lördag 31 mars 2012
fredag 30 mars 2012
Rapport
Saker faller på plats och jag njuter av att börja få ordning på mig själv igen. Så här kommer en rapport och läget för tillfället.
* Intervjun inför mitt appuppdrag till tävlingen är nu gjord och nu är det bara att börja rita på allvar. Det är en stor lättnad ska ni veta att jag alls fick göra intervjun och ta de nödvändiga bilderna på plats - för att göra mina egna bilder mer levande. Tomma papper ligger runt mig och jag ska alldeles strax börja skissa upp upplägget. Sedan är det bara att börja jobba! Jippi!
* Jag har nu börjat träna själv på sjukgymnastiken och verkligen älskar att få känna att jag använder min kropp och blir svettig. Kan knappt vänta tills nästa tisdag då jag får träna igen. Och det börjar sakta och säkert gå upp för mig att jag faktiskt tränar för att få ett helt fungerande knä igen. Det var ju 6 år senast så det tar lite tid att tro på att det verkligen ska gå. Men nytt korsband sitter ju där och jag går numera som folk.
* Här hemma har det nu utlysts sötfritt fram till påsk för att komma ur mitt hetsätande som fått grepp om mig den senaste tiden. Gått upp 3,5 kilo sedan sjukskrivningsstart men det här känns som ett bra brejk utan att för det kännas jobbigt. Bra!
* Det verkar som om jag får semester i sommar! Och nästa vecka börjar jag jobba igen...
Nej, nu måste jag komma igång och rita. Sedan måste jag ta igen lite sömn jag blivit utan, då min hjärna går på högvarv.
~senare~
Kort efter detta hurtiga inläggs uppkomst kollapsade jag totalt i sängen och har inte rört mig därifrån sedan dess...
* Intervjun inför mitt appuppdrag till tävlingen är nu gjord och nu är det bara att börja rita på allvar. Det är en stor lättnad ska ni veta att jag alls fick göra intervjun och ta de nödvändiga bilderna på plats - för att göra mina egna bilder mer levande. Tomma papper ligger runt mig och jag ska alldeles strax börja skissa upp upplägget. Sedan är det bara att börja jobba! Jippi!
* Jag har nu börjat träna själv på sjukgymnastiken och verkligen älskar att få känna att jag använder min kropp och blir svettig. Kan knappt vänta tills nästa tisdag då jag får träna igen. Och det börjar sakta och säkert gå upp för mig att jag faktiskt tränar för att få ett helt fungerande knä igen. Det var ju 6 år senast så det tar lite tid att tro på att det verkligen ska gå. Men nytt korsband sitter ju där och jag går numera som folk.
* Här hemma har det nu utlysts sötfritt fram till påsk för att komma ur mitt hetsätande som fått grepp om mig den senaste tiden. Gått upp 3,5 kilo sedan sjukskrivningsstart men det här känns som ett bra brejk utan att för det kännas jobbigt. Bra!
* Det verkar som om jag får semester i sommar! Och nästa vecka börjar jag jobba igen...
Nej, nu måste jag komma igång och rita. Sedan måste jag ta igen lite sömn jag blivit utan, då min hjärna går på högvarv.
~senare~
Kort efter detta hurtiga inläggs uppkomst kollapsade jag totalt i sängen och har inte rört mig därifrån sedan dess...
tisdag 27 mars 2012
måndag 26 mars 2012
En bondmoras krigsförklaring
Det finns något som kan göra mig riktigt riktigt irriterad med att vara bondfru. Och även om detta kan låta som en krigsförklaring mot min man så är det inte alls det. Det är mot de andra! De som håller bilden av det traditionella bondelivet och min roll i det vid liv.
Att vara bondfru och att ha en idé om ett jämställt förhållande vad det gäller hus och hem har för länge sedan visat sig vara en omöjlig ekvation. Ibland gör jag allt. Ibland delar vi jämt. Allt beroende på säsong och läge. Men i ärlighetens namn blir det jag som ska försöka balansera detta hushåll på mina motvilliga axlar. Ja, jag kunde kanske bara gilla läget men jag är ju inte riktigt sån.
Men det som gör mig något fruktansvärt irriterad är när jag pratar av mig om att jag tycker att saker kan vara jobbigt ibland så får jag kommentarer som: "Ja, men det är ju så när man är gift med en bonde".
Som om jag skulle skylla mig själv?
Eller som om själva bonden är omöjlig bara för att han är bonde?
Eller för att bondelivet är något man måste foga sig efter hur som?
För det första så gifte jag mig med en man! Inte en bonde! Denna man råkar vara den mest fantastiska jag har träffat någonsin och att välja bort honom var omöjligt. Inte ens för att han var bonde. Och hade jag valt bort honom för hans yrkesval hade det ju varit rent löjligt.
