Den lilla Elin

Ibland avundas jag mitt sjuåriga jag. När jag var sju år bestämde jag mig för att jag inte behövde gå i skolan eftersom jag redan kunde allt man kunde tänkas kunna. Eftersom jag minns väldigt bra hur det var att vara barn och eftersom jag också minns känslan och tanken som om det var precis igår jag kände så, så vet jag att jag kom fram till detta beslut efter noga övervägande och funderande. Om man kunde ro båtar och rita bra: vad mer fanns det att lära?

Och sådan där var jag ett bra tag tills jag en dag insåg min litenhet. Sedan dess har jobbat mig upp från det fallet, hela tiden med en uns av den 7-åriga Elin i mig som lätt får hybris.

Men ibland slår det mig bara: Vilken osannolik tur jag har som kan känna mig bra på saker! En del saker känner jag mig tom väldigt bra på ibland. Och andra saker känner jag sådan osannolik glädje och njutning av att jag bara får möjlighet att göra! För mig själv...

Och även om jag är förödande självkritisk när det gäller det mesta så är jag hjärtans glad att jag har en 7-årig Elin som bor i mig! Utan henne vet jag inte vad jag skulle göra. För det är hon som sitter på min axel och säger till mig att jag kan så sjukt mycket mer än vad jag presterar och att jag har stor potential. Det är hon som gör mig nöjd, när jag väl blir nöjd, att jag blir nästintill opåverkbar av andras reaktioner. För i den lilla Elins värld så är det bara självklart att man kan allt bara man försöker.

På gott och ont måhända..