraordinär uppväxt. Med tiden, och i och med att barnen vuxit upp och faktiskt verkar välmående och glada trots mina (inbillade??) brister, så har jag sakta förstått att jag nog ändå är tillräcklig: fast på mitt vis.

Men det är ändå vissa uppbrott som är mer plågsamma än andra. Som när de flyttar in i sitt egna rum, man lämnar dem borta över natten, de får vara själva på kalas eller avslutar en mammaledighet. Det är alldeles för definitivt och jag kan inte låta bli att rannsaka mig själv och det jag gjort och inte gjort dittills. Men framför allt är det ju som om en liten del av ens kropp slits ifrån en och det känns som om inget kommer kännas som förr igen. Men en millisekund senare känns allt helt naturligt igen.

Fast värre är det nog ändå att ta ett beslut som det jag gjorde förra året. När man som förälder tar medvetna beslut som innebär att man får spendera mindre tid med sina barn.

För imorgon så vaknar vi tidigt fast det är fredag. Trots att fredagar brukar vara vår lediga dag då vi sover länge, bara dräller runt hemma eller åker iväg på små äventyr (läs: shoppar). Vi brukar prata om hur bra vi har det som är lediga, hur många dagar vi är lediga ihop och stora sonen räknar på fingrarna.

Men så är det inte alls längre. Imorgon skjutsar jag barnen till förskolan för en långdag och så åker jag hem och tecknar till projektet. Det är rätt på alla sätt och vis men ändå känns det som om jag just nu förlorar mer än vad jag vinner. Det här kommer ta så mycket mer tid och energi än vad jag kan föreställa mig och jag har bara börjat...

(Fast jag måste vara förnuftig. De flesta människor jobbar mer än 50 procent och oftast 5 dagar i veckan. Jag har fått världens chans att göra precis det jag vill och brinner för. Jag är mer till freds och nöjd med livet nu än någonsin och har mer energi här hemma trots stressen och paniken emellanåt)

Sliter mitt hår och hoppar av glädje. Ingen ska säga att tecknande inte är ett varierat jobb. Jobbar på beställningar för att bli klar inför morgondagens allvar: wiiii! Imorgon jobbar jag mina första riktiga timmar för företaget! :)



Ritaritarita


Osminkad och oborstad

Laddar

Med tanke på att det är 2013 och det är nu det händer, så händer det inte fasligt mycket än. Jullovet, eller semestern som det vuxet nog heter, har ägnats åt att umgås, återhämta mig och uppgradera vårt hem med ny teknik.Ansträngande så det räcker och blir över måste jag säga! Men i stort har jag inte gjort alls mycket av det jag brukar göra här hemma: alltså varken ritat, tvättat eller lagat mat annat än om jag måste.

Tills idag egentligen: idag har jag både tvättat, lagat mat två gånger innan klockan halv tre, stoppat en soffa, ritat beställningar och varit på jakt efter ett köksbord. Jag kan inte för mitt liv förstå varför en normal aktivitetsnivå skulle vara nödvändigt (!).

Och nästa vecka känns både läskig och fantastisk för då drar mitt illustratörsjobb igång på riktigt!

Så kanske har jag varit tvungen att ladda. Det är inte alltid kul att ladda har jag märkt och påminner läskigt nog mycket om tristessen som drabbar en när man är föräldrarledig själv i över ett år. Men lika glad är jag ändå för båda upplevelserna för i efterhand vet man att det är tid man ska se tillbaka på och uppskatta. För sedan blir det jäkt och stress och otillräcklighet för hela slanten.

Jag laddar några dagar till och sedan drar jag igång :)

Hejdå 2012

Har ni inte fått nog av mig innan så lär ni få det nu! Haha, jag är inte riktigt bekväm med att se mig själv i 24 versioner i bra vinklar och självmedvetna miner. Men är man bloggare så ska man ju bjuda på sig själv (så kom inte och klaga!). Och ska man göra en summering av året som gått så lär det ju inte handla så mycket om någon annan heller.

 Sammanfattat har 2012 varit ett av de bästa åren i mitt liv. Men vi kör ett litet snabbt race genom årets händelser så vi har koll.

Efter år av knäproblem tog jag beslutet att operera mitt korsband. Jag var sjukt orolig innan men i efterhand vet jag med säkerhet att det är bland det bästa jag har gjort! Jag kan sitta på huk igen! Lyckan är total varenda gång och jag känner mig tio år yngre - vilket innebär ungefär 38 år eftersom jag alltid i vanliga fall känner mig medelålders ;)

2012 var året jag upptäckte Instagram! Det gav mitt skissande ett helt nytt syfte och kontakt med tecknare över hela världen. Följ mig gärna på instagram: "elinmatilda" var namnet. Inget instagram med ändå nyfiken: klicka här!

 I år har jag gått på ovanligt många bröllop! Underbart!



En av de stora händelserna 2012 måste ha varit när vi beslutade att vårt största sovrum i huset skulle bli mitt arbetsrum. Efter den största krisen inser jag att detta är en nödvändighet både för att alla mina skapargrejer behöver ett hem men också för att jag behöver det. Tack min fina man!

 

Jag vet ärligt inte när jag läste så mycket som jag har gjort 2012 och hela mitt sängbord är översållat! Eskapism för hela slanten och jag plöjer. Hungergames och romance och till slut Fifty shades. Min hjärna har behövt det.

2012 är året jag har tagit många svåra beslut som ställt mina övertygelser på sin spets, vilket i sin tur har resulterat i att jag insett att jag inte riktigt är den jag föreställt mig. Förvånande? Nej, det borde ju inte vara det eftersom det är ett mönster som upprepat sig sedan jag startat denna blogg. Plågsamt? Jovisst! Nu hoppas jag bara på att jag är på rätt väg och tagit rätt beslut. Men jag tror starkt på min magkänsla.

Sedan är det ett olöst mysterium för mig hur jag efter ett telefonsamtal och ett snabbt beslut kunde gå från det här: pennor över hela bordet, teckna som en galning till en apptävling där vi går i final men inte vinner...

... Till att jag är med och startat ett företag, gör ett samarbete med landstinget och vinner priser i två nationella tävlingar...

... För att sedan 2013 få ett betalt arbete som illustratör!

Hur blir 2013 då?

Det är så mycket jag inte vet och bäst är det väl kanske så. Men jag hoppas först och främst innerligt att jag och mina nära och kära får vara friska och glada!

Men jag känner på mig att allt som jag tror att 2013 kommer att bli kommer att förändras på vägen. Det är många lösa trådar och många nya utmaningar och svåra beslut. Men jag hoppas att jag nästa år vid den här tiden ska ha funnit mig till rätta hur det än blir.

 För mig tar 2013 en rivstart. Januari och februari blir fullspäckat med möten, utbildningar och deltidstecknande. Och så det där mötet som är så overkligt konstigt att jag inte själv riktigt tror att
det kan ske.

Jag hoppas att ni fortsätter följa med mig 2013! Det vore  inte hälften så roligt att blogga utan er! Och varje gång jag ser att  jag fått en kommentar från vem som av er tar mitt hjärta ett glädjeskutt av förväntan. För med era reaktioner, med era känn igen, era namn i  kommentarsfälten så känns det aldrig ensamt och alltid meningsfullt att hålla på att skriva såhär!

Gott nytt år på er!