För det andra så är det ju väldigt fördomsfullt att i så fall tänka att alla bönder är likadana. Att alla är av samma envisa, sega, förändringsfientliga (eller vad man nu tror?) virke och att världen får liksom motta dem som en egen art.
Men jag inser ändå att det nog är i den tredje punkten som problemet ligger. Många är uppvuxna med den gamla bilden av hur bönder och gårdar fungerar. Den urgamla bilden av bonden och bondmoran är så rotad att jag inte ens lyckats komma undan fast jag sannerligen försökt. Ändå ser jag inget av detta som några självklarheter att anpassa sig till.
Så när man säger till mig att "det är ju så när man är gift med en bonde", så säger man inte bara allmänt om hur det är för bönder eller på en gård. Då känns det precis som om folk säger åt mig att det bara finns ett sätt att leva mitt liv på och att jag bara ska foga mig. Och då blir jag sådär arg.
Så snälla säg inte så!
(Alternativt får jag gå någon anger management-kurs och hitta lugnet i mig)
Att vara bondfru och att ha en idé om ett jämställt förhållande vad det gäller hus och hem har för länge sedan visat sig vara en omöjlig ekvation. Ibland gör jag allt. Ibland delar vi jämt. Allt beroende på säsong och läge. Men i ärlighetens namn blir det jag som ska försöka balansera detta hushåll på mina motvilliga axlar. Ja, jag kunde kanske bara gilla läget men jag är ju inte riktigt sån.
Men det som gör mig något fruktansvärt irriterad är när jag pratar av mig om att jag tycker att saker kan vara jobbigt ibland så får jag kommentarer som: "Ja, men det är ju så när man är gift med en bonde".
Som om jag skulle skylla mig själv?
Eller som om själva bonden är omöjlig bara för att han är bonde?
Eller för att bondelivet är något man måste foga sig efter hur som?
För det första så gifte jag mig med en man! Inte en bonde! Denna man råkar vara den mest fantastiska jag har träffat någonsin och att välja bort honom var omöjligt. Inte ens för att han var bonde. Och hade jag valt bort honom för hans yrkesval hade det ju varit rent löjligt.
För det andra så är det ju väldigt fördomsfullt att i så fall tänka att alla bönder är likadana. Att alla är av samma envisa, sega, förändringsfientliga (eller vad man nu tror?) virke och att världen får liksom motta dem som en egen art.
Men jag inser ändå att det nog är i den tredje punkten som problemet ligger. Många är uppvuxna med den gamla bilden av hur bönder och gårdar fungerar. Den urgamla bilden av bonden och bondmoran är så rotad att jag inte ens lyckats komma undan fast jag sannerligen försökt. Ändå ser jag inget av detta som några självklarheter att anpassa sig till.
Så när man säger till mig att "det är ju så när man är gift med en bonde", så säger man inte bara allmänt om hur det är för bönder eller på en gård. Då känns det precis som om folk säger åt mig att det bara finns ett sätt att leva mitt liv på och att jag bara ska foga mig. Och då blir jag sådär arg.
Så snälla säg inte så!
(Alternativt får jag gå någon anger management-kurs och hitta lugnet i mig)
söndag 25 mars 2012
Att jobba med det man har
Alla facineras av genier. Även om man slänger ganska lättvindigt med ordet geni nu för tiden. Man är liksom bara ett geni om man lyckas, kan något som ingen annan kan eller helt enkelt bara kommer på en bra idé. Ofta facineras vi av så kallade idrottsgenier som kan springa fortare, hoppa längre eller bara hålla en boll i rullning bättre än någon annan. Ibland har jag hört det sägas att om man har det där geniet inom sig så skulle denna idrottare kunna bli lika proffsig på vilken annan idrott inom sitt geniområde. Det råkade bara bli fotboll istället för handboll: för i fotboll finns mer pengar. Eller?
Nu när jag ska koppla över denna text till mig själv så låter det plötsligt som om jag har fått total hybris och jämför mig själv med fotbollslegender. Det var ju inte precis meningen. Inte heller ser jag mig som något geni - långt ifrån. Men jag kan liksom förstå grejen lite.
För jag har kommit på det.
Jag har också mina kort. Jag har av någon outgrundlig anledning fått gener och sedan uppfostran och viljestyrka att kunna hålla på med det här med det kreativa och också vara ganska bra på det. Jag insåg det inte då för fyra år sedan då jag började på bildpedagogikkursen men efterhand stod det klart för mig: Det här med bilden är ett språk jag förstår. Jag förstår det jag gör och även om jag inte riktigt har formellt lärt mig eller ens vet vad jag sysslar med så blir det som jag tänker mig ungefär. Kanske inte inom alla områden inom det skapande, det finns saker jag är bedrövlig på, men en del.
