Min belöning

Kvällarna är heliga. Det är då man får tänka klart. Det är då jag tittar på tv på vad jag vill utan att tänka på barnen. Det är då jag rotar i mina lådor efter färger och sitter med penna och block i soffan. Jag kan gå en hel dag och se fram emot kvällen och allt jag längtar efter att göra. Planerna är stora och förhoppningarna likaså. Jag känner energin flöda och vet sådär instinktivt att allt jag kommer att göra på kvällen kommer att bli bra.

Men så blir det kväll och verkligheten blir en annan. Nygjord pepparkaksdeg i kylskåpet och ett hus som inte städar sig själv. Och ändå har jag gjort saker lite sådär pö om pö hela dagen. Men nej ingen flygande effektivitet här inte och allt ser lika stökigt ut som vanligt ungefär. Ändå sjunker jag ner i soffan utan ork och bara vet att jag kommer inte att förverkliga några kvällsplaner ikväll heller.

Men på något sätt så gör det mig inte så jättemycket. I vanliga fall när jag planerar att göra saker så blir jag tvärsur när det inte blir som jag har tänkt. Men med mina kvällsplaner är det på något sätt annorlunda. Det är bara halva njutningen att bara se fram emot att göra någonting. Att ha en belöning i slutet av dagen. Sedan om den blir utplockad varje gång jag tänkt är ju en annan sak.

Och jag måste nog säga att det är ett förhållningssätt jag lärt mig sedan barnen. För med barn i huset vet man aldrig vilken kväll som blir lugn och vilken som inte blir det. Och många kvällar har de sugit musten ur en innan klockan ens är sju.

Därför blir det inget målande ikväll. Antagligen inte heller pysslandet jag tänkt. Och huvudet är fullt av beslut som ska tas och en ovisshet som inte riktigt passar mig...

En målning står på kursen för jag tänkte det skulle bli skönast så och mindre stressande. Men då får jag plötsligt abstinens och börjar måla på en hemma igen. Det ser galet ut nu men tror det blir bra. Trots att jag kladdar ihop alla färger och det är en ren vetenskap ibland att få rätt nyans. Måste bara tillåta mig till att vara nybörjare. Jag har knappt gjort detta innan och då behöver inte allt bli strålande ... Eller hur var det nu igen?

Trevlig advent på er! Idag ska jag se om jag kan få ordning lite mer på mitt hus. Kanske...

Den lilla Elin

Ibland avundas jag mitt sjuåriga jag. När jag var sju år bestämde jag mig för att jag inte behövde gå i skolan eftersom jag redan kunde allt man kunde tänkas kunna. Eftersom jag minns väldigt bra hur det var att vara barn och eftersom jag också minns känslan och tanken som om det var precis igår jag kände så, så vet jag att jag kom fram till detta beslut efter noga övervägande och funderande. Om man kunde ro båtar och rita bra: vad mer fanns det att lära?

Och sådan där var jag ett bra tag tills jag en dag insåg min litenhet. Sedan dess har jobbat mig upp från det fallet, hela tiden med en uns av den 7-åriga Elin i mig som lätt får hybris.

Men ibland slår det mig bara: Vilken osannolik tur jag har som kan känna mig bra på saker! En del saker känner jag mig tom väldigt bra på ibland. Och andra saker känner jag sådan osannolik glädje och njutning av att jag bara får möjlighet att göra! För mig själv...

Och även om jag är förödande självkritisk när det gäller det mesta så är jag hjärtans glad att jag har en 7-årig Elin som bor i mig! Utan henne vet jag inte vad jag skulle göra. För det är hon som sitter på min axel och säger till mig att jag kan så sjukt mycket mer än vad jag presterar och att jag har stor potential. Det är hon som gör mig nöjd, när jag väl blir nöjd, att jag blir nästintill opåverkbar av andras reaktioner. För i den lilla Elins värld så är det bara självklart att man kan allt bara man försöker.

På gott och ont måhända..

Jag borde verkligen städa och adventspynta och skura golv och putsa fönster och stöpa ljus och stoppa korv och lägga in sill och sy en prydlig julgardin som alla andra exemplariska bondmoror genom tiderna. Men här sitter jag och målar!

