Bildbevis

Vad håller jag på med? Undrar ni kanske. Jag sitter och skriver om hela min frustration och hur jag vill allt på samma gång. Men nu blir det lite bilder istället...

Om kvällarna sitter jag och skissar och kasserar och skissar och kasserar. Söker. Och i mina övningsförsök lyckas alla mina män dra mer och mer antingen åt det androgyna eller se mer eller mindre ut som syskon till en viss vampyr som jag nu återupptäckt i både bok och film. Enerverande. Och jag veeet. Jag borde göra klart den där förbaskade barnboksbilden så jag kommer vidare med mig själv. En spark i baken kanske?

 Men jag ska ju inte oroa mig. Horoskop är ju, som vi alla vet, den enda och sanna vägen till att veta  vad som händer i framtiden. Och här sitter jag och våndas över mina drömmar som ibland bara känns helt övermäktiga. Men här får jag ju reda på lösningen! Jag ska bli guidad så löser sig allt! Någon här som har lust att guida mig ;) Någon?

Och här är för övrigt tyget jag förälskat mig i helt totalt. Nog kommer det att liva upp en gammal sliten husvagn från sextiotalet!

Och här är trädkojan jag bara inte kan sluta snickra på. Är omåttligt stolt och på tok för överbeskyddande över detta, mitt första bygge. Nåde den som kommer och påpekar att något är fel. Ja, även om den är lite skev på sina ställen...

Handy Elin som hellre snickrar än städar, lagar mat eller passar barn just nu. Men det är ju så kuuul!

Frustrationen fortsätter

Det är lite rörigt nu, som det brukar om våren. Solen skiner, träden blir gröna, jag stressar runt i vårhets och Fina mannen kör traktor och vårgrejar på gården mest. Jag är fortfarande rent hopplös och bygger trädkoja, har husvagnsgardinsambitioner, planerar att slutföra renoveringen i farstun, har teckningsångest, planerar att i alla fall städa ur allt skit ur dotterns rum som nu mer är ett förråd. Sedan ska man ju städa ibland också. Och laga mat så man går ner i vikt. Helst planera maten också. Men jag har liksom inte tid känns det som.

Sedan vill jag rita också. Jättemycket. Men jag hittar inte ron riktigt. Men det kommer nog igen, precis som det brukar.

 

Vårodödlighet

Våren och jag är inte riktigt överens i år. Det är inte det att jag hatar våren och har degat ner mig i en maffig vårdepression. Nix inte alls. Jag tycker till och med att detta är en av de soligare vårar jag haft de senaste åren. Men ändå är det något som gnager och irriterar. Får inte kläm på det och det gnager bara ännu mer. Och så kommer jag plötsligt på det:

Javisst ja! Jag är ju odödlig!

För det som kryper i mig är någon konstig frustration och irritation och ilska som jag ibland helt omöjligt kan hantera. Det känns som om jag planerar ett liv man bara med superkrafter kan hantera. Ändå gör jag det med en positiv och sprudlande tanke och börjar projekt till höger och vänster samtidigt som jag panikar över allt jag inte får att gå ihop. Eller tid jag inte har kontroll över. Eller bara överhuvudtaget allt jag inte har kontroll över. För på något sätt så vill jag göra ALLT och det känns som om jag ska göra ALLT, men när det kommer till krita är det kanske inte så omänskligt mycket att göra. Bara känslan är kvar av att jag kan göra allt. Samtidigt och det sliter i mig så mycket nu.

Jäkla underbara vår. Och inte ens kan jag beskriva det så som det känns precis heller.

Men lite ventilation blev det i alla fall.

Nu ska jag gå och umgås med mitt nya snygga helblommiga husvagnsgardintyg

Händiga Elin

Släng dig i backarna Händige Manny för nu är jag igång! Det här ska bli en trädkoja. Ja, jag vet att den inte har några fönster men det kommer. Är bara omåttligt stolt över denna låda. Och bättre blir det. Ska bygga balkong och tak och dörr på andra sidan. Och jag inser plötsligt att om mitt hus hade fått hälften av det hjärtliga engagemang som denna koja fått så skulle jag inte lida lika stora städningskval som nu

Att bibehålla kontrollen

Jag bloggar som en tok. Ibland tänker jag att det är helt okej. Ibland får jag en kris och måste skriva av mig tankarna. (Paradoxalt egentligen att jag då måste blogga om det för att reda ut saker). Grejen är att jag alltid har varit ... hm.. verbal. Pratig, snackig, svamlig - kalla det vad ni vill. För mig vädras mina tankar helst verbalt och många gånger reder jag knappt ut mina tankar om jag inte får prata om dem. Och det kan ju bli ganska jobbigt, så därför skriver jag också för att komma till några sorts insikter själv. Och ibland bloggar jag.