Många gånger frågar jag mig själv varför det har blivit just tecknandet. Jag har ju i och för sig alltid hållt på med det och hittat på figurer (tjejer) och rita poträtt. Men när man är liten och inte har annan tillgång än till skolbild så finns dessvärre inte större möjligheter att fördjupa sig i måleri annat än med vattenfärg och färgkritor utan någon större handledning. Ibland undrar jag vad vi hade haft för konstnärer idag om vi alla hade haft de andra möjligheterna också. Som en kille jag satt bredvid på en av mina bildlektioner var helt jäkla grym på lera och lerfigurer. Han hade inte helt oväntat haft en lärare med specialintresset lera under mellanstadiet.
När jag gjorde min oljemålning var det som om en helt ny värld öppnades inom det kreativa. Det var fantastiskt! Att kunna låta det ta tid och det får ta tid utan att känna pressen att prestera snabbt och precist. Och att ett streck fel inte betyder en teckning jag är missnöjd med eller timmar av att göra om. Och sedan blev allt mycket bättre än vad jag kunde föreställa mig - vilket är ett himla plus för kräsna mig. Men oljemålning är inget man lär sig med en tavla. Det krävs ett ihärdigt engagemang och många många många timmar vid staffliet. Timmar jag har men valt (?) att lägga på mina teckningar.
Ja, för har jag just valt det? Gör jag inte hela tiden taktiska val egentligen? Jag provar det ena och det andra och analyserar vad som är mest jag och speciellet för mig i förhållande till andra. Vad som jag kan har en framtid inom (pengar?). Och så det brinnande intresset. Brinner jag kanske mest för teckningar ändå? Fast i det ihärdiga övandet med pennorna finns det knappt utrymme att varken pausa eller satsa på något annat vid sidan av. Man måste hålla sig uppdaterad konstant och strömmen på saker jag måste lära mig tar aldrig slut.
Jag tänker att det kommer nog en annan tid. En tid då jag har behov av mina halvfärdiga tavlor. Men då kommer jag ju, pga bristande övning, inte vara så bra som jag tänkt och falla tillbaka till pennorna igen. Det trygga.
Har jag gjort mitt val? Borde jag välja om? Kanske prioritera annorlunda.
Eller är det bara att omfamna det jag kan och jobba med det jag faktiskt har!
Nu när jag ska koppla över denna text till mig själv så låter det plötsligt som om jag har fått total hybris och jämför mig själv med fotbollslegender. Det var ju inte precis meningen. Inte heller ser jag mig som något geni - långt ifrån. Men jag kan liksom förstå grejen lite.
För jag har kommit på det.
Jag har också mina kort. Jag har av någon outgrundlig anledning fått gener och sedan uppfostran och viljestyrka att kunna hålla på med det här med det kreativa och också vara ganska bra på det. Jag insåg det inte då för fyra år sedan då jag började på bildpedagogikkursen men efterhand stod det klart för mig: Det här med bilden är ett språk jag förstår. Jag förstår det jag gör och även om jag inte riktigt har formellt lärt mig eller ens vet vad jag sysslar med så blir det som jag tänker mig ungefär. Kanske inte inom alla områden inom det skapande, det finns saker jag är bedrövlig på, men en del.
Många gånger frågar jag mig själv varför det har blivit just tecknandet. Jag har ju i och för sig alltid hållt på med det och hittat på figurer (tjejer) och rita poträtt. Men när man är liten och inte har annan tillgång än till skolbild så finns dessvärre inte större möjligheter att fördjupa sig i måleri annat än med vattenfärg och färgkritor utan någon större handledning. Ibland undrar jag vad vi hade haft för konstnärer idag om vi alla hade haft de andra möjligheterna också. Som en kille jag satt bredvid på en av mina bildlektioner var helt jäkla grym på lera och lerfigurer. Han hade inte helt oväntat haft en lärare med specialintresset lera under mellanstadiet.
När jag gjorde min oljemålning var det som om en helt ny värld öppnades inom det kreativa. Det var fantastiskt! Att kunna låta det ta tid och det får ta tid utan att känna pressen att prestera snabbt och precist. Och att ett streck fel inte betyder en teckning jag är missnöjd med eller timmar av att göra om. Och sedan blev allt mycket bättre än vad jag kunde föreställa mig - vilket är ett himla plus för kräsna mig. Men oljemålning är inget man lär sig med en tavla. Det krävs ett ihärdigt engagemang och många många många timmar vid staffliet. Timmar jag har men valt (?) att lägga på mina teckningar.
Ja, för har jag just valt det? Gör jag inte hela tiden taktiska val egentligen? Jag provar det ena och det andra och analyserar vad som är mest jag och speciellet för mig i förhållande till andra. Vad som jag kan har en framtid inom (pengar?). Och så det brinnande intresset. Brinner jag kanske mest för teckningar ändå? Fast i det ihärdiga övandet med pennorna finns det knappt utrymme att varken pausa eller satsa på något annat vid sidan av. Man måste hålla sig uppdaterad konstant och strömmen på saker jag måste lära mig tar aldrig slut.
