Jag känner mig som en dålig bloggare men kompenserar det genom att känna mig som en god familjemoder. Ja, eller något i den stilen. Turisterna har numera invaderat min trakt och vart jag än vänder mig är det sommar, sol, bikini och sommarfik. Då är det inte lätt att låta bli att dras med. Så nu har min sommar också börjat. Men jag måste erkänna, även om sol är härligt så längtar jag också till regniga dagar då jag kan sitta och måla utan dåligt samvete. För jag har huvudet fullt av så mycket idéer.

Fast mest vill jag bada hela tiden. Och efter att ha cyklat igår, utan några större protester från det nedrans knät, så har jag också blivit riktigt danssugen. Och så vill jag klippa mig! Vilket jag tjatar om hela tiden här hemma. Men alldeles snart ska jag iväg så då lär det väl bli tyst på mig.

Sedan läser jag som en tok. Blir sådär som jag blir när jag helt går upp i en historia och jag undrar helt hur denna kan ha gått förbi mig. Svindlande Höjder. Antagligen har jag nobbat den från början bara för att den svenska översättningen låter som avancerat tantsnusk. Men icke då. Jag blir allt lite frälst och i ärligthetens namn är det skönt att väga upp lite för all Jane Austen jag har slukat. Men jag ska väl inte påstå att jag helt har lämnat min genre heller.

Det är konstigt. Försökte skriva ett inlägg igår och det var bara bara krystat gammalt svammel. Till slut gav jag bara upp. Att skriva är ibland som att rita. Det är bilderna som bara kommer som blir bäst. . Fast inte vet jag om detta är bäst men i alla fall naturligare.

Svamligt blev det i vilket fall som.

Trevlig midsommar!!

 

Trevlig midsommar lite sådär mitt i! Inte skulle jag måla igår inte utan packa packa packa. Men när huset blev lugnt efter en mysigt dag så kunde jag inte låta bli. Är jag kanske beroende?

Ja, nu blir jag i alla fall borta några dagar! Ha det bra!

Fager dam

Vad gör man åt sitt tålamod? Jag har verkligen drivet att vilja lära mig. Men när det går ett tag i teckningarna och det inte blir som jag tänker mig så vill jag ge upp. Men det gör jag inte för drivet tvingar mig vidare. Men till slut har jag pressat mig i flera timmar så går det bara inte längre. Resultatet blir inte alls som jag tänkt och tålamodet är helt slut.

Men jag inbillar mig att jag inte ger upp lika lätt som förut längre. Med tiden kommer det ge resultatet jag tänkt. Förut kunde jag ju aldrig tro att jag skulle kunna pilla med bilder i flera timmar på detta vis.

Fast den här bilden får bli punkt för helgen. Nu ger jag mig ut och isolerar mig på en öde ö i tält och allt. Det känns fasligt trevligt.

Ett kontrollfreaks bekännelser

Ja, det har väl inte undgått någon att jag stressar runt. Och det finns liksom ingen ände på det. Och av någon underlig anledning så blir det plötsligt så att jag inser att jag gör allting, gärna på en gång, och jag kommer inte riktigt ur spiralen. Och allt är en himla ego-karusell där allt är jag, jag, jag, jag. Eller värst ego är det kanske inte utan tankarna låter väl mer åt "Jag ska" "Jag ska" "Jag ska".

Och där någonstans, om jag nu lyckas få någon självdistans, så blir jag plötsligt så himla trött på allt vad packande, planerande och familjeförpliktelser heter! Och jag ser ingen som helst rättvisa i varför just jag måste duka under för stressen bara för att vi som familj ska hitta på någonting. Varför måste just jag vara den som drar ihop alla trådarna och ser till att allt verkligen är gjort där till sista sekunden? Nej. Det finns ingen rättvisa kommer jag då bistert fram till.

Men om jag nu lyckas komma ur mitt dåliga spår av självömkan så inser jag snart, alltid lika förvånat, att det faktiskt finns andra arbetskrafter och hjärnor att tillgå till all den hysteri som jag ensam försöker hantera. Se! Där springer de liksom bara runt och väntar på att bli sysselsatta! Så jag sysselsätter dem och på något vrickat sätt vet jag inte om jag verkligen har släppt det jag tänkt släppa ändå, även om andra arbetar.