Jag tror aldrig riktigt på folk som påstår att de förstår precis hur rörigt jag har det hos mig och att de har det preciiis likadant. Det känns alltid som om de är snälla när de säger så. Här är ett typexempel på hur jäkla hemskt mitt skrivbord kan se ut efter månader utan kärlek. Men nu är det framgrävt. Nu ska det aaaaldrig bli så stökigt igen! ;)

Före städning


Efter städning

Målat klart

Min första färdiga oljemålning! Jag är omåttligt stolt över mig själv! Och ja faktiskt är jag nöjd med mig själv för ovanlighetens skull. Jag överträffade mina förväntningar. Men som alltid ska jag ju bli bättre. Det är mitt ständiga måtto vad det verkar. Här nedan är också lite bilder på tavlan för varje gång jag målat. Oljemålning tar tid kan man lugnt säga men nu har jag lärt mig ett och annat...

Ny header!

Men vette tusan: jag blir inte vän med tekniken heller fast jag sitter här i soffan med datorn igen... Skulle behöva gå en snabbkurs i hur jag redigerar mina bilder. Aja. Den får ligga så tills jag får koll...

Nåja, hur ser det ut från ert håll?

Koppla ner mig!

Jag behöver amputeras!! Nej inte är det det förbenade knät som jag ska till doktorn med imorgon (nervös!) utan jag har några andra utväxter på mig som jag gärna skulle bli av med nu. För jag känner mig ständigt småstressad och rörig och glömmer saker stup i kvarten. Jag har även på jobbet framställt mig som helt teknisk inkompetent då jag ideligen gör idiotmisstag med tekniken och verkar mer som en glad pensioner med en dator än mig själv.

Tekniken var det ju ja som skulle amputeras! Bort från mig! Kanske är det så att det blir för mycket av det goda också. Men jag har god lust att också definiera vad "det goda" med tekniken egentligen är. Med datorn, det vill säga. Datorn och den hopplöst beroendeframkallande iphonen har blivit som en extra arm och hjärna jag inte kan vara utan. Och jag absolut HATAR den känslan!

Vem tusan börjar dagen tjugo i sex på morgonen med att kolla facebook i sängen? Och sedan dra över bloggen och facebook igen och mailen och kanske tradera vid lunchen. Och sedan sitta hela kvällen med iphone i nyllet eller en dator i knät medan man kollar på program man faktiskt egentligen vill se på TV men ändå missar pga något viktigt mail eller bra blogg eller vad tusan det nu kan vara som är så j-vla viktigt!

Åh gud ska veta att jag skäms över att erkänna det här. Jag känner mig som värsta narkomanen som bara döljer och slätar över mitt beroende. Jag kan sluta när som helst! Nääääär som helst!

Så nu ska det bli bättring. För det första ska jag städa mitt skrivbord (glöm de välstädade versionerna jag visat i bloggen innan och tänk istället sopberg) och sätta datorn där istället. Jag trivs bättre med att sitta där och surfa egentligen: det vet jag. Sedan ska jag försöka amputera bort min iphone från mig och lägga den minst 10 meter ifrån mig under kvällen. Ska jag göra något vid tv:n annat än att titta på tv så ska det vara att rita. Eventuellt spåna på nästa bok att vinna nobelpriset...

För det är inte alls konstigt att jag är sjukt stressad och rörig. Inte alls. Just nu längtar jag till en strömlös stuga i skogen där man eldar hela natten för att hålla värmen och ligger och läser böcker med ficklampa i sovsäck. Då är man inte stressad.

Jag tar och bygger en tidsmaskin när jag ändå håller på...

Det börjar arta sig... Ja vi får se.

Hua

Ni vet när man går sådär med alldeles för långt hår ett bra tag. Man konstaterar att det är långt och att man borde klippa sig snart men ändå blir det inte gjort. Då vaknar man plötsligt en morgon och står inte ut! Börjar putsa topparna i tv-soffan och ringer och bokar klipptid på förmiddagsfikarasten. För man står inte ut!

Så känner jag för mitt hus nu. Det har varit rörigt ett bra tag och vi har bearbetat oredan lite i taget. Men nu fick jag för mig att jag skulle omorganisera alla garderober och slänga/sälja minst hälften av vad vi äger - och ja ni kan nog gissa hur fruktansvärt det ser ut här nu. Så det slog mig nu i eftermiddag: J-a-g-s-t-å-r i-n-t-e-u-t!! Känns som om jag kvävs av oreda och klädhögar.

Ja vi får väl se om jag överlever. Annars är detta ett perfekt tillfälle att städa mig ur paniken...

