Välkommen till min nya blogg!!!

Och så var det dags!
Dagen är kommen.

Jag öppnar härmed min nya blogg!!!

ritpapper.blogspot.com

VÄLKOMNA!

(Inom kort kommer jag att stänga den här bloggen så jag rekommenderar er starkt att lägga den nya bloggadressen på minnet)

Hemligstämplat

Nu börjar det närma sig...
Ny hemlig blogg.
Ett hemligare projekt som drar igång. Ser fram emot!!! Jag tror inte ni blir besvikna.

Förändring får ta sin tid. Men oroa er inte! Det kommer att hända grejer i sinom tid, så häng kvar!

Punkt och och nu är det slut

Att jag inte bloggar som jag brukat nu beror ju såklart och helt naturligt på att jag inte har samma tid som förut. Det känns inte som om jag hinner någonting jag gjorde förut men det är kanske inte helt sant om jag tänker efter. Jag gör många saker som jag gjorde förut men jag gör bara inte sådant som inte är absolut nödvändigt. Vilket innebär att jag kollar otroligt lite på TV, umgås knappt mer än med familjen, sållar bort alla fysiska och sociala aktiviteter förutom det som jag bara måste ha för att få någon stimulans och ger mitt hus så lite kärlek att jag skäms.

Men i vått och torrt har ju den här bloggen ändå funnits här och varit ibland bland en av de mest nödvändiga sakerna jag har gjort. Tills nu. Nu är det annorlunda plötsligt och jag har frågat mig själv varför. Det kanske kunde vara tiden men hade jag velat ta mig tiden hade jag kunnat göra det. Men det är något annat.

För saker har förändrats. Jag är densamma på de flesta sätt men på andra händer det så mycket i och runt mig att jag har svårt att greppa både vem jag är och vad jag håller på att bli. Och över huvud taget har jag svårt att komma ihåg varför jag bloggar. Jag minns något om frustration och att vilja något mer och något större och hitta ett syfte med det jag gör: hitta en mening med allt tecknande och övande som inte verkade leda någonstans. Och nu när jag hittat syften och mening och hela mitt liv har blivit uppbokat på ett sätt jag aldrig kunde tro att det skulle bli förut så känner jag mig ganska bortkommen här.

Sedan känns allting plötsligt för privat.

Min grej har ju alltid på sätt och vis varit att skriva rakt från hjärtat hur det känns. Och i min nya roll som företagare där mitt namn ständigt syns bredvid vår produkt och där jag går in i det ena mötet viktigare än det andra så är inte bloggen längre något jag är stolt över. Den känns mer som ett hot och kraft som kämpar emot mig. För googlar man mitt namn och jag är den enda i världen som heter så, så är sannolikheten ganska stor att man hamnar just här. Och jag har svårt att känna mig bekväm med att någon till exempel innan ett möte med oss ska läsa mig så djupt och bilda sig en uppfattning om mig.

För det är skillnad på att vara Elin-som-bloggar och Elin-som-är-företagare.

Jag har tänkt länge på hur jag ska göra men jag kan inte med ro fortsätta på samma vis. Jag hoppas ni har förståelse för det. På ett sätt sörjer jag det här beslutet djupt och det här känns som ännu en grej från mitt gamla liv som jag också får ge upp och jag undrar ibland vad som blir kvar nu för tiden.  Men jag vet ju redan att jag har tagit beslutet och att jag inte skulle ha gjort annorlunda för en sekund. Saker måste förändras.

Och anledningen till att jag från början startade den här bloggen var att jag hade gått in i en ny fas i mitt liv.  Och nu kommer ännu en…

Jag vill dock inte sluta blogga. Det känns som ett forum jag behöver kunna röra mig i. Men just nu håller jag på att forma en ny plan och när den är klar kommer jag tillbaka och berättar mer.

Det är med lite sorg i hjärtat jag nu sätter punkt 31779 sidvyer och 614 inlägg sedan allt började.

Tar ett beslut och jag är nästan klar.

Sa jag att jag ska äta middag med Investors VD nästa vecka?

För företagets räkning.

Och nu var uppenbarligen tillfället att inse allvaret i det hela trots att det har varit planerat i månader.

Räknas och värderas

Mitt hjärta ligger hos människorna. Jag har knappt haft ett jobb som inte på ett eller annat sätt handlar om människor. Även när jag som tonåring städade så hängde jag hellre i rummen hos de äldre på vårdhemmet och pratade än jag faktiskt städade, och sedan dess har det blivit både hemtjänst, skola, förskola och kommunikation.