Och då blir jag verkligt förbannad! Först blir jag förbannad på mig själv för att jag gör mer än jag borde och inte kan släppa ifrån mig saker som värsta kontrollfreaksmonstret! GAH! Och sedan tänker jag att allt detta är mitt eget fel och att alla minsann hade tagit lika ansvar bara de hade fått möjlighet! Men då börjar det koka ur öronen på mig för att det är p-r-e-c-i-s det nästan varje kontrollfreakig kvinna tänker om sig själv och detta spär bara ännu mer på bilden av att det är man själv som bär ansvaret för precis allting!

Och jag börjar förbanna alla nedärvda kvinnobilder som jag bara inte kommer ifrån men som sitter inpräntat i kvinnors medvetande och liksom kommer i full blom bara vi råkar bli föräldrar!! Upp på barrikaderna!! Upp!

.
.
.

Eller nått...

Jag har ju som jag tidigare konstaterat aldrig varit någon barrikadmänniska. Och vad det gäller den här kampen med mig själv så för jag den i tysthet... Eller det vore inte heller likt mig. Men jag har i alla fall tagit datorn till sängen och överlåtit stirrandet till min Fina man som entusiastiskt packar och grejar med sonen. Det känns skönt. Kanske hittar också kontrollfreaket en medelväg. Vem vet...


(Och för övrigt kom inga män, barn, hundar eller datorer till skada under detta inläggs uppkomst)

Meditera

Och jag övar vidare. Men jag får mer kläm på det! Tror jag i alla fall ett tag tills det helt plötsligt inte alls blir som jag tänkt. Men men... det blir ju bilder i bloggen iaf.

Violtjej

Hu, det här bär mig emot. Men jag vill bara visa bevis på att jag övar och jag är inte alls så nöjd som jag skulle vilja vara. Men jag har iaf satt igång projektet att öva på mina kasserade skisser. Så bloggen lär svämmas över av fjärrskådande tjejer framöver. Men bättre ska jag bli!

Baka bort paniken

Efter några kvällar med Kris Ågren och allt som då hör till med allmän vånda och frustrerade tårar och gud vet allt så kom jag äntligen till någon form av insikt. Jag vill bli bättre på det här. Och den enda vägen till att bli bättre är att öva. Och varför inte då återanvända alla gamla skisser jag har lagt upp här eller som bara ligger och skräpar över hela mitt skrivbord som övningsobjekt. Men behöver ju liksom inte uppfinna hjulet igen bara för att man vill ha några bilder att kladda färg på. Det kändes som en god insikt så även om bilderna inte är fantastiskt spännande att se på så fyller de ändå sitt syfte.

Sedan är hela jag allmän kris och panik just nu. Hjärtat slår dubbelslag av minsta lilla och just nu försöker jag baka mig ur paniken. Känner mig som en sämre version av desperat hemmafru. Fast kanelbullarna lär nog bättra på mina poäng.

Sedan måste jag ändå lyfta min Fina man ur all min negativitet som jag begravt stackarn i. Här har jag gått i veckor bara för att i all stress hålla upp vårt hus så att det i alla fall står upp och skiten har grott igen i alla hörn utan att orken har funnits att ta tag i det. Men igår när jag kom hem hade han grovstädat hela undervåningen och nu kan man faktiskt både gå på golvet utan att gruset rullar under fötterna och det finns bänkar (!) som man kan arbeta på. En lättnad om något!

Snart blir det lugnare. Snart blir det lugnare.

Nej nu ska jag baka ut bullarna!

Ge mig papper, pennor och penslar så gör jag något stort!

Jag vill måla. Rita. Vad som helst! Bara jag får hålla i penna och pensel! Det som jag länge varit rädd för bara var en tillfällig förälskelse och något jag bara fått på huvudet (för sånt händer ju ibland) har utvecklats till ett djupt kärleksförhållande. Det är inte längre brutalt eller självdestruktivt på ett sätt så att jag någonsin behöver vara rädd för att bara sluta. För jag kan inte längre sluta! Ja, jag vet att det låter konstigt. Men jag skissar, ritar och målar flera timmar i veckan och också mer än så. Målar jag inte så tänker jag på det. Vissa dagar kan inte gå tillräckligt snabbt tills det är kväll så jag får sitta med mina bilder. Många kvällar sörjer jag att orken inte finns och sätter nytt hopp till nästa kväll eller kvällen efter det.

