Det kan vara så att det inte är bra för mig att läsa kärleksdrypande vampyrromaner om omöjlig kärlek. Det är sällan jag läser om böcker och oftast gör jag det då med måttligt intresse och massa blädder till alla smaskiga scener. Men nu är jag helt fångad. Slukad. Precis som om det vore första gången jag läste den. Det är inte hälsosamt och i vanliga fall hade jag vägt upp med något inte alls lika engagerande.
Men jag tror jag är lite överkänslig nu. Min son sprang precis studsande av lycka iväg till ladugården för att åka med farmor och farfar hem, då han ska sova där i natt. Själv stod jag på trappan och vinkade av honom som om han skulle åka till Amerika med tårar i ögonen och någon sådan där slutgiltig känsla inombords: "Jaha, nu är han så stor..." Och jag vet inte om jag riktigt kan förlika mig med det samtidigt som jag jublar inombords när jag ser lyckan i hans ögon av kunna saker själv och känna friheten. Men måste man verkligen då vara utan sin mamma?
Ibland känner jag mig som mr Woodhouse. För alla som inte är bekanta med Jane Austens bokkaraktär är detta en herre som bor på sitt stora gods tillsammans med sin dotter, är ytterst orolig och hypokondrisk av sig och hatar allt vad förändring heter. Ibland, som nyss, så är jag likadan. Jag kan liksom inte förstå varför barn måste bli stora och flytta hemifrån eller varför någonting i hela världen egentligen tvunget måste förändras. Varför finns inte alla mina barndomplatser kvar och varför måste människor bli äldre? Det hade ju helt enkelt varit lugnare om allting var som det brukar vara. För jag är ju som jag brukar vara: eller? Antagligen inte. Men det är ju för övrigt en annan sak påstår jag.
Fast ibland är det konstigt. Ibland kan liksom inte förändringen komma för snart. Ibland vill man bara vända upp och ner på hela världen och göra om och göra nytt. Då stirrar jag med min man. Ja egentligen med hela gården. Och startar storslagna projekt. För förändringar är ju nödvändiga! Min unge måste få bli stor utan att ha en tårögd mamma på trappan jämt. Ja, egentligen precis som allt annat. Jag vill ju inte leva i vakuum.
Så jag är väl bara lite känslig just nu. Får läsa ut den där förbaskade boken så att jag kan bli människa igen och sluta begrava mig i bottenlösa känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar