lördag 30 mars 2013
tisdag 26 mars 2013
Förändring
Många gånger känner jag mig precis likadan. Precis likadan som när jag var tre år och blev skitsur på min kompis och bet henne. Precis likadan som när jag var sju år och inte tyckte jag behövde börja skolan för att jag kunde allt. Densamma som när jag var tolv och skrev dagbok frekvent med tanken att en dag när jag blir en känd konstnär/författare så kommer den att tryckas som bok.
Jag känner mig inte så annorlunda. Jag kände mig som jag hela tiden.
Och kanske är det så för alla?
Men det jag ändå vill hylla idag är förändringar. Att bli äldre innebär ju ganska oundvikligt att man formas och förändras och jag kan inte påstå att jag ogillar det. Jag tycker faktiskt att det blir bättre. Att jag blir bättre? Jag har varit Elin hela tiden och kommer så alltid att vara men jag har lärt mig saker om mig själv. Jag har utvecklat en del saker och omformat andra och jag trivs så mycket bättre med mig själv: är snällare mot mig själv.
Men framför allt gillar jag att andra också förändras! Eller att sammanhangen gör det kanske. Som när man chockas över att människor man i skolan har haft förutfattade meningar om visar sig vara supertrevliga. Fast mest troligt har ju de också varit desamma hela tiden. Det är väl bara tiden. Att bli bekväm med vem man är och hitta andra sammanhang som man passar bättre i.
Eller jag vet inte...
Jag känner mig inte så annorlunda. Jag kände mig som jag hela tiden.
Och kanske är det så för alla?
Men det jag ändå vill hylla idag är förändringar. Att bli äldre innebär ju ganska oundvikligt att man formas och förändras och jag kan inte påstå att jag ogillar det. Jag tycker faktiskt att det blir bättre. Att jag blir bättre? Jag har varit Elin hela tiden och kommer så alltid att vara men jag har lärt mig saker om mig själv. Jag har utvecklat en del saker och omformat andra och jag trivs så mycket bättre med mig själv: är snällare mot mig själv.
Men framför allt gillar jag att andra också förändras! Eller att sammanhangen gör det kanske. Som när man chockas över att människor man i skolan har haft förutfattade meningar om visar sig vara supertrevliga. Fast mest troligt har ju de också varit desamma hela tiden. Det är väl bara tiden. Att bli bekväm med vem man är och hitta andra sammanhang som man passar bättre i.
Eller jag vet inte...
onsdag 20 mars 2013
Ickeexisterande fritid
Det är nog officiellt nu. Jag har ingen fritid. Det är i alla fall så det känns nu. Med fritid menar jag tid att slappa i soffan, titta på TV, umgås med vänner eller träna. Jag gör en del av sakerna men det känns alltid som om det inkräktar på tid som jag borde göra andra saker på: vara med familjen, jobba eller jobba lite till. Tittar jag på TV gör jag det för att jag inte orkar göra något annat. Umgås jag är det för att jag verkligen verkligen måste ut ur mitt hus och vädra mina tankar. Tränar jag.... eller nej det gör jag inte alls nu och jag vet verkligen inte när jag ska hinna med det. Även om jag misstänker att jag skulle samla lite energi på det sättet.
För det mesta hinner jag inte reflektera över min ickeexisterande fritid. Men någon dag i veckan fastnar jag vid tanken på hur konstigt allt blivit. Förut hängde jag bara vid tv:n och ritade och följde skräpserier och var frustrerad över att jag inte hade något viktigare att göra.
Jag menar inte nödvändigtvis att jag inte gillar att leva ett fartfyllt liv. Men det är när kvalitetsgrejerna tar stryk som jag undrar vad jag sysslar med. Som när varenda ledighet jag har jagas av de där tolv timmarna jag ska hinna med på projektet. Eller när barnen blir sjuka en fredag och jag får småjobba hela vår gemensamma lediga helg för att hinna ikapp.
För det mesta tänker jag att det bara gäller det här året. Men det är ju kanske heller inte sant. Det kan mycket väl gälla en längre tid än så. Ändå har jag ju tagit ett beslut om att det här är värt det. Och för varje dag som går och för varje positivt besked vi får, så får jag bekräftelsen. För efter det här kommer det något bättre. Och man måste verkligen våga satsa. Och en del saker man satsar är inte sådant man känner sig nöjd med att satsa - men man får hela tiden ha i åtanke att det faktiskt är frivilligt. Det är ingen som tvingar mig. Men jag vet också att det ska mycket till för att jag ska ge mig.
På något sätt känns det som om jag har förberett mig på sådana här äventyr hela livet.