Och jag kan aldrig lära mig tillräckligt! Aldrig har jag haft ett sådant stort sug och ett sådant inre driv som jag har nu. Eller jag kanske har det, men aldrig har jag känt min potential som nu. Jag tittar långt över mitt huvud och vet att jag kan göra det där - bara jag hittar vägarna, övar ännu mer och sedan lite till. Hybris på hög nivå kan man kalla det.

Men jag kan som sagt aldrig lära mig tillräckligt - samtidigt önskar jag inget hellre att allt jag vill lära mig är lite mer lättillgängligt. Jag skulle vilja gå någon givande kurs eller utbildning och bara insupa andan och ge mig en bubbla i livet att tillåta mig själv att lägga tid på att utveckla mitt ritande. Men jag har aldrig i egentlig mening, för min egen utvecklings skull gått några utbildningar mer än de där bildlektionerna en gång i veckan som alla andra också gick.

Kanske borde jag kalla mig självlärd med lite stolthet! "Titta vad jag kan fast jag inte gått några tjusiga utbildningar!". Men jag kan inte kalla mig självlärd för jag är som en svamp. Jag lär mig hela tiden! Jag suger åt mig allt jag bara kan: från böcker, tv, internet, bloggar... jag överallt jag kan! Är man verkligen självlärd då? Det skulle jag inte vilja påstå. Det enda jag saknar är uppgifter som utvecklar mig ännu mer.

Åh, jag har verkligen hybris! Tänk om jag inte alls har all den potential som jag tror! Det finns ju en risk. Det kommer ju alltid finnas de som är mycket mycket bättre än jag... Jag överlever nog det.

Äntligen minus 10 kg!

Idag sträcker jag på mig lite extra. För jag har nämligen nått mitt viktmål till midsommar en hel vecka för tidigt! - 10,3 kg på elva veckor! Ja, jag är så stolt så jag spricker (dock så har ju kroppen tack och lov blivit mindre). Men jag har ju en lång väg att vandra så nu är det bara att kämpa vidare. Eller kämpa är inte riktigt rätt ord. Det känns inte så kämpigt faktiskt även om vikten gärna tar upp en stor del av min hjärna.

Jag fick ju också en fråga härom veckan om hur jag gör för att gå ner i vikt. Det finns ju ärligt en hel djungel där ute i metoder och man får helt enkelt välja och vraka i det man tror på och som passar bäst för en själv. Min fasta övertygelse är ju dock att de flesta metoder funkar och går alla i princip ut på att man äter mindre och mer kontrollerat än vad man brukar. Inga mirakelkurer alltså.

Men för min del är jag trogen viktväktarna. Den bästa metoden för mig som tar tag i mitt problem: för man får ju faktiskt äta allting - bara inte alltid. Efter många turer med viktväktarna tycker jag dock att jag fått en mer nykter och mindre svartvit syn på programmet. Den här gången skippar jag tex mötena och kör online. Inte för att möten kan vara bra och nyttigt men för min del kan jag dem ganska bra. Jag känner mig därför mogen att göra detta själv.

Men helt själv är jag knappast. Min fina familj stödjer mig helhjärtat och Fina sonen basunerade ut, sist vi hade besök, att måttbandet minsann används till att mäta mammas mage med. Lite smått pinsamt men man måste ju kolla nu när man gått ner 12,5 cm i midjan!

Nog med skryt. Nu ska jag kanske gå och ta hand om mina barn lite också...

Måndagsångest!

Herregud. Måndagsångest så det smäller om det! För det är ju så, att har man haft ännu en sådan där helg som man längtat efter och drömt om så länge - och den sedan tar slut bara sådär, så finns bara måndagsångesten kvar. Gnager rastlöst i magen och det enda jag vill är ut på äventyr! Någonstans bara men det måste både vara spännande och roligt och gärna också lite nyttigt. För jag tror jag går under lite inför vardagliga måsten och allmän förvirring och jag vet inte alls vad vi ska äta varken idag, imorgon eller någonsin. Eller jo, jag vet vad vi ska äta på midsommar.