Att blogga i sig är inget fel. Jag är ganska såld på det. Jag kan sitta här i ett hörn och skriva saker som om ingen läser det och ibland får jag respons på det som skrivs eller läggs upp här. Känns himla trevligt. Det är ju jag som kontrollerar vad det är som läcker ut här.

Men ibland blir gränserna lite suddiga. Jag sitter hemma mitt ute i ingenstans och bloggar. Jag träffar min familj, folk på förskolan och människor i mataffären. Men i vardagen är jag mest med mina barn. Att smita ut i internetvärlden är liksom som att träffa arbetskamraterna jag aldrig har. Liksom. Andra som går hemma. Andra som bara dräller. Jag skulle inte säga att jag känner mig ensam utan mer... uttråkad. Nej, det är inte heller rätt ord.

Men ibland undrar jag bara vad jag håller på med. För där ute sitter en skara folk och läser mig, tolkar mig och tycker säkert att de känner mig. Folk som jag inte alls känner. Bloggen är ju liksom en envägskommunikation och bara folk som vill kan ju svara. Men det är ju så det ska vara. Men här sitter jag och blottar hjärna och hjärta .

Det är ungefär när jag kommit såhär långt i tankegångarna som jag tänker "Äh, man kan ju inte lära känna en hel person via en blogg. Det är ju så mycket som jag också inte skriver!". Men jag läser ju andras bloggar och förlorar mig lite. Och på något sätt så lär man ju känna bloggpersonligheter. Ungefär som hybrider av hela personer. Man vet att det bara är en del av sanningen men ändå tycker man ju att man känner dem. Iaf till en del. Och särskilt om man läst bloggen ett tag.

Men är det så farligt? Är de så hemskt så länge man har kontroll? Men när har man då kontroll?

Och kontroll kan man ju hålla på olika sätt. Jag skriver helst inte namn, var jag bor, vad jag gör, vem som är vem eller lägger upp personliga bilder på mig och min familj.

Sedan ska jag försöka återta kontrollen över min historia. Jag har bloggat sedan oktober 2007 i den gamla bloggen. Minst lika personligt som nu om inte värre ibland och länge har det stört mig att det ligger där ute utan min kontroll. Så därför har jag bestämt mig för att lösenordsskydda min gamla blogg. Det är ändå historia.

Gamla bloggen är klart inte hemlig för de som känner mig. Därför är det bara att höra av sig om man vill ha användarnamn och lösenord.

En liten bit på vägen iaf

 

 

 

 

Ångestframkallande ofärdig bild

Och här ska alla nuvarande och kommande bilder in!

Då var det snart kväll igen. En väldigt trött kväll och min eremitgen säger till mig att jag inte nödvändigtvis behöver träffa folk på flera veckor efter den här helgen av underbart umgås med fantastiskt fina människor. Men nu slår jag upp ett osynligt själv-tält i soffan och degar ihop. Fina mannen kanske får vara med.

Fast det går ju egentligen inte för sig att bara dega hela kvällen. Det är kul att måla nya bilden till boken och jag borde verkligen fortsätta jobba med mig själv och min målarångest och liksom tvinga mig själv att förlösas ur det här. Någon gång borde det ju på riktigt släppa och till slut kommer jag bara fontänspruta bilder ur mig.

Sedan är jag sjukt sugen på godis. Vågen lär inte vara vänlig mot mig på tisdag. Men det är bara att bita ifrån godissuget och komma på rätt spår igen. Bara. Ett visst lidande lär det nog inbegripa.

Tack fina människor som peppar mig att måla vidare. För jag behöver det. Helst behöver jag en hel hejarklack i vardagsrummet tror jag. Men jag har ju förstått den hemliga ekvationen: Det finns ingen annan som kan ta ansvaret för att jag lyckas med det här (eller någonting) utom jag själv. Visst går jag omkring och drömmer om storslagna möjligheter som bara trillar ner i huvudet på mig. Men det är inte så saker fungerar. I slutändan handlar det bara om att ta ansvar för sig själv och sina drömmar. Och hela den plågsamma processen går så himla mycket lättare med hjälp av alla er underbara människor (i verkligheten och i bloggvärlden) som tror på mig så att jag också tror lite mer!

Just nu delar jag soffa med min teckning och tittar på underbara Juno. Jag vill vara Juno. Eller jag ville att jag kunde vara lite mer Juno sådär för tio år sedan minus graviditetsgrejen. Kanske hade jag inte haft teckningsångest då om jag bara varit lite mer modig och cool. Kanske hade jag då gjort klart min bok för femhundra år sedan och nu suttit och väntat på att miljonerna bara rullar in och sedan startat ett stort bokimperium kring min enda barnbok. Även om det inte alls är en sådan där bok som man gör sånt med. Får satsa större på nästa. Kanske gör ett nöjesfält och börjar skriva dåliga deckare som folk köper bara för jag är känd. Det vore ju nått.

Svammel.

I vilket fall som så går jag i den starka övertygelsen om att det kommer att bli lättare att måla med tiden. Kanske att jag vid den 25:e bilden börjar få upp lite flyt och inte sitter och ångeststirrar på mina skisser i tio år innan jag börjar med dem. Kanske.

Tacksam för stöd och uppmuntran i alla fall. Och tack för ni står ut med alla mina konstnärliga våndor. Jag hoppas att allt inte är förgäves och att jag sedan lärt mig något av allt det här...

Ångestladdat

Det här är anledningen. Anledningen till att jag har en bok på 150 sidor liggande i något hörn utan och att den blir klar. Ren och skär ångest ligger framför mig nu i pappersform. För den är skissad och renskissad och väntar bara på att jag ska sätta penseln mot pappret. Men det bara vrider sig i magen av alla dessa år av förväntningar och tankar om just de här bilderna och hur de borde bli. Och nu ska det liksom bli. Skissen är bra - men frågan är om det blir som jag har tänkt mig. Om jag svävar ut lite för mycket i mina tolkningar. Om rätt känsla hamnar där när färgerna gör det. Jag har hukat bakom all denna beslutsångest och prestationsångest så länge vad det gäller denna förbaskade bok att jag bara måste börja nu. Även om jag slits i tu.

Och ändå..

Det är ju tusan bara en bild. Men det är som om hela min dröm hänger just på de här bilderna och det sliter sönder mig.

.

Nog med dramatik. Nu blir det action. (Hjälp!)

Lösryckt ur min hjärna

Skärtorsdagen och jag tvingade på min son påskgubbe/kärringutstyrsel med ultimatumet "Annars får du inget godis..." Men jag är ju beslutsam att ge honom en fantastisk uppväxt och jag tror jag lyckades en liten bit på vägen. Ettåringar behöver för övrigt inte några ultimatum för att man ska få klä på dem tills näst intill oigenkännlighet.

I smyg ville nog jag själv också klä ut mig. Min dröm är alltid att få gå på maskerad. Det och att köra postbil. (Fråga mig inte)

Började skriva ett inlägg förut men ibland låter det man vill säga inte alls så som man vill säga det. Så vi skippar det.

Skulle ha målat ikväll men det blev ännu en gång inte så. Nackdelen att alltid förlägga sin arbetstid på kvällen. Man orkar bara inte vissa kvällar även om man går hela dagarna och läääängtar efter sina projekt. Men jag klagar inte. Det fanns en tid då jag inte hade någonting att längta efter eller se fram emot. Så imorgon kanske? Bokskissen blir bara bättre men jag är sjukt nervös för hur jag ska hantera färgerna i den.

Och vad gör man åt den där aggressiva känslan av att alltid kunna bättre än det man presterar?

Ingen tråd. Inget samband. Bara massa ord. Lång dag. Nu går jag och lägger mig med magen full av godis och vågskräck.

Vårchock

Igår blev jag chockad. Sådär chockad som jag blir varje år vid den här tiden. Från att ha kört på öppna och relativt bilfria vägar och sedan kunnat segla genom mataffären bara på några minuter, med kända och halvkända ansikten runt en, så kom förändringen plötsligt. Där var de! Överallt! Turister och sommarboende ploppar upp som svampar i skogen. Jag vet att det är en vanesak och att det faktiskt kan kännas lite befriande att kunna smälta in i folkhav. Men såhär i början känner jag  mig mer som en inbiten ortsbo än någonsin annars och och suckar och stånkar och stönar så fort någon kommer i min väg under mina vardagliga ärenden nere i stan.

Men nu ska jag inte vara sådan! Jag får helt enkelt se det som ett vårtecken.

Annars väntar påsken runt knuten. Så mycket som ska göras på så lite tid men så länge det inte blir helt ihopkört så är det himla trevligt. Men ibland känns det bara inte som om man räcker till. Tycker inte vi hinner med hälften av vad vi ska här hemma. Gruset ligger som en vågrand vid diskbänken.

Och eftersom Fina mannen deklarerat att det är vårbruk (= mycket körning på åkrarna) nu så är det bara att hitta en fritidssysselsättning. Även om jag saknar att vara med min man så kan jag inte låta bli att se möjligheten i att han jobbar hela kvällarna. Kanske är det också dax för mig att ta mitt jobbande på allvar och skissa och måla som en tok. Inga undanflykter utan bara måla på. Min tanke var ju att Boken skulle bli klar innan hösten (eller innan nyår, eller åtminstone innan min 35-årsdag). Så nu gäller det att inte köra fast.

En pinuppa om dagen är bra för magen

Eller? Kan det verkligen vara bra för en? Men det blir gärna så. Satt och filade på en barnboksbild och det gick himla segt. Och då pausade jag med att pinup-rita för att få loss hjärnan lite. Inte så fantasifullt känns det som men nu har jag ju ett mål med mina tjejer i alla fall och då känns det lite mer okej.

Gnäll och tjat

Tystnad råder. Jag har varit på dåligt humör idag och igår målade jag glammigt. Så nu när jag liksom har stampat ner mitt dåliga humör på en lång promenad så känner jag att jag kan ge mig till känna. Inte heller hjälpte det i morse att det stod minus -0,7 kg på vågen denna vecka och jag därmed gått ner 3,5 kg på tre veckor. En droppe i havet känns det som nu även om jag veet att det är ett tecken på att jag gör rätt. Grr...

Men det är såhär nu emellanåt. För det mesta funkar allting fasligt bra men ibland trillar våren över mig. Och vårdbruket sen! Jag vårbrukar inte ens men det gör ju min fina bonde. Jämt och ständigt. Och det här är bara början på ett långt race som håller på ända till vintern.Men det är sällan så farligt som man föreställer sig det.

Och för er som tröttnat på gnället. Ikväll målar jag. Bild kommer om jag inte lyckas göra något helt galet. Fast bilden i sig är väl kanske inte så galen. Nu ska jag läsa tror jag. Något så muntert som om olycklig kärlek.

Skiss Skiss Skiss

Jag på promenad med min snygga vårjacka ut på våra åkervägar

Ännu en skiss.

Trött på att vara feg

Fredag kväll och jag borde ha börjat rita för länge sedan. Barnen sover, jag är mätt och glad  (och på väg att bli lite smalare för varje dag dessutom) och jag har sovit i eftermiddag så jag borde kunna måla halva natten. Men jag vet inte riktigt. Jag har någon sådan där storstilad kreativ känsla inom mig just ikväll att jag kan lyckas med vad som helst. Och då vill jag ju också göra vad som helst och allting på en och samma gång. Igår satt jag till och med och skrev. Eller redigerade kanske man skulle kunna säga. Men jag skrev! Fantasin var inte ett dugg död och bilderna flög runt i huvudet hela tiden. Skönt! Då borde jag ju helt ostörd kunna sitta och rita på Boken. Men som alltid vill man ju sällan det som man borde.

Sedan vill jag tacka internet. En gång till. Och alla fantastiska kreativa människor som delar med sig av sig själva och sina liv. Jag sitter och trånar och peppas om och om igen. Jag som är så brutalrealistisk mot mig själv får lite hopp. Dock är jag långt ifrån så modig att jag på riktigt riktigt helt enkelriktat vågar gå någonstans och sikta mot stjärnor. Jag tror bara inte tillräckligt på mig själv och möjligheten. Men det är ju det jag håller på att försöka lära mig att göra!

För skillnaden med de som lyckas och inte gör det är ju just att de som lyckas är de som vågar satsa!

Jag är trött på att vara feg. Tusan heller om jag misslyckas totalt och folk skrattar åt mina teckningar eller läser två sidor i min bok och tycker det är skit. Tummen ur bara!!  Eller kanske en verklig deadline eller bara något som tvingar mig ur den här prestationsångesten. För jag tror helt ärligt att det kommer bli bättre bara jag bli ordentligt klar med EN grej!

Och som tröst för gnället kommer en gammal bild jag hittade...

 

Förändring

Det kan vara så att det inte är bra för mig att läsa kärleksdrypande vampyrromaner om omöjlig kärlek. Det är sällan jag läser om böcker och oftast gör jag det då med måttligt intresse och massa blädder till alla smaskiga scener. Men nu är jag helt fångad. Slukad. Precis som om det vore första gången jag läste den. Det är inte hälsosamt och i vanliga fall hade jag vägt upp med något inte alls lika engagerande.

Men jag tror jag är lite överkänslig nu. Min son sprang precis studsande av lycka iväg till ladugården för att åka med farmor och farfar hem, då han ska sova där i natt. Själv stod jag på trappan och vinkade av honom som om han skulle åka till Amerika med tårar i ögonen och någon sådan där slutgiltig känsla inombords: "Jaha, nu är han så stor..." Och jag vet inte om jag riktigt kan förlika mig med det samtidigt som jag jublar inombords när jag ser lyckan i hans ögon av kunna saker själv och känna friheten. Men måste man verkligen då vara utan sin mamma?

Ibland känner jag mig som mr Woodhouse. För alla som inte är bekanta med Jane Austens bokkaraktär är detta en herre som bor på sitt stora gods tillsammans med sin dotter, är ytterst orolig och hypokondrisk av sig och hatar allt vad förändring heter. Ibland, som nyss, så är jag likadan. Jag kan liksom inte förstå varför barn måste bli stora och flytta hemifrån eller varför någonting i hela världen egentligen tvunget måste förändras. Varför finns inte alla mina barndomplatser kvar och varför måste människor bli äldre? Det hade ju helt enkelt varit lugnare om allting var som det brukar vara. För jag är ju som jag brukar vara: eller? Antagligen inte. Men det är ju för övrigt en annan sak påstår jag.

Fast ibland är det konstigt. Ibland kan liksom inte förändringen komma för snart. Ibland vill man bara vända upp och ner på hela världen och göra om och göra nytt. Då stirrar jag med min man. Ja egentligen med hela gården. Och startar storslagna projekt. För förändringar är ju nödvändiga! Min unge måste få bli stor utan att ha en tårögd mamma på trappan jämt. Ja, egentligen precis som allt annat. Jag vill ju inte leva i vakuum.

Så jag är väl bara lite känslig just nu. Får läsa ut den där förbaskade boken så att jag kan bli människa igen och sluta begrava mig i bottenlösa känslor.

Vuxenheten är ikapp

Nu har jag ju ganska slutgiltigt konstaterat att jag är en vuxen människa. Helt ofrivilligt har jag blivit precis sådär tråkig som jag lovat mig själv att aldrig bli och leker inte med mina barn (undantag idag), har inte längre tid att pyssla ihop alla mina paket (men målar ju halva nätterna som kompensation) och tycks helt ha förlorat min förmåga till djupa och oviktiga diskussioner (förhoppningsvis bara tillfälligt). Men grejen är att jag känner mig tråkig och färglös. Jag dansar inte ens! Varför dansar jag inte!? Jo, för att det vore oklokt att utsätta mitt redan svajiga knä för det i mitt tillstånd (läs; tjockistillstånd). Jag är invalid. Vuxen. Och färglös. I alla fall så känns det bara ibland när jag sentimentalt minns alla sprudlande versioner av mig själv: dansandes, på fest och i livliga fantasieggande diskussioner.

Jag kan inte ens fantisera som förut! Förut satt jag under alla bilresor och spånade på mina bokprojekt och kände hur den världen uppfyllde mig. Jag har känt stänk av det då och då nu men min värld känns så konkret att jag nog bara måste tvinga igång mig igen på det spåret. För jag älskar ju att fantisera! Men i första hand är jag mamma i en underbar liten familj.

Jag gör en revival när jag är 45. Då jäklar kommer jag både skriva och illustrera mig rik och konkurrera ut alla talangfulla 20-åringar och visa var skåpet ska stå! Antagligen...

.

Men trots min påstådda vuxenhet så finns det tillfällen då jag verkligen skäms för att vara vuxen. Eller egentligen för att jag inte är den modiga och handlingskraftiga vuxna människa jag vill vara som står emot grupptryck och följer det egna sunda förnuftet. Istället står helt mjäkig i ett hörn och ser saker passera som känns så fel.

Och nu har jag lovat mig själv att hädanefter vara en bättre vuxen människa. Lyssna på det sunda förnuftet! För är man ändå vuxen så är det bästa man kan göra att vara en sådan som barnen minns som en bra vuxen.

Åh, om jag kunde drömma!

Alltså. Jag vet att jag lever med en inte alltid så hälsosam fantasivärld. Inga köttätande zombies eller miserabla livsöden här inte! Nej ge mig romantik i massor och verklighetsflykt ännu mer! Låt mig bada i det och stoppa om mig i bomullsludd av lyckliga slut och sagovärldar! Och sedan ger jag det bara närning. Mer och mer näring i form av böcker, filmer och fantasier. Allt det liksom som någon motvikt för all världens hopplöshet som liksom ständigt försöker locka mig till den mörka sidan.

Och nu är jag just där. Inte på den mörka sidan men mitt i en fantasivärld. Så verklig att jag vill leva i den. (Ungefär samma besvikelse här då när verkligheten slår mig som när jag till min fasa insåg att Avatar, en helt annan berättelse än den jag skriver om nu, inte var på riktigt). Men det här är romantik och känsla och allt jag kan önska mig i en enda bok! Jag skulle vilja, så gärna, vara lite sådär mot strömmen och säga att jag inte fattar grejen aaaaalls och att jag minsann vet mycket bättre. Men Twilight! Jag säger då det! Twilight - eller som den dåliga svenska översättningen "Om jag kunde drömma" - har fångat mig totalt. Och nu läser jag den igen och är helt såld. Igen. Och jag vill se filmen. Igen.

Så jag får känna mig besegrad. Det här är jag. Utan ursäker. Och jag älskar det!

Följ mig via Bloglovin' vettja!

Här kommer ett tips för såväl nya som gamla läsare:

Följ mig via Bloglovin' vettja! Så missar ni inte något som händer här i bloggen! 


Vet att man kan rita en sådan där snitsig Bloglovin' bild att ha som länk i sidomenyn men till jag fattar hur man gör det så tipsar jag såhär istället

Alla kan visst bli en pinuppa!

Jag tog det som en utmaning. För visst kan alla bli pinuppor! Och alla vet ju hur kul jag tycker det är med utmaningar. Pennan glöder. Så idag blev det min faster i pinupstil! Gjord nu i all hast. Kul var det iaf!

(bilden är dock lite för blek. Dumma färger som aldrig blir som de ska i scannern)

(Och nu en natt efter så ser jag att jag gav min stackarn två vänsterfötter! Ingen pik, bara så det går när man hastar sig igenom saker. Men jag tycker nästan det klär henne. Lite egyptiskt sådär...)

Skepp Ohoj!

Det var länge sedan det blev en pinuppa och jag kände att det var läge. Tyckte hon blev lite lik Annaritar och körde sedan vidare på det spåret... Så går det när man förföljer bloggar och en massa bilder sätter sig i hjärnan. Men inte mig emot! Det var ju Anna som uppmärksammade mig på promarkers och ärligt hade jag nog gått in i väggen igen om det inte vore för att jag hittade ett material som passade mig.

I övrigt så har jag gått omkring och nojjat över att hålla utställning nu i höst igen. För det känns liksom inte som om jag har så mycket i lådorna att komma med. Helst skulle jag vilja ha något tema. Men varför inte göra en massa pinuppor! Det har ju liksom blivit lite av min grej. Är det tråkigt med pinuppor? (får jag då fråga bloggvärlden). Jag tycker ju det är himla kul! Antagligen blir det väl andra bilder med men det hade varit häftigt med en vägg full med pinuppor... Hmm...

Ett litet steg för människan men ett större steg för en Elin

Ikväll har jag gjort klart andra kapitelbilden. (Konstpaus för stående ovationer). På ett sätt är jag himla nöjd. Ungarna ni såg här i bloggen blev ungefär som jag tänkte faktiskt. Men min utmaning ligger i att rita miljöer. Och det här boken är VERKLIGEN beroende av miljöer. Också det som hållit mig mycket från att färdigställa den förbaskade boken - ja bortsett från den enorma prestationsångesten alltså.

Bara sju kapitelbilder kvar. Sedan småbilderna som jag inte alls fasar för på samma sätt. Kanske ritar någon småbild emellanåt nu. Hm...

Kan någon komma och meja ner den självkritiska lilla gubben som sitter på min axel!? Jag har ingen nytta av den nu om den här boken någonsin ska bli klar... För jag vill så gärna bli KLAR så att jag kan börja på mina andra idéer. Nya idéer. Bättre idéer inbillar jag mig alltid när det är nått nytt.

.
.
.

Inser att jag aldrig skulle ha skrivit såhär för ett år sedan. Om drömmar och bokgörande och ritande. Tack kära läsare för visat intresse och positiva tillrop! Annars hade jag nog gjort som förut och brottats med mig själv och förnuftet utan att tillåta mig att på riktigt drömma större.

Och kanske blir jag inget större. Kanske blir jag en liten bondmora som råkar jobba som lärare och har en underbar familj och sedan tecknar och skriver ibland. Är det ett så fruktansvärt? Nej inte alls! Inte alls. Så länge man kan drömma och tro ändå.

Tjuvkik

Vad är det de tittar på? Jag vet...

Kanske ska döpa om bloggen till "Bryt ihop och kom igen". Lägger till det på listan av möjliga namnförslag. För ikväll tog jag mig i kragen och började på den andra kapitelbilden till Boken. Här är en detalj ur bilden. Resten är Top Secret. Men de här två filurerna kommer nog att synas mer i bloggen...

Några kvällars skisskörd

Själv tycker jag det är fasligt kul med skisser! Och eftersom det är det enda jag presterar just nu så är det också det enda jag kan underhålla med teckningsmässigt. Så det blir en liten rundvandring hur skörden efter två kvällars skissfrustration kan se ut.

Jag med en sjuk unge på armen. Söt unge dock men inte för det desto mindre energikrävande

Planlöst kladdande

Ett försök att rita dottern ur minnet. Blev inte likt men likt en bebis iaf

Ganska nöjd med denna skiss. Skulle kunna bli något. Men har grymt dåligt driv nu

Vilken härva! Men någonstans där i borstar jag tänderna på min son... Tur att jag har ljusbord

Grubblandet och skissandet fortsätter. VAD är det som gör att män ser ut som män? Mina män ser antingen lömska och stela ut eller tjejiga ut. Lösning: rita av fler män. Driv: Noll

Ja det var allt det. Eller inte allt men några i alla fall. Och det är ju drivet det är fel på nu. Jag vet att det bara är mitt ansvar att bli bättre. Jag vet att jag måste utnyttja min passion som guppar runt i hela mig. Men VARFÖR måste jag vara så himla praktisk?! Det dödar flödet gång på gång. Minst en gång varje kväll av ritande slår det mig "Jaha, men vad ska jag med det här till då?".  Det låter konstigt. Jag borde vara lite mer konst-för-konstens-skull. För jag vet att jag kan bli så mycket mycket bättre. Men ibland känns det som jag bara stampar för mig själv. Ensammen.