Nu jobbar jag på en förskola. När jag kommer till min arbetsplats får jag glada tillrop varje morgon. Av barnen alltid ett leende, ibland en kram och för det mesta någon som vill berätta något. Och även om jag har haft en dålig morgon så ler jag alltid då. När jag fem timmar senare sätter mig i bilen hem känns det som om jag har vänt ut och in på mig själv minst tio gånger och som att jag är tom på energi. Vissa dagar känns det som om jag har använt hela mitt register och inte orkar mer. Andra dagar känner jag mig inte så påverkad. Och andra dagar är det alldeles värt det. För jag gillar mitt jobb och jag gillar människor.

Och jag jobbar med människor som gillar människor. Uppdraget som vi förskollärare har blir bara mer och mer omfattande vad det gäller ämnesområden. Men som en ram runt allt detta för att det ska fungera och för att barnen ska kunna ta till sig det andra, så måste de lära sig att värdera sig själva och andra människor. Så dagarna består av ständiga diskussioner och hur man ska vara en bra kompis, vad man får och inte får göra mot andra människor och glada tillrop så fort någon gör något särskilt omtänksamt. För vi vill ju lära dem att människor räknas, värderas och är värda att bry sig om och tycka om.

För hur skulle världen annars bli?

Politikerna är kanske inte medvetna om våra arbetsförhållanden men de vet att det är viktigt att lära barn värden. Så samtidigt som vi ska vässa oss pedagogiskt och förbereda barnen för skolgången så ska vi förmedla värden i allt vi gör. För människor är viktiga och det är på dessa små människor som samhället en dag kommer att vila. Och kan de inte skilja på rätt och fel och inte vet hur man värderar sig själv eller andra: hur skulle då världen se ut?

Så långt är jag och samhället i teorin överens.

Men det är något som händer på vägen.
Skolåren går förbi och fokuset ändras.
Barnen fortsätter i och för sig att formas till goda samhällsmedborgare men de får allt oftare frågan om vad de vill bli. Och den ultimata frågan blir plötsligt om man ska söka sig in på en karriär man brinner för eller som man kan tjäna pengar på: och i bästa fall kan man kombinera de båda.

Men är man en människa som tycker om människor är det ganska troligt att man väljer med hjärtat. Och gillar man människor och vill jobba med dem så har man i stort sett tagit avstånd till alla drömmar om pengar och rikedom (om man bortser från trisslotterna man köper någon gång i månaden). Och det tragiska är att när man har kommit så långt i sitt beslut så vet man att det är precis så samhället ser ut.

För det finns inga pengar i människor. Och även om pengarna inte är det som främst driver oss till att gå till jobbet varje dag (nåja) så känns världen alltid helt vrickad när man får höra om bekanta i vitt skilda yrken som får en ingångslön 8000 kr högre än min lön nu.

Jag lär barn, på uppdrag av staten och samhället, att människor räknas och värderas - men blir inte värderad själv. Jag jobbar efter fyra års högskoleutbildning i en verksamhet som bara får större krav men med mindre resurser.  Hur går det egentligen ihop?

Och det som jag verkligen verkligen inte förstår är att samhället ju är byggt av människor men ändå är det som om ingen riktigt låtsas om det. Det är vi som har byggt vårt samhälle såhär, det är människor som har beslutat om läroplanen jag följer, det är människor som har beslutat om de otillräckliga resurserna i vård och skola i både personal och pengar, det är människor som värderar mitt arbete i pengar. Och alla vill ha en skola som gynnar våra barn, alla vill att våra nära och kära som blir sjuka ska få bästa vård och alla vill att de själva när de blir gamla ska få värdiga sista år.

Men ändå jobbar många där ute, med just människor, under arbetsförhållanden som är ohållbara och med en lön som på inget sätt värdesätter den roll dessa har i samhället.

Och jag frågar mig (trots att vi gör en omhuldad bubbla i förskolan av sunda värderingar och människosyn) vilka signaler sänder samhället till de växande barnen? Till de gamla ingen hinner prata med fast många vill? Till de födande mammorna som inte säkert kan få ett rum att få sitt barn förlöst i och personal som räcker till?

Är det verkligen så att  människor räknas, värderas och är värda att tycka om och bry sig om?

Varför förmedlas det då inte bättre?

Nej jag förstår inte.