Jag tänker att det kommer nog en annan tid. En tid då jag har behov av mina halvfärdiga tavlor. Men då kommer jag ju, pga bristande övning, inte vara så bra som jag tänkt och falla tillbaka till pennorna igen. Det trygga.
Har jag gjort mitt val? Borde jag välja om? Kanske prioritera annorlunda.
Eller är det bara att omfamna det jag kan och jobba med det jag faktiskt har!
fredag 23 mars 2012
torsdag 22 mars 2012
Det kan inte vara hälsosamt
Jag går ju hemma nu. Och att gå hemma sysslolös medför för min del alltid en överhängande risk att bli galen. Det hjälper liksom inte att ha barn runt sig som försöker sysselsätta mig. Jag blir ändå, om möjligt, ännu mer tokig. Och eftersom jag är Kungen över överanalyserandet så blir det på inga sätt bra att ha ett ont knä att analysera om. Mina hypokondriska drag blommar ut till fullo och bara en muskel med träningsvärk gör mig på riktigt rädd ända tills min gudomliga sjukgymnast berättar vad det är som känns.
Då måste jag distrahera mig. Tankarna måste bort från neggobanorna och jag måste hitta annat att ockupera min hjärna med:
Till en början var det ett intensivt sodokuspelande på min mobil som räddade mig lite. Jag tar numera det lätta sudoku-spelet på under 4 minuter (nytt rekord idag!). Spelat soduko både dag och natt de senaste veckorna, trots att det har avtagit nu lite.
Sedan blev jag totalt besatt av Game of Thrones. Det är jag i och för sig nu också när jag tänker efter. Den jäkla berättelsen kan inte lämna mitt huvud och nu har jag därför beställt boken också. Tummen upp!
Och nu då?? Jag tror jag har drunknat igen. Jag är nämligen nu helt och totalt besatt av Twilight igen. Såg första filmen igen och jag blir alldeles knäsvag över hela grejen. Historian och känslan! Jag tror jag är lite kär i det hela och kanske i synnerhet Edward Cullen. Är han inte urtypen som tjejer faller för? Han är snygg som få, mystisk, plågad av inre demoner, god, livsfarlig och har sparat sig för den rätta. Jag frågade min man om han inte i smyg var lite vampyr. Men det var han inte. Inte heller mr Darcy eller någon av alla andra roman och filmhjältar man kan bli sådär småkär i.
Fast lite sådär klyschigt kom jag fram till att han nog ändå är min romanhjälte. Det har ju bara gått lite längre tid sedan vårt första känslosprakande möte där för lite mer än 7 år sedan.
Men som den känsloknarkare jag är har jag insett att jag behöver Twilight och de andra historierna. En riktigt bra kärlekshistoria gör mig varm långt och länge. Jag blir som nyförälskad och hela livet svävar på rosa moln en stund. Och jag blir som totalt nykär i min man dessutom och går från gnällig och sur till mysig och gosig. Och jag älskar det!
Så tummen upp för romantiska och orealistiska verklighetsflykter!
Frågan är dock: Är det hälsosamt tro? Antagligen mer hälsosamt än att bli tokig.
Då måste jag distrahera mig. Tankarna måste bort från neggobanorna och jag måste hitta annat att ockupera min hjärna med:
Till en början var det ett intensivt sodokuspelande på min mobil som räddade mig lite. Jag tar numera det lätta sudoku-spelet på under 4 minuter (nytt rekord idag!). Spelat soduko både dag och natt de senaste veckorna, trots att det har avtagit nu lite.
Sedan blev jag totalt besatt av Game of Thrones. Det är jag i och för sig nu också när jag tänker efter. Den jäkla berättelsen kan inte lämna mitt huvud och nu har jag därför beställt boken också. Tummen upp!
Och nu då?? Jag tror jag har drunknat igen. Jag är nämligen nu helt och totalt besatt av Twilight igen. Såg första filmen igen och jag blir alldeles knäsvag över hela grejen. Historian och känslan! Jag tror jag är lite kär i det hela och kanske i synnerhet Edward Cullen. Är han inte urtypen som tjejer faller för? Han är snygg som få, mystisk, plågad av inre demoner, god, livsfarlig och har sparat sig för den rätta. Jag frågade min man om han inte i smyg var lite vampyr. Men det var han inte. Inte heller mr Darcy eller någon av alla andra roman och filmhjältar man kan bli sådär småkär i.
Fast lite sådär klyschigt kom jag fram till att han nog ändå är min romanhjälte. Det har ju bara gått lite längre tid sedan vårt första känslosprakande möte där för lite mer än 7 år sedan.
Men som den känsloknarkare jag är har jag insett att jag behöver Twilight och de andra historierna. En riktigt bra kärlekshistoria gör mig varm långt och länge. Jag blir som nyförälskad och hela livet svävar på rosa moln en stund. Och jag blir som totalt nykär i min man dessutom och går från gnällig och sur till mysig och gosig. Och jag älskar det!
Så tummen upp för romantiska och orealistiska verklighetsflykter!
Frågan är dock: Är det hälsosamt tro? Antagligen mer hälsosamt än att bli tokig.
onsdag 21 mars 2012
Jippii för anatomii
Här kunde man ju tro att när jag nu har slutat skolan och dessutom är sjukskriven lärare från skolan så borde det ju innebära att jag kommer ifrån allt plugg. Men nix! Fram med anatomiboken och jag har redan lärt mig något nytt: "Det lodräta avståndet mellan haka och bröstvårtor är en huvudlängd". Hm... Undrar verkligen om det stämmer på mina bröst?? I BH möjligen...
tisdag 20 mars 2012
En stor utmaning!
Jag gillar när det händer grejer. Jag tyccker om känslan av att livet rör sig framåt men jag får också panik när saker sker för fort och oplanerat. Men ibland är livet oplanerat. Och ibland när telefonen ringer och man blir tillfrågad om man vill vara med i ett lag och rita till en app-tävling så känns det fruktansvärt läskigt men kittlande spännande. Livet rör på sig. Och "ja" kan man ju alltid säga för det är ändå inte säkert vårt lag blir ett av de 10 uttagna att delta. Den tanken känns trygg...
Men vi blev antagna! Och i April tävlar vi!
Den känns så sjukt kul och spännande och allt! Lyckas jag kommer det här bli grymt. Idén är grym! Och jag lider av något som nog måste räknas som rampfeber. Fast jag vet att jag kan. Det kan jag tacka alla dessa sena kvällar med pennor och papper för. Det är ju liksom sådana här utmaningar jag förberett mig för hela tiden...
Så blir det bildtyst här framöver så vet ni vad jag klurar på. En del saker måste ju vara hemliga...
Men vi blev antagna! Och i April tävlar vi!
Den känns så sjukt kul och spännande och allt! Lyckas jag kommer det här bli grymt. Idén är grym! Och jag lider av något som nog måste räknas som rampfeber. Fast jag vet att jag kan. Det kan jag tacka alla dessa sena kvällar med pennor och papper för. Det är ju liksom sådana här utmaningar jag förberett mig för hela tiden...
Så blir det bildtyst här framöver så vet ni vad jag klurar på. En del saker måste ju vara hemliga...
måndag 19 mars 2012
Alla dessa sjöjungfrur...
... och här kommer ännu en! Men vad vore världen utan sjöjungfrur liksom?! Eller öhh...
Och vad vore världen utan "10 orsaker att hata dig"? Det får vi förhoppningsvis aldrig uppleva för här sitter jag och slölyssnar/tittar.
För övrigt vill jag ha en massa pengar till att löpa nuta pennor för. Sådär en triljon stycken. Då inbillar jag mig att jag kommer kunna förverkliga alla teckningsvisioner jag har i mitt huvud. Eller kan jag bara nöja mig med de jag har och avsluta de bilder som blivit liggande sista tiden....
På vift!
 |
| Min kreativa syster med en dräkt till vänster som hon hade sytt och lagt upp i sin blogg och som jag var övertygad om var i naturlig storlek. Blev något förvånad :D |
Jag vet att jag är snål om bilder på vad jag sysslar med, annat än det tecknade, här i bloggen. Det är i och för sig ett medvetet val. Men ibland känner jag en sådan saknad av att lägga upp bilder på andra saker jag gör. Som när jag i helgen var iväg och hälsade på min fina syster på hennes skola! Så mysigt och inspirerande att träffa henne i hennes rätta miljö. Ja, eller tillfälligt rätta miljö för jag antar att hon alltid kommer att sy, sticka och pyssla var hon än kommer. Som ressällskap hade jag fina barn och mamma, pappa och bror. Och så systerns braiga pojkvän som slussade mig genom Stockholms kollektivtrafik (Hjälp!).
lördag 17 mars 2012
torsdag 15 mars 2012
onsdag 14 mars 2012
Laminera mera!
Idag laminerade jag min färgkarta till mina promarkers. Det rekommenderas varmt om man liksom jag har haft turen att få en lamineringsmaskin i julklapp! Här har jag vikt och knycklat med mitt papper att jag bistert insett att det snart är dax att lägga en massa tid på att göra en ny karta... Men vips så blev pappret som nytt och dessutom hårt och blankt och flashigt! Varför gjorde jag det inte tidigare är ju bara frågan...
måndag 12 mars 2012
Var är ni?
De senaste dagarna har jag fått 50 extra läsare om dagen från USA. Det där med bloggstatistisk är då för mig ett verkligt mysterium. Eftersom stora sjok kommer samtidigt och många via google så gissar jag att jag hamnat högst upp på någon söklista. Eller? Någon som är klokare på det där än jag? För nej jag förstår inte riktigt.