Sedan vill jag...

Jag vill äta. Allt. Men helst högvis med chokladägg och en stor pizza. Det vill jag äta nu. Men det gör jag ju inte eftersom jag bestämt mig för att leva nyttigare - och det känns ändå bra. Fast chokladkakor flyger förbi under mina ögonlock när jag blundar.

Sedan vill jag lämna gården. Ge mig ut på ett mindre äventyr bara sådär för nöjes skull. Antingen själv eller med min fina man. Helst med min man. Kanske gå på någon sådär härlig fest och dricka sig lagom berusad och fnissa och dansa hela natten för att sedan somna i varandras armar. Helst vill vi gå på ett sommarbröllop har vi kommit fram till. Men i väntan på sommaren nöjer jag mig med en hemma-hos-fest med tända ljus och kanske lite grillat. Bara något som bryter vardagen lite och som får mig att känna mig lite levande.

Eller det jag egentligen längtar mest efter nu, just nu, är att vara själv. Jag längtar tills imorgon då jag ska shoppa. Även om det bara mest är presenter och barnkläder så får jag ändå göra av med pengar. Det är någon form av befrielse i det som gör en i alla fall tillfälligt lycklig. Kanske ett substitut för det frånvarande godiset i mitt liv. Eller bara ett uttryck för frustrationen när man går hemma mellan fyra väggar och det är vår och man VILL så himla mycket. Och inte ens tiden finns.

Snart är det vårbruk också. Det innebär att jag min man ungefär femtioelva gånger kommer påminna mig om att "det är mycket nu" ända tills november. Det är så det är varje år och jag börjar äntligen vänja mig något. Problemet är väl att alla mina visioner börjar just nu: Nu när solen och värmen kommer!

Sedan är jag allmänt gnällig idag. Om inte det redan märkts.

Och varken viktminskning eller vårfrustration är på något sätt bra för ritandet. Har inte ritat på flera kvällar men läser om akvarell och lär mig massor. Idag fick jag också för mig att kanske skriva vidare på ett liggande projekt. Tänkte: "Äh, nu ger jag tusan i blogghets och att jag måste komma på något bra stup i kvarten! Nu återtar jag mina kvällar och gör vad jag vill!". Lite rebellisk sådär.

Sån är jag.
Eller inte alls.

Gnäll. Gnäll

Ut! UT!

Sitter i soffan men vill bara gå ut. Ut! UT! Solen skiner helt fantastiskt. Fast dottern är himla febrig och jag agerar sjuksäng. Det är så det är och jag tycker så oändligt synd om henne. Men jag är också fantastiskt dåligt på när små ungar är sjuka. Tror det är någon blandning av oro och bara en känsla av att vilja lyfta vingarna lite och vara lite obunden. Egentligen är jag ingen obunden person på ett sätt. Jag är ju tusan gift och har två barn och har bosatt sig i den mest omobila situation man kan tänka sig: på en gård. Och det trivs jag med. Men å andra sidan är jag fruktansvärt rastlös och är beroende av min egentid och mitt utrymme och är allmänt hopplös. Så när man sitter inne såhär och inte kan göra så mycket annat så är det som om hela världens möjligheter väller över mig och jag blir rastlös. Som att gå ut och gå: hur många gånger har jag inte TVINGAT mig själv att gå ut och gå menar jag - och nu vill jag det plötsligt. Men jag måste ändå säga att jag har blivit mycket mycket bättre på det här. Förut hade jag deppat ihop totalt och nu är det bara lite småjobbigt. Antagligen en mognadsgrej. Eller en vanesak. Eller bara en mammagrej. Och det är väl tur att det visar sig någon förbättring. Oavsett så kan inte den stackars söta dottern rå för att hennes mamma har spring i hela kroppen. Kramar henne extra bara för det.

Första resultatet på vågen idag också. Och det gick 1,8 kg neråt. Nöjd som få. Men det är hiskeligt läskigt mycket kvar innan jag är där jag vill. Men det tänker vi inte på nu. Nu är det sommarmålet jag satsar på. Och jag hade rätt om jackan! Har den mest fantastiska jacka! Och den gör att jag känner mig dubbelt så snygg.