Med risk för att bli nedröstad så finns det nog inget jag hellre önskar mig nu än en regning dag och lite ursäkter att stänga in mig med mitt hemskt stökiga hus och sedan inte heller behöva ha dåligt samvete för jag stänger in mina barn också. Den stora ungen går väl an, även om han lätt följer tanken när han ser pappa på ladugårdsplanen. Men den lilla ungen  går det bara att jaga. Ja, jag vill stänga in henne och bara får lite ro i alla fall i något jag gör. Ångrar nästan att jag inte drog hem några av de där kompostgallerna vi köpte till husvagnen i helgen.

Sedan vill jag måla också. Jag skulle tycka det vore fasligt spännande att prova att måla i olja eftersom jag bara provat akryl innan. Men det är väl inte bara att börja bara sådär? Eller?

Nej regn. Ge mig regn och rusk! Inte för evigt men jag behöver verkligen stressa ner nu!

Happy mother´s day till mig själv i efterskott

Till mig själv! Ja för även om mors dag blev alldeles ordinär för min del så slutade den iaf med att jag gjorde en skiss till mig själv. Som jag nu färglagt. Och det blev dessutom en trevlig akvarellövning. Jag har ju insett att jag aldrig kan bli riktigt grym på akvarell om jag inte övar. Och guuud vad jag trivs men penseln i handen. Jag trodde aldrig jag skulle säga det.

Jag var en dålig ungdom

Det är lätt att bli sentimental. Och eftersom jag i slutet av juli kommer att nå den höga åldern av 26 år så är det nästan oundvikligt att blicka tillbaka. Försköna en del och samtidigt inse att den tiden är förbi. Tragiskt nog så är jag helt enkelt ingen ungdom längre utan alldeles vuxen. Inte nödvändigtvis gammal men jag kan inte längre komma undan med ungdomen sådär lätt.

Men när jag tänker så, så brukar jag ta mig själv i kragen. Visst kan jag sitta där och måla sköna bilder av hur fri och beundrad jag var. Alla spännande äventyr livet hade att erbjuda och hur dum jag var som inte tog fler chanser när jag kunde.

Men sanningen är ju en helt annan. För jag har liksom aldrig riktigt tillhört sorten som varit skapt för att vara ung. Jag tror jag var gammal redan när jag var nio samtidigt som jag sådär förvirrat försökte ta mig fram genom ungdomen precis som alla andra. Ett helt virrvarr och barnsliga föreställningar om kärleken och livet, samtidigt som mitt huvud emellanåt var gammalt som en 35-åring. Inte för att jag nu vill påstå att 35-åringar är så gamla heller. Men jag var liksom den där tjejen som var trygg istället för äventyrlysten och förståndigt nog att aldrig vaar så intresserad av att dricka sig full och pratade men min mamma om det mesta. Jag ville ändå alltid verka coolare än vad jag var samtidigt som jag varken kunde eller ville undertrycka alla mina hemvävda drag som gjorde att jag var den totala motsatsen.

För det är bara att inse. Vissa människor blir både coolare, roligare, mer spännande och snyggare (nåja, kanske inte jag) av att bli äldre. Jag inbillar mig det i alla fall och även om det föregående inte stämmer helt så tror jag mig i alla fall vara tryggare och gladare med mig själv nu.

.
.
.

Och på tal om mig själv (som om jag inte skriver om annat). Så har jag gått ner 9,1 kg nu på 10 veckor. Det känns himla bra och jag har därmed snart avverkade en fjärdedel tills vikten där jag var innan barnen. På tio veckor. Nu gäller det bara att försöka att inte tappa tråden eller låta hjärnan balla ur. För trots att det ibland inte kan gå fort nog att gå ner så finns det en anledning till att viktminskning borde ske långsamt. Det finns nämligen ett huvud på toppen som måste hänga med i förändringen.

Kanske slumrar den bara

Ibland blir jag lite trött på det. Att bloggen måste vara som en äkta hälft då jag har anmälningsplikt om allt jag gör. Att jag inte kan lämna bloggen utan dåligt samvete om det nu är så att jag bara ska iväg för några dagar. Det gillar jag inte alls. Så därför vill jag ibland vara lite rebellisk. Eller egentligen så rebellisk jag kan vara här hemma i tv-soffan, på min bondgård och med barnen i säng för natten.