Och sedan läser jag Matilda Salméns blogg om att hon har femhundra läsare och fem stycken som kommenterar. Det är också himla underligt tycker jag. Jag har helt underbara bloggvänner som jag sänder glödande varma tankar till varje dag för deras fantastiska inlägg och kommentarer! Men de är också bara en handfull (högt uppskattade människor) som kommenterar i min blogg. Men enligt min bloggstatistik är det betydligt fler än så som läser. Ibland undrar jag vad ni andra tycker och tänker? För de mesta låtsas jag att jag bara skriver för de som syns.
Vissa bloggar jag läser får trettio kommentarer bara sådär. Andra är sjukt talangfulla människor där kommentarsfälten ekar tomma och man känner sig nästan dum när man skriver något för ingen annan gör det. Fast man gillar bloggen liksom.
Är det mig det beror på? Inget kommentarstiggande utan bara funderande. Jag är en öppen människa men jag tycker om att hålla på mitt och är väl sådär med att knyta femtioelva nya kontakter (även om jag övar). Kanske lyser det igen orden. Kanske verkar jag svår (?). Eller är det bara så att folk inte vill? Inte vågar?
Hur som får ni gärna vara tysta om det känns bäst så (även om jag är sjukt nyfiken). Om jag kommer upp i femhundra tysta läsare så kan det bli så att jag kräver att någon berättar vem de är!
Och vad det gäller de 50 extraläsarna om dagen från USA så förstår de ju ändå inte det här. Så jag säger bara på knagglig engelska med stark brytning: Wälkom to maj blogg!
Och sedan läser jag Matilda Salméns blogg om att hon har femhundra läsare och fem stycken som kommenterar. Det är också himla underligt tycker jag. Jag har helt underbara bloggvänner som jag sänder glödande varma tankar till varje dag för deras fantastiska inlägg och kommentarer! Men de är också bara en handfull (högt uppskattade människor) som kommenterar i min blogg. Men enligt min bloggstatistik är det betydligt fler än så som läser. Ibland undrar jag vad ni andra tycker och tänker? För de mesta låtsas jag att jag bara skriver för de som syns.
Vissa bloggar jag läser får trettio kommentarer bara sådär. Andra är sjukt talangfulla människor där kommentarsfälten ekar tomma och man känner sig nästan dum när man skriver något för ingen annan gör det. Fast man gillar bloggen liksom.
Är det mig det beror på? Inget kommentarstiggande utan bara funderande. Jag är en öppen människa men jag tycker om att hålla på mitt och är väl sådär med att knyta femtioelva nya kontakter (även om jag övar). Kanske lyser det igen orden. Kanske verkar jag svår (?). Eller är det bara så att folk inte vill? Inte vågar?
Hur som får ni gärna vara tysta om det känns bäst så (även om jag är sjukt nyfiken). Om jag kommer upp i femhundra tysta läsare så kan det bli så att jag kräver att någon berättar vem de är!
Och vad det gäller de 50 extraläsarna om dagen från USA så förstår de ju ändå inte det här. Så jag säger bara på knagglig engelska med stark brytning: Wälkom to maj blogg!
söndag 11 mars 2012
lördag 10 mars 2012
För många är det kanske en dröm att få klä på sina fantasifigurer i vad man vill. För mig är det ett straff då jag tycker det är sjukt svårt att komma på olika stylingar och jag känner mig okunnig och fantasilös. Botet på okunskap är ju iaf att öva! Så idag blev det att göra snabba skisser utav slumpmässiga modeller ur en postorderkatalog med blyerts och sedan tjock tuschpenna för att komma ifrån pill. Lärorikt som alltid när man tar sig tid att öva.
Den sista tjocktvn
Vi är de ända jag känner som har en tjocktv.
Det slog mig plötsligt härom veckan. Inte som någon sådär förlamande hemsk sanning som gör att jag förbannar pengarna vi sällan har, utan mer förvåning. Jag har inget stort behov av en platt-tv mer än att det skulle vara praktiskt och platssparande.
Men det som förvånar mig är hur fort det har gått. När jag och Fina Mannen träffades för sju år sedan hade han relativt nyligen köpt sin tjock-TV med bredbild. Han valde mellan en platt enklare och en tjocktv som var lite lyxigare. Och det blev den tjocka. Då var vi inte ensamma om att ha en tjock-TV utan snarare tvärt om. Men på den tiden har inte bara alla vänner blivit platta utan också våra föräldrar som annars bryr sig lika lite som oss. Så här sitter vi och är tjocka utan att egentligen lida värst av det. Jag vill hellre ha en ny diskmaskin liksom.
Kanske är både jag och min man uppväxta i någon form av bubbla. Vi har aldrig haft något överflöd av pengar runt oss utan bara så att det har räckt. Vi har vuxit upp i hem där man inte saknat något trots att både det ena och andra varit slitet och i andra hand. Vårt hem är snudd på detsamma och vi skulle ju inte precis hamna i någon inredningstidning inser jag. Ibland känns det frustrerande men för det mesta är det så vi har lärt oss att leva. Vi lever hellre såhär än drar på en massa skulder vi får svårt att betala.