Sedan tyckte jag att det var dax för en somrigare profilbild. Dock blir det en från förra sommaren. Men jag inbillar mig att jag inte har åldrats eller tjockat på mig så otroligt mycket att det inte skulle vara likt mig fortfarande.

Och mitt internet. Ja, vi får väl se vad Telia gör åt det. (lång suck). Tappar hoppet till och från. Och anslutningen gör detsamma. Men igår fick jag iaf ett hoppfullt mail. Vi får se, vi får se. Iaf så är minsta aktivitet här på nätet en ansträngning och jag blir därför lite dålig på att svara på kommentarer. Så ni vet att jag blir så himla glad för kommentarerna iaf även om det inte kommer några snabba svar!

Ja, nu ska jag nog ringa min bonde och reda upp hur kvällen ska se ut. Jag vill gå ut och gå men borde handla. Kanske behöver vi ingen mat utan kan leva på vårsol?

Upp till bevis Telia!

Det är konstigt ibland. Jag bloggar nästan varje dag nu och skriver om vad som händer men framförallt vad jag tänker. Ändå går jag för det mesta i illusionen att jag kan kontrollera vilka som läser det här. Att jag vet vilka som är där på andra sidan. Ibland ser jag ändå siffror som säger att det är ganska många besökare på bloggen. Men det är bara siffror - mer eller mindre än igår/förra veckan och ger mig någon sorts idé om värdering av det jag gör. Men varje siffra är ju också en person. Personer jag känner eller inte känner. Eller kanske folk jag känt för länge sedan eller bara vet namnet på. Men grejen är att jag vet ju inte vem någon är på riktigt fast jag inbillar mig att jag vet en del.

Sedan är det också bara att inse sanningen. Egentligen egentligen är ju en blogg tillgänglig för vem som helst. Vem som helst i hela vida världen. Då blir man lätt paranoid om man tänker för mycket på det.

Men ibland är det bara komiskt.

Som idag när jag i föregående inlägg gnällde stort på Telia - efter att hamnat i ännu en telefonkö på 30 minuter i deras kundservice och givit upp - och istället bloggat. Och då! Kors i taket! Får jag svar i kommentaren! Från Telia! Så många gånger genom all den här skiten har önskat att DE bara kunde ringa upp MIG någon gång för en gång skull. Inte en gång har det hänt på eget initiativ. Inte ens under de telefon/internet/tvlösa månaderna under hösten för två år sedan heller. Och så bloggar jag - och DÅ av alla gånger får jag svar. Jag kan inte låta bli att le stort åt komiken i allt det här. Och, ja Telia lockade över mig till den mörka sidan i alla fall för ett tag.

Så nu är jag lite förundrad och förvånad men mest förväntansfull och ser fram mot en ny tid. (Internet har bara kopplat ifrån femtioelva gånger under detta inläggs tillkomst)

Så! Nu är det upp till bevis Telia!

Skissfrustration och teknikilska

Det här ritade jag igår...

Och såhär kände jag mig.. Lägg märke till kniven i datorn och hur jag försöker spetsa min teckning med en penna

Igår satt jag mig med storförväntan framför tv:n med pennorna. Det var ju så länge sedan jag ritade någon skiss bara sådär trevande. Men vad hade jag väntat mig? Jag såg framför mig stora fantasieggande bilder. Dock ingen bokbild som det kanske borde ha blivit. Men bara något storslaget. Men när jag ritar planlöst så blir det som det brukar. Ibland hade det varit så skönt att ha något konkret att använda mitt ritande till. Något lite mer på riktigt än den egna drivkraften att sträva mot det diffusa ”att bli bättre”.  Jag vet iof vad det är jag vill öva på men sedan är det, i alla fall för mig, riktigheten och syftet som triggar mig att prestera mitt yttersta. Att bara kladda känns så meningslöst ibland. Lite konstnärlig frustration som sagt…

Sedan är jag så osannolikt skitförbaskat trött på min internet uppkoppling! TELIA säger jag bara! TELIA TELIA TELIA TELIA TELIA! (Ha! Nu fick de allt en släng av dålig publicitet också i min storslagna blogg)  Det måste vara något fel när telefonteknikerna kommer in i ens hus och pratar kamratligt med en, minns vad telejacken sitter  och konstaterar att barnen vuxit sedan sist. Jag vill ju tusan inte ens ha dem i mitt hus (även om de klart kan vara trevliga)! Nej, jag vill ha en telefon som inte knastrar och ett internet som inte kopplar ner sig varannan minut (ingen överdrift – detta blogginlägget är tex skrivet i word medan internet kopplar till och från hela tiden). Så jag är sur! Sur för att det kommer tekniker och ledningen verkar lagad i en-två dagar och att det sedan skiter sig igen. Inget bra för bloggande och enerverande för en internetviktminskare.