Skam den som ger sig! Fasen vad förbannad jag var på denna då den blev fel förra gången.
Men nu får vi väl se hur det går... Kanske blir det en ny header. Kanske inte

Jo det är en vanlig dag

Egentligen tycker jag inte om att skriva sådana här planlösa ordbajsande inlägg. Jag tycker om mål och mening och att ringa folk och veta vad jag ska prata om. Fast för den sakens skull så är det ju inte så jag agerar. Jag ringer allt som oftast folk bara för att jag vill prata och väl i telefonen verkar det alltid som vi har något att säga varandra. Och likaså här! Jag skriver världens längsta monolog och många gånger har jag ingen aning om vad det ska bli.

Ibland får jag ångest för att jag kanske har sagt för mycket till människor jag inte ser ansiktet på. Tänker att jag kanske lämnar ut mig för mycket. Men samtidigt så är det ju inte riktigt på det viset. Hade ni råkat på mig på stan och ägnat några sekunder att prata med mig och verkat uppriktigt intresserade av att höra vad jag har att säga så hade jag lugnt kunnat kasta ur mig att "Nej, bebisar passar mig inte alls så bra. Jag trivs mycket bättre med större barn!" och "Jag har har vägt en bra bit över hundra men nu har jag gått ner över 20 kg" eller "Jag är urusel på att städa. Igår grävde sig min man ner till botten av diskbänken: själv tycks jag aldrig på riktigt nå dit". Så allt som skrivs här är inget vidare hemligt.

De hemliga (om det finns några sådana) och personliga grejerna behåller jag för mig själv och ventilerar på det vanliga sättet. Ja mun till mun eller ett ändlöst ältande.

Slut med analyserandet! Nu till vardagstjafset!
(Alltså ibland undrar jag om någon orkar läsa ens hälften av vad jag skriver. Men det spelar faktiskt en mindre roll egentligen. Får man bara behållning av varannan rad så är ju det bra)

Fredag kväll den 11/11 och allt det där. Men det är inte så annorlunda. Jag har överlevt ännu en jobbvecka trots att jag varje vecka undrar hur jag ska lyckas prestera och tänker att "NU kommer de på att jag är helt inkompetent och aldrig har jobbat med det här eller ens jobbat alls!". Fast ärligt tror jag att alla har fattat det. Men tänk om det är NU de kommer på sitt misstag. Jag vågar inte alls fråga någonting om hur de tänkt våren förrän jag känner mig lite mer oumbärlig. Hoppas jag får vara kvar.

Och igår var jag faktiskt någorlunda harmonisk när jag målade i målarcirkeln. Det var något nytt! Inte nervös, rädd eller bara i känslomässigt kaos. Men det händer, trots min kaosartighet, ändå något när jag målar. Det är mycket lugnare att måla än att rita. Jag slappnar av mer tror jag. Inte sitta på spänn och vara rädd att ett streck förstör allt. Måleri är min grej. Bara att denna tavla typ har tagit 14 timmar att måla eller nått sammanlagt och jag nog har två timmar kvar. Hur ska jag kunna måla något annat efter det här! Jag är faktiskt nöjd med vad jag har gjort.

Jag förstår ibland inte hur jag ska hinna med allt jag vill! Om en målning tar typ 15 timmar eller mer att göra. Och jag vill rita några kvällar i veckan. Och jag nu har den nya boken i huvudet som pockar. Och att jag borde rita klart min första. Hur hinner jag då? Vi säger att jag kan lägga 8 timmar i veckan själv åt kreativt arbete: när blir jag klar med någonting? När hinner jag tänka ut min bok och skriva? När hinner jag rita? Och måla? Ibland tänker jag att det kanske bara inte är meningen att jag ska greja seriöst med allt detta nu. Kanske ska jag bli den förnuftiga människa jag är och nöja mig med att ha ett arbete och ta hand om mina barn och lägga de stora projekten på hyllan ett tag. Inte sluta utan bara tagga ner. Kanske... Men jag vet inte om jag lyckas.

Så nästa bok är klar om tio år och ungefär då har jag skrapat ihop målningar som jag kan försöka mig på att ha en utställning med. Så ni vet. Boka in den 11/11 2021. Det är en torsdag. Så ni vet...

Gud vad långt och rörigt det blir.

Trevlig fredag!

Jag skulle vilja vara coolare. Inte hinna blogga alls och bara vara fasligt viktig. Kanske städa. Möjligtvis vara social med min familj. Absolut inte sitta invalidiserad av sitt förbaskade förbenade knä och tänka neggotankar om att jag är en tjock ointressant tant som måste sitta ner och vila var och varannan minut.