För det mesta hinner jag inte reflektera över min ickeexisterande fritid. Men någon dag i veckan fastnar jag vid tanken på hur konstigt allt blivit. Förut hängde jag bara vid tv:n och ritade och följde skräpserier och var frustrerad över att jag inte hade något viktigare att göra.
Jag menar inte nödvändigtvis att jag inte gillar att leva ett fartfyllt liv. Men det är när kvalitetsgrejerna tar stryk som jag undrar vad jag sysslar med. Som när varenda ledighet jag har jagas av de där tolv timmarna jag ska hinna med på projektet. Eller när barnen blir sjuka en fredag och jag får småjobba hela vår gemensamma lediga helg för att hinna ikapp.
För det mesta tänker jag att det bara gäller det här året. Men det är ju kanske heller inte sant. Det kan mycket väl gälla en längre tid än så. Ändå har jag ju tagit ett beslut om att det här är värt det. Och för varje dag som går och för varje positivt besked vi får, så får jag bekräftelsen. För efter det här kommer det något bättre. Och man måste verkligen våga satsa. Och en del saker man satsar är inte sådant man känner sig nöjd med att satsa - men man får hela tiden ha i åtanke att det faktiskt är frivilligt. Det är ingen som tvingar mig. Men jag vet också att det ska mycket till för att jag ska ge mig.
På något sätt känns det som om jag har förberett mig på sådana här äventyr hela livet.
söndag 17 mars 2013
Omedvetna referenser
Det är väl inte så konstigt om figurerna man tecknar blir lika en själv! Men det är himla kul när man upptäcker det :)
tisdag 12 mars 2013
Vi ses på barrikaderna!
Jag minns att jag öppnade mailet och rodnade när jag läste vad hon skrivit till svar. Jag stängde ner det snabbt igen och tänkte att hon hade fått allt om bakfoten. Sedan skrattade jag lite besvärat.
"Vi ses på barrikaderna!" stod det som avslutande hälsning.
Men det var ju inte alls det jag hade menat när jag skrev till henne. Jag hade precis läst Maria Svelands bok Bitterfittan och fått någon sorts uppenbarelse kring varför det kändes så himla jobbigt att bli mamma. Med att "bli mamma" menar jag inte själva minuten från att barnet är i min mage och att det sedan ligger slemmigt på ens mage. Nej jag menar år av omställning till en helt ny livsroll. Det kan vara riktigt jobbigt men värt det när man väl landar. Fast just då, när jag läste hennes bok och när jag mailade henne om hur bra jag tyckte att hennes bok stämde på mig och mina tankar, så vet jag katten om det kändes värt det.
Jag visste ingenting om Maria Sveland än det jag hade läst av Bitterfittan. Det enda jag trodde mig veta just då när jag fick mailet var att hon verkade vara en sådan där aggressiv feminist som alltid skrämt mig. Och jag har inte gjort några större efterforskningar om henne sedan dess heller för den delen så jag har ingen aning om ifall jag hade någon som helst anledning att känna mig skrämd. jag var ju ingen barrikadmänniska bara och hon fick ju gärna vara det.
För grejen är att jag aldrig gillat ordet feminist. Det har känts så extremt och definitivt på ett sätt som mina åsikter sällan är. Jag lyckas alltid se saker ur för många vinklar och till sist blir jag osäker på alls vad som är rätt. Och med feminismen kunde jag inte riktigt förstå varför man skulle polarisera vi och dem: Blir det verkligen mer jämlikt om man hela tiden påpekar olikheterna? Inte så att man inte skulle kämpa för det: men min vision var väl mer att det hela skulle vara helt naturligt. Att det inte ska behöva vara någon ufo-grej utan något som bara är en del att vara människa. Alla är olika men värderas lika. Eller nått. Ja, en helt verklighetsförankrad filosofi alltså som när som helst förverkligas medan jag sitter och fredagsmyser med familjen.
För grejen var väl att ända fram tills jag fick barn så kände jag mig inte speciellt orättvist behandlad. Jag kanske var det, men jag såg det inte som något problem. Jag skäms lite när jag tänker på det, men jag satt även under ett seminarium och dissade en hel genusbok vi skulle ha läst men som jag bara klarade av att läsa hälften av. Sedan tycker jag väl än idag att den kanske läste in lite väl mycket övertolkningar av genus i deras lekobservationer- men jag hade nog sett en större helhet på det hela idag faktiskt.
Men så fick jag barn och jag kände mig ständigt underpresterande och otillräcklig och fruktansvärt orättvist behandlad för det mesta faktiskt. Men det där mailet har följt mig i tanken de senaste fem åren. Och sakta sakta har mitt tankesätt förändrats. Jag har insett att jag inte alls lever ett lika jämställt liv som jag trodde både beroende av mig själv, min man, hela min omgivning och samhällsstyrningen.
Allt oftare har jag blivit riktigt sur för smågrejer i vardagen:
Som varför alla bokklubbar och enkäter och förskoleräkningar och gud vet allt som berört barnen genom åren kommer på posten är adresserade till mig! "Älskling, du har fått brev!" - så tusan heller: jag har fått mer krav och beslut! Jag är ganska säker på att det någonstans måste gå att få tag i uppgiften om att min man är far till mina barn: varför kommer inte sådant till honom?
Och varför tar de på förskolan bara upp de jobbiga sakerna med mig när jag hämtar och lämnar och inte med min man? Eller är det kanske så att jag på grund av de eviga skuldkänslorna som kom som ett paket med mammarollen gör att jag tar åt mig mer? (Eller är det bara så att jag är där mer? hahaha)
Och varför måste jag alltid vara nervös när jag ska gå in på en byggaffär av rädsla för att göra bort mig när jag ska handla material? För det mesta är det bra personal men det är mer än en gång jag har känt mig riktigt dåligt bemött eller inte tagen på allvar bara på grund av att jag är tjej!
Och varför ska jag, som redan sedan födseln har något sorts duktighetskomplex, som vissa hävdar att man uppfostrats till på grund av sitt kön, också ska behöva överprestera för att bli tagen på allvar när man gör någon mansgrej som att bygga eller köra maskiner!
Och varför förutsätter alltid bekanta till min man, när vi ställer in något eller när min man inte kan vara med på någon grabbgrej att det beror på mig. Javisst ibland gör det kanske det! Men jag har verkligen tröttnat på att försvara mig eller ens lägga energi på att försöka förändra den bilden. Ja, det är väl helt enkelt jag som förstör alla roliga planer!
Eller det gör jag väl egentligen också... För jag har ju som sagt tagit rollen som organisatör av en hel familj och grusar därmed alla andras drömmar och visioner om allt vi kan göra under en helg med rå realism. Ärligt skulle vem som helst när som helst kunna avlasta mig på den rollen. Men ändå gör duktighetskomplexet att jag inte kan släppa den.
Och varför kan inte jag, som de där andra företagsledarna som jag träffar eller han jag jobbar med värdesätta mig själv och det jag kan? Jag får verkligen kämpa med att visa framfötterna och inte ursäkta mina idéer ständigt, vilket jag ändå gör helt omedvetet. Hade jag varit kille tror jag faktiskt att det hade varit annorlunda.
Ja, jag skulle kunna hålla på i en evighet
.
.
.
För när man har öppnat ögonen är det svårt att stänga dem igen.
Och jag har nu insett att barrikaderna kanske inte är ett så fasligt dåligt ställe att vara på! För vill man ha förändring måste man ju arbeta för den.
"Vi ses på barrikaderna!" stod det som avslutande hälsning.
Men det var ju inte alls det jag hade menat när jag skrev till henne. Jag hade precis läst Maria Svelands bok Bitterfittan och fått någon sorts uppenbarelse kring varför det kändes så himla jobbigt att bli mamma. Med att "bli mamma" menar jag inte själva minuten från att barnet är i min mage och att det sedan ligger slemmigt på ens mage. Nej jag menar år av omställning till en helt ny livsroll. Det kan vara riktigt jobbigt men värt det när man väl landar. Fast just då, när jag läste hennes bok och när jag mailade henne om hur bra jag tyckte att hennes bok stämde på mig och mina tankar, så vet jag katten om det kändes värt det.
Jag visste ingenting om Maria Sveland än det jag hade läst av Bitterfittan. Det enda jag trodde mig veta just då när jag fick mailet var att hon verkade vara en sådan där aggressiv feminist som alltid skrämt mig. Och jag har inte gjort några större efterforskningar om henne sedan dess heller för den delen så jag har ingen aning om ifall jag hade någon som helst anledning att känna mig skrämd. jag var ju ingen barrikadmänniska bara och hon fick ju gärna vara det.
För grejen är att jag aldrig gillat ordet feminist. Det har känts så extremt och definitivt på ett sätt som mina åsikter sällan är. Jag lyckas alltid se saker ur för många vinklar och till sist blir jag osäker på alls vad som är rätt. Och med feminismen kunde jag inte riktigt förstå varför man skulle polarisera vi och dem: Blir det verkligen mer jämlikt om man hela tiden påpekar olikheterna? Inte så att man inte skulle kämpa för det: men min vision var väl mer att det hela skulle vara helt naturligt. Att det inte ska behöva vara någon ufo-grej utan något som bara är en del att vara människa. Alla är olika men värderas lika. Eller nått. Ja, en helt verklighetsförankrad filosofi alltså som när som helst förverkligas medan jag sitter och fredagsmyser med familjen.