För vi saknar ju egentligen inget livsnödvändigt.
Men inbillar jag mig bara när det känns som om alla hem vi kommer in i har genomgått någon form av större renovering? Att var och varannan har renoverat sitt kök till blänkande perfektion och alla andra köper nya möbler och inreder så allt ser så frächt ut att man blir avundsjuk? Hur folk köper gigantiska hus som de renoverar till vackra herrgårdar typ. Men antagligen har de väl råd då! Och det är ju en fröjd att se!
Men ibland undrar jag om det verkligen är så att vi har råd? Eller har vi det? Att dessa hem och platt-tvs har blivit någon form av normalmall som alla, oavsett större ekonomiska möjligheter, ska försöka passa in i?
Eller lever jag kanske i en bubbla?
En tjocktv-bubbla.
(För övrigt så ska vi också renovera vårt sönderfallande kök. En gång i en avlägsen framtid när vi har tid och råd helt enkelt...)
Det slog mig plötsligt härom veckan. Inte som någon sådär förlamande hemsk sanning som gör att jag förbannar pengarna vi sällan har, utan mer förvåning. Jag har inget stort behov av en platt-tv mer än att det skulle vara praktiskt och platssparande.
Men det som förvånar mig är hur fort det har gått. När jag och Fina Mannen träffades för sju år sedan hade han relativt nyligen köpt sin tjock-TV med bredbild. Han valde mellan en platt enklare och en tjocktv som var lite lyxigare. Och det blev den tjocka. Då var vi inte ensamma om att ha en tjock-TV utan snarare tvärt om. Men på den tiden har inte bara alla vänner blivit platta utan också våra föräldrar som annars bryr sig lika lite som oss. Så här sitter vi och är tjocka utan att egentligen lida värst av det. Jag vill hellre ha en ny diskmaskin liksom.
Kanske är både jag och min man uppväxta i någon form av bubbla. Vi har aldrig haft något överflöd av pengar runt oss utan bara så att det har räckt. Vi har vuxit upp i hem där man inte saknat något trots att både det ena och andra varit slitet och i andra hand. Vårt hem är snudd på detsamma och vi skulle ju inte precis hamna i någon inredningstidning inser jag. Ibland känns det frustrerande men för det mesta är det så vi har lärt oss att leva. Vi lever hellre såhär än drar på en massa skulder vi får svårt att betala.
För vi saknar ju egentligen inget livsnödvändigt.
Men inbillar jag mig bara när det känns som om alla hem vi kommer in i har genomgått någon form av större renovering? Att var och varannan har renoverat sitt kök till blänkande perfektion och alla andra köper nya möbler och inreder så allt ser så frächt ut att man blir avundsjuk? Hur folk köper gigantiska hus som de renoverar till vackra herrgårdar typ. Men antagligen har de väl råd då! Och det är ju en fröjd att se!
Men ibland undrar jag om det verkligen är så att vi har råd? Eller har vi det? Att dessa hem och platt-tvs har blivit någon form av normalmall som alla, oavsett större ekonomiska möjligheter, ska försöka passa in i?
Eller lever jag kanske i en bubbla?
En tjocktv-bubbla.
(För övrigt så ska vi också renovera vårt sönderfallande kök. En gång i en avlägsen framtid när vi har tid och råd helt enkelt...)
fredag 9 mars 2012
Tipsa om blogg!
Och hörrni! Jag tar tacksamt emot fler bloggtips!!
Det ska inte vara något betungande alls utan bara för att det är skoj.
Men tipsa här i kommentarsfältet om er blogg som ni sitter och ruvar på. Eller om någon favoritblogg så jag kan hitta fler. Eller varför inte både och!?
Det ska inte vara något betungande alls utan bara för att det är skoj.
Men tipsa här i kommentarsfältet om er blogg som ni sitter och ruvar på. Eller om någon favoritblogg så jag kan hitta fler. Eller varför inte både och!?
onsdag 7 mars 2012
Skygglappar?
Det borde vara strängt förbjudet att jämföra sig med andra som tecknar/målar/skapar. Även om man nynnat för sig själv och tyckt att man faktiskt är ganska bra trots allt så räcker en sväng i internetvärlden för att man ska känna sig totalt nedslagen. Vad har jag att komma med liksom!? Vad kan jag som inte alla andra redan gör?
Nej, på med skygglapparna igen och fortsätta inbilla mig att jag är unik. Det är nog den bästa medicinen! Men att vara helt isolerad lär man ju sig inte heller av. Balansen kan vara svår. Men målen är stora...