Så vikten går sådär för jag är en soffpotatis. Jobbet lägger jag all energi på för att anpassa mig med blandade resultat. Och mitt hus ser denna lediga dag pga nya projekt nästan ännu värre ut än innan.

Jag klagar. Men jag får faktiskt det för det här är min blogg och jag kan därmed vara hur odräglig som helst..

Och nej. Sådana här dagar passar det mig inte alls att vara själv och tänka.

Så ikväll ritar jag en sväng så blir jag säkert sprudlande positiv tills jobbdagen imorgon

Spånar vidare

Städmani?

Mitt hus består av högar. Hög på hallbänken. Hög i soffan. Hög på köksbänken. Stor hög i tvättstugan. Högar överallt. Därför vill jag organisera mig. Jag tycker faktiskt, hur motsägelsefull det än låter med tanke på min uppenbara städfobi, om att sortera saker. Jag tycker om att omorganisera och lägga saker på sin plats och hitta smarta lösningar. Om jag har tid.

Men problemet med mig är väl att  jag har lite svårt att tänka "Nu organiserar jag ett köksskåp": På nått jäkla vänster så blir det alltid en storstilad vision om att organisera hela mitt hus! HELA MITT LIV! Aldrig ska det bli så fruktansvärt rörigt som nu! Alltid ska jag städa varje kväll och damma på översta hyllorna trots att det inte syns. Och jag ska laga hemlagad mat varje dag och göra matlådor att frysa in och slippa stå där i personalrummet med färdigmat igen.

Och sådana dagar när jag vaknar på morgonen så VET jag att idag kommer det gå åt skogen. Jag är hypereffektiv och kan ett tag känna mig mycket nöjd över min insats. Men sedan när jag för tredje gången tänker att "Nu borde jag verkligen tagga ner lite och ta en paus" och jag fortfarande inte gör det så vet jag att jag blivit snudd på manisk.

Och så drar jag till mitt förbaskade förbannade knä mitt i alltihop men jag vill inte låtsas om mitt handikapp och låta det dra ner mig så jag fortsätter hänga DVD-hyllor och sortera leksaker. Tills jag plötsligt inser att: "Hjälp! Jag kommer inte fixa det här idag!"

Ungefär då sjunker jag ner på en köksstol, ser mig om i mitt hus och inser att mitt hus, om möjligt, ser mer jävligt ut än innan. Att alla projekt jag börjat med goda intentioner ligger utspridda i varje rum och att inga av dessa kommer att bli slutförda förrän möjligen nästa helg.

Suck. Ja, sån är jag...

(J)ÄLVA

Igår sabbade jag min headerbild. Då blev jag sur. Mindre än vanligt faktiskt. Men plötsligt kom jag på mig själv med att tänka att "Fan, detta skulle ha varit en målning istället!" Då kunde jag bara målat över istället för att börja från början... Så vi får se om jag börjar om. ibland känns det lönlöst när man måste tvinga fram bilderna.

Så jag ritade en älva istället. Övade nya vinklar ur huvudet.

Jag tänker ungefär var och varannan dag:

Jag ska bli grym!

Ja, det är väl bra att jag har en drivkraft bredvid den förlamande självkritiken. 

Jag jobbar på det...

Skissar header. Vi får se

Vänja sig vid lite

Jag är rik på många sätt men inte är det på pengar. De senaste åren i och med arbetslöshet och föräldraledighet med minimum och ibland ingen ersättning har ju också gjort sitt. Men så länge man kan få mat på bordet och betala räkningarna så har det inte stört mig så värst mycket. Man vänjer sig faktiskt vid att ha lite pengar och pussla och välja bort saker. Javisst ont i magen och bittra tårar också. Men för det mesta helt okej och normalt.

Men det är inte förrän nu när första lönen har trillat in på kontot och en helt ny värld av möjligheter öppnat sig som jag inser det nyttiga i att vänja sig vid lite. Inga flådiga kläder, inga heminredningsgrejer eller några dyra  äventyr får mig att bli lyckligare. Det gör också att jag försöker tänka efter om vad som verkligen är nödvändigt.

Men det går inte att hymla om vad lite trygghet i ekonomin gör för sinnet.

Nu håller jag tummar och tår för att särskolan inte kan vara utan mig i vår.