Det händer något med mig när jag är mammaledig. Aldrig förr blir jag så upp till kamp som då. Sällan är jag så ständigt inombords arg som då. För det mesta fixar jag det ganska bra det där med att gå runt i vardagslunken. Men någon gång under dagen, sådär i alla fall varannan dag, så får jag plötsligt bara nog. Jag börjar nynna på kampsånger i huvudet (även om jag inte kan så många) och muttrar nått om att slå sig fri och ge sig iväg nånstans så att allt bara kunde bli lite mer jämlikt. För inte är det så att jag avgudar att bara gå hemma (även om jag klart inser att det har sina goda sidor också).
Häromdagen så var jag i alla fall iväg och träffade andra föräldrar. Eller vem lurar jag egentligen? Andra mammor. Det finns inga pappor där. Ja förutom en (av typ 20). I vilket fall så sitter vi alla och matar våra barn. Själv har jag aldrig med mig någon hemlagad barnmat och ibland känns det som jag är den enda bland alla fixiga mammor. Och pappan då. Han har alltid med sig hemlagad barnmat. Som han har gjort själv och han bara dyrkar sin son hela tiden så man bara blir glad. Hade jag varit så hängiven i min föräldrarledighet så hade jag varit nöjd. Fast det är jag kanske i alla fall ibland. Men grejen är att han älskar att vara hemma med sin pojk. Han älskar även att fixa i hemmet och ser köket som sin älsklingsplats. Han är dessutom uppfinningsrik och snäll och tålmodig och då också huslig att jag undrar om jag själv verkligen hade fått licens på att vara mammaledig, om nu en sådan licens verkligen fanns. Men samtidigt som jag känner en uns av misslyckande så blir jag också glad för att han aldrig blir höjd till skyarna över sin övermänskliga manliga prestation att vara hemma med sitt barn, utan istället smälter in i gruppen precis som alla andra. Han ler även snällt när sångledaren sjunger fel i namnsången och sjunger att han är xxx mamma och inte hans pappa.
Som ni hör, jag blir alldeles upp till kamp.
Men grejen är att jag ogärna kallar mig feminist. Jag håller klart med om mycket i feminismen men någonting kryper i mig när någon vill kalla mig feminist. Det är nått med etiketten som säger mycket mer än vad det är jag står för. Så många tvetydiga bilder som inte är jag. Min önskan är snarare att självklart ha som mål att alla ska vara lika värda och har lika chanser i samhället! Det borde liksom inte vara en så stor grej. Men när man sätter oss som motpoler i feminism och ickefeminism så ser jag det lätt som man gör sig själv automatiskt till två grupper och liksom föder bilden om att vi är olika. Men så tycker jag ju självklart inte att allt bara är bra precis som det är heller och att det finns mycket att jobba med. Men det ska ju inte bara feminister kämpa med. Det handlar om grundvärderingar om allas lika värde och respekt för varandra.
I vilket fall som så blir jag det närmaste feminist man kan vara när jag är mammaledig. För har man en bonde så går det inte i verkligheten att lösa på annat sätt än att man är evigt mammaledig. Vad än alla politiker vill bestämma åt en. Jag har nog inte riktigt trott på det innan utan att det mer handlade om vilja från mannens sida att ta sin föräldraledighet. Men nu har jag under två föräldraledigheter sett min fina man vilja så mycket så han nästan går av men ändå inte få ihop det utan att hans jobb och passion också skulle köras i botten. Det får därför vara såhär. För det finns nog få fäder som ändå är så mentalt närvarande som min man faktiskt är hela tiden.
Men ändå blir jag upp till kamp. Trots att jag mest av allt bara skulle vilja nöja mig. Trots att jag så gärna hade velat vara som den där pappan i gruppen. För det är ju bara ett år. Vad är ett år? Och vinsten att få vara med sina barn vore väl nog. Eller? Jag tycker det. Men sen är jag kanske av en annan sort. I en perfekt värld hade jag gärna fått lite av både och. Både ha världen och familjen. Kanske hade jag passat bättre förr i tiden då vi hade bott i nån by och jobbat hela dagarna med ungarna runt benen som en redigt bondmora och suttit och kacklat med andra bondmoror. Men jag vill inte ha det så idag. Tider och samhällen förändras.
När jag var föräldraledig med sonen så var jag också sådär arg jämt. Jag visste inte vad det var för fel på mig. Mest var jag arg på min man. Sedan var jag arg på samhället och alla män i världen. Det är inte riktigt som jag är i vanliga fall. I vilket fall som så tipsade en vän mig om boken Bitterfittan. Det kändes ju verkligen upplyftande och jag undrade om jag verkligen kunde identifiera mig med nått sånt. Men det skrämmande var att det var precis det jag gjorde. Jag kände igen mig nästan i precis allting, ja förutom att det blev lite väl feministiska åsikter ibland. Men jag kände verkligen äntligen att någon förstod alla motstridiga känslor i mig och jag förstod också vad det var som var fel på mig.
Jag skrev till henne författare, Maria Sveland. Just för att boken hjälpte mig något otroligt och jag är av den uppfostran att man ska förmedla sånt till människor. Även om jag insåg att hon säkert fick en miljon sådana mail. Men jag fick i alla fall svar. Det var inte så långt men mycket upp till kamp. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men det var inte riktigt det. Jag blev nästan lite förlägen för det var inte alls så jag tänkt. Så när hon avslutningsvis skrev "Vi ses på barikaderna!" så kände jag bara - Näää, dit har jag ingen lust att gå.
Så mycket kampanda är det visst i mig.
Så här sitter jag nu och tyglar mina bitterfittiga tendenser.Tänker att allt det här med att inte riktigt finna sig handlar om inställning, men jag vet inte. Jag försöker i alla fall lyckas varje dag. Tycker det går lite bättre nu. Och så upprepar jag som nått slags mantra att jag minsann aldrig skulle utvecklat mitt tecknande som jag gör nu om det inte vore för att det är så här. För på ett sätt är jag alldeles lycklig att jag både får familj och teckningen.
Och att jobba kommer säkert visa sig vara alldeles överskattat. Men jag tror inte på det förrän jag på riktigt fått försöka