Nej, på med skygglapparna igen och fortsätta inbilla mig att jag är unik. Det är nog den bästa medicinen! Men att vara helt isolerad lär man ju sig inte heller av. Balansen kan vara svår. Men målen är stora...
tisdag 6 mars 2012
måndag 5 mars 2012
Bloggtipsa mera!!
De senaste dagarna har det kommit en strid ström nya läsare till min blogg. Ja, eller kanske snarare nyfikna ena som ögnar igenom för att sedan fortsätta vidare till nästa hållplats. Men jag gillar nyfikna människor och ännu mer generösa sådana.
En generös människa är Karin med bloggen Karins Konstgrepp som jag efter bloggtips börjat följa ganska nyligen och gillar mycket hittills! För några dagar sedan ville Karin veta mer om sina läsare och om deras bloggar, vilket resulterade i ett sju inlägg långt bloggtips. Och däribland var min blogg. Och därav dessa nya "ansikten" här.
Men det känns lite som... att få världens finaste present och sedan glömma bort att ge något tillbaka! Därför tycker jag gott du kan kika in på länken ovan om du inte redan är en trogen förföljare av Karin!
Och eftersom jag älskar bloggtips och gärna vill bidra till att vara en bättre och generösare bloggare så efterlyser jag era bloggtips här!!! Så att jag kan göra vad andra gjort för mig innan: tipsa vidare!
Tipsa om er egen blogg här i kommentarsfältet nedan!
Eller tipsa om någon blogg ni tycker är fasligt bra som fler borde se mer av!
Jag vet att ni är ett troget litet gäng läsare där ute och jag hoppas att alla med en blogg eller med en favoritblogg tipsar om den här! :D Man har inget att förlora med det vettni!
En generös människa är Karin med bloggen Karins Konstgrepp som jag efter bloggtips börjat följa ganska nyligen och gillar mycket hittills! För några dagar sedan ville Karin veta mer om sina läsare och om deras bloggar, vilket resulterade i ett sju inlägg långt bloggtips. Och däribland var min blogg. Och därav dessa nya "ansikten" här.Men det känns lite som... att få världens finaste present och sedan glömma bort att ge något tillbaka! Därför tycker jag gott du kan kika in på länken ovan om du inte redan är en trogen förföljare av Karin!
Och eftersom jag älskar bloggtips och gärna vill bidra till att vara en bättre och generösare bloggare så efterlyser jag era bloggtips här!!! Så att jag kan göra vad andra gjort för mig innan: tipsa vidare!
Tipsa om er egen blogg här i kommentarsfältet nedan!
Eller tipsa om någon blogg ni tycker är fasligt bra som fler borde se mer av!
Jag vet att ni är ett troget litet gäng läsare där ute och jag hoppas att alla med en blogg eller med en favoritblogg tipsar om den här! :D Man har inget att förlora med det vettni!
Odrägligast
Idag är en sådan dag som jag helst hade dragit täcket över huvudet och sovit bort. Ja, vilket jag i princip också har gjort i och för sig. Ingen ork till något, ingen lust. Och våren rycker i mig och skriker allt jag ska göra i mitt öra dagarna i ända när jag egentligen bara ska försöka ta det lugnt med knät. Jag är ju sjukskriven har jag hört.
Fina mannen är bättre än mig. Det brukar han vara i och för sig. Han tar på barnen ytterkläder och packa dagisgrejer medan jag stirrar i taket. Han sopar upp pärlorna på golvet och lämnar den största biten fisk till mig av de snuttar vi hade kvar från maten igår. Jag hade tusan låtit pärlorna vara och sedan delat fisken milimeterjämt och tagit den som såg minimillimetern störst ut. Ja, han är bättre än mig.
Hua, vem är odrägligast idag egentligen?
Det är väl då tur att jag har ett inlägg till att skriva!
Fina mannen är bättre än mig. Det brukar han vara i och för sig. Han tar på barnen ytterkläder och packa dagisgrejer medan jag stirrar i taket. Han sopar upp pärlorna på golvet och lämnar den största biten fisk till mig av de snuttar vi hade kvar från maten igår. Jag hade tusan låtit pärlorna vara och sedan delat fisken milimeterjämt och tagit den som såg minimillimetern störst ut. Ja, han är bättre än mig.
Hua, vem är odrägligast idag egentligen?
Det är väl då tur att jag har ett inlägg till att skriva!
söndag 4 mars 2012
Andra blir inte alls så
 |
Och vad det gäller andemeningen i denna. Man kan faktiskt bli lite filbunkig och hitta sig själv efter första föräldrarchocken. Man förlikar sig, omfamnar det underbara och fantastiska med barn och får någon uppenbarelse om vad man vill med sitt liv. Men inte direkt alltid kanske.
Och till den stora frågan. Varför VARFÖR varför blir mina bilder suddiga? Är de för små blir de suddiga. Är de för stora blir de suddiga. Men på riktigt blir inget sudd. Aja, sånt är livet. Var det inget värre överlever jag.
lördag 3 mars 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)