Att jobba med det man har

Alla facineras av genier. Även om man slänger ganska lättvindigt med ordet geni nu för tiden. Man är liksom bara ett geni om man lyckas, kan något som ingen annan kan eller helt enkelt bara kommer på en bra idé. Ofta facineras vi av så kallade idrottsgenier som kan springa fortare, hoppa längre eller bara hålla en boll i rullning bättre än någon annan. Ibland har jag hört det sägas att om man har det där geniet inom sig så skulle denna idrottare kunna bli lika proffsig på vilken annan idrott inom sitt geniområde. Det råkade bara bli fotboll istället för handboll: för i fotboll finns mer pengar. Eller?

Nu när jag ska koppla över denna text till mig själv så låter det plötsligt som om jag har fått total hybris och jämför mig själv med fotbollslegender. Det var ju inte precis meningen. Inte heller ser jag mig som något geni - långt ifrån. Men jag kan liksom förstå grejen lite.
För jag har kommit på det.

Jag har också mina kort. Jag har av någon outgrundlig anledning fått gener och sedan uppfostran och viljestyrka att kunna hålla på med det här med det kreativa och också vara ganska bra på det. Jag insåg det inte då för fyra år sedan då jag började på bildpedagogikkursen men efterhand stod det klart för mig: Det här med bilden är ett språk jag förstår. Jag förstår det jag gör och även om jag inte riktigt har formellt lärt mig eller ens vet vad jag sysslar med så blir det som jag tänker mig ungefär. Kanske inte inom alla områden inom det skapande, det finns saker jag är bedrövlig på, men en del.

Många gånger frågar jag mig själv varför det har blivit just tecknandet. Jag har ju i och för sig alltid hållt på med det och hittat på figurer (tjejer) och rita poträtt. Men när man är liten och inte har annan tillgång än till skolbild så finns dessvärre inte större möjligheter att fördjupa sig i måleri annat än med vattenfärg och färgkritor utan någon större handledning. Ibland undrar jag vad vi hade haft för konstnärer idag om vi alla hade haft de andra möjligheterna också. Som en kille jag satt bredvid på en av mina bildlektioner var helt jäkla grym på lera och lerfigurer. Han hade inte helt oväntat haft en lärare med specialintresset lera under mellanstadiet.

När jag gjorde min oljemålning var det som om en helt ny värld öppnades inom det kreativa. Det var fantastiskt! Att kunna låta det ta tid och det får ta tid utan att känna pressen att prestera snabbt och precist. Och att ett streck fel inte betyder en teckning jag är missnöjd med eller timmar av att göra om. Och sedan blev allt mycket bättre än vad jag kunde föreställa mig - vilket är ett himla plus för kräsna mig. Men oljemålning är inget man lär sig med en tavla. Det krävs ett ihärdigt engagemang och många många många timmar vid staffliet. Timmar jag har men valt (?) att lägga på mina teckningar.

Ja, för har jag just valt det? Gör jag inte hela tiden taktiska val egentligen? Jag provar det ena och det andra och analyserar vad som är mest jag och speciellet för mig i förhållande till andra. Vad som jag kan har en framtid inom (pengar?). Och så det brinnande intresset. Brinner jag kanske mest för teckningar ändå? Fast i det ihärdiga övandet med pennorna finns det knappt utrymme att varken pausa eller satsa på något annat vid sidan av. Man måste hålla sig uppdaterad konstant och strömmen på saker jag måste lära mig tar aldrig slut.

Jag tänker att det kommer nog en annan tid. En tid då jag har behov av mina halvfärdiga tavlor. Men då kommer jag ju, pga bristande övning, inte vara så bra som jag tänkt och falla tillbaka till pennorna igen. Det trygga.

Har jag gjort mitt val? Borde jag välja om? Kanske prioritera annorlunda.

Eller är det bara att omfamna det jag kan och jobba med det jag faktiskt har!