För grejen var väl att ända fram tills jag fick barn så kände jag mig inte speciellt orättvist behandlad. Jag kanske var det, men jag såg det inte som något problem. Jag skäms lite när jag tänker på det, men jag satt även under ett seminarium och dissade en hel genusbok vi skulle ha läst men som jag bara klarade av att läsa hälften av. Sedan tycker jag väl än idag att den kanske läste in lite väl mycket övertolkningar av genus i deras lekobservationer- men jag hade nog sett en större helhet på det hela idag faktiskt.
Men så fick jag barn och jag kände mig ständigt underpresterande och otillräcklig och fruktansvärt orättvist behandlad för det mesta faktiskt. Men det där mailet har följt mig i tanken de senaste fem åren. Och sakta sakta har mitt tankesätt förändrats. Jag har insett att jag inte alls lever ett lika jämställt liv som jag trodde både beroende av mig själv, min man, hela min omgivning och samhällsstyrningen.
Allt oftare har jag blivit riktigt sur för smågrejer i vardagen:
Som varför alla bokklubbar och enkäter och förskoleräkningar och gud vet allt som berört barnen genom åren kommer på posten är adresserade till mig! "Älskling, du har fått brev!" - så tusan heller: jag har fått mer krav och beslut! Jag är ganska säker på att det någonstans måste gå att få tag i uppgiften om att min man är far till mina barn: varför kommer inte sådant till honom?
Och varför tar de på förskolan bara upp de jobbiga sakerna med mig när jag hämtar och lämnar och inte med min man? Eller är det kanske så att jag på grund av de eviga skuldkänslorna som kom som ett paket med mammarollen gör att jag tar åt mig mer? (Eller är det bara så att jag är där mer? hahaha)
Och varför måste jag alltid vara nervös när jag ska gå in på en byggaffär av rädsla för att göra bort mig när jag ska handla material? För det mesta är det bra personal men det är mer än en gång jag har känt mig riktigt dåligt bemött eller inte tagen på allvar bara på grund av att jag är tjej!
Och varför ska jag, som redan sedan födseln har något sorts duktighetskomplex, som vissa hävdar att man uppfostrats till på grund av sitt kön, också ska behöva överprestera för att bli tagen på allvar när man gör någon mansgrej som att bygga eller köra maskiner!
Och varför förutsätter alltid bekanta till min man, när vi ställer in något eller när min man inte kan vara med på någon grabbgrej att det beror på mig. Javisst ibland gör det kanske det! Men jag har verkligen tröttnat på att försvara mig eller ens lägga energi på att försöka förändra den bilden. Ja, det är väl helt enkelt jag som förstör alla roliga planer!
Eller det gör jag väl egentligen också... För jag har ju som sagt tagit rollen som organisatör av en hel familj och grusar därmed alla andras drömmar och visioner om allt vi kan göra under en helg med rå realism. Ärligt skulle vem som helst när som helst kunna avlasta mig på den rollen. Men ändå gör duktighetskomplexet att jag inte kan släppa den.
Och varför kan inte jag, som de där andra företagsledarna som jag träffar eller han jag jobbar med värdesätta mig själv och det jag kan? Jag får verkligen kämpa med att visa framfötterna och inte ursäkta mina idéer ständigt, vilket jag ändå gör helt omedvetet. Hade jag varit kille tror jag faktiskt att det hade varit annorlunda.
Ja, jag skulle kunna hålla på i en evighet
.
.
.
För när man har öppnat ögonen är det svårt att stänga dem igen.
Och jag har nu insett att barrikaderna kanske inte är ett så fasligt dåligt ställe att vara på! För vill man ha förändring måste man ju arbeta för den.
torsdag 7 mars 2013
Fortsatt stressdimma
Nej det är inte ett händelselöst liv jag lever nu. Det är bara att inse. Revolutionerande genombrott med företaget. Ett vanligt jobb som kräver mer tid och engagemang men också blir mer intressant. En utställning att hänga imorgon. En annan jurybedömd jag hoppas komma med på med pinupporna jag ännu inte visat här. Ett ännu hemligt men inspirerande uppdrag. Och så det andra pusslet. Men pinuppor får ni ändå fast ni kanske sett dem på Instagram.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)