I vilket fall som helst har helgen varit välbehövlig i allt vardagskaoset.  Och jag skrev! Kors i taket! Och jag har inte skrivit, i berättande mening, på en evigheters evighet. Den där berättelsen som har legat och grott i mig i flera år fick helt plötsligt en rad beslut gjorda nästan av sig själv bara jag kom på första meningen och sedan skrev jag en hel A4 utan att tänka, mitt i natten. Så nu hoppas jag på en massa grubblande och skrivande i framtiden också.

Ibland, nu när barn och hem och allt tycks ta upp hela mitt huvud, kan jag undra om jag har ens en gnutta liten fantasi kvar i min hjärna. Jag försöker frammana den men får för mig att det är helt kört för mig. Jag fantiserar nästan inte alls på det sättet längre - jag som förut var så uppslukad. Kanske är det ett sundhetstecken att jag har blivit vuxen och fått något viktigare, en familj som jag älskar otroligt mycket och vill vara med och ge min tid. Men å andra sidan så saknar jag det. Jag har ju alltid fantiserat. Nästan alltid skrivit. Suttit där och bara låtit berättelserna berätta sig själva och knappt kunnat somna om natten av kicken. I alla fall ibland var det så - man ska ju inte försköna skrivvåndan som slår till mer ofta. Men jag har saknat det. Och nu när lite fantasi blommade upp gav det mig hopp.

Kanske slumrar den bara.

Mänsklig utveckling

Jag tycker om människor. Ja det här låter på något ungefär som om en hästälskare tycker om hästare. Men jag tycker om människor och deras egenheter, deras förutsägbarhet men samtidigt förmåga att förvåna en. Jag tittar gärna på människor och försöker alltid för stå dem. Men mest tycker jag nog om människor för deras förmåga att utvecklas.

För vad man än ser idag så kan det, med olika stor sannolikhet, förändras med tiden. En del verkar vara helt opåverkbara av förändringen men man vet ändå att det går. Det finns en utmaning. Det finns hopp. Ja, det är nog hoppet jag håller mig fast vid. Och någon sådan där inbyggd förväntan om att livet borde bli gott. Även om det inte blir det.

Och däri ligger också förklaringen till varför jag stundvis våndats genom mitt hemtjänstjobb om somrarna. Inte för att det varit tråkigt. Inte för att det varit läskigt att ta hand om både kropp och knopp hos gamla. Och inte heller för dåliga arbetsförhållanden eller andra oväsentligheter. Nej, det var frånvaron av hoppet om utveckling. Att bara träffa människor som förbereder sig på "slutet" gör konstiga saker med mitt huvud. Människor som varken kan eller vill förändras - och som man ska respektera för sina känslor och tankar - vilket jag gör. Men själv fixar jag inte att leva i det varje dag. Även om jag stundvis älskar jobbet! Och människorna! Jag har ju därför valt ett jobb som börjar i andra änden. Att jobba med barn känns mycket mer självklart.

Men själv är jag varken i början eller slutet av min utveckling. Jag är inte heller i mitten. Och ärligt undrar jag om jag ens som 80-åring kommer tycka att jag är i slutet. För hela jag är utveckling. Jag vill utveckla mig. Förstå mer. Bli bättre människa. Bli bättre mamma. Bli bättre på allting jag gör! För så är jag.

Men utveckling kan vara ganska smärtsamt emellanåt och befriande efteråt. Man kommer till insikter och förstår både sig själv och omvärlden lite bättre. Men att vara fullärd finns inte. Den här bloggen har i alla fall varit som en stor terapi för min inre utveckling. Från att ha börjat som en stor mammakris till att sitta här med två barn och liksom för det mesta inte se något konstigt i det. Ja, förutom att jag fortfarande står dåligt ut med att ha bebisar som klänger på mig. Men jag har faktiskt blivit bättre på det också. Och sedan ska vi ju inte tala om min konstnärlig kris som jag till slut låtit ta plats också, trots att jag trodde jag skulle irritera varenda människa på jorden av att skriva om det.

Och bara härom dagen stod en ny väg klar för mig efter mycket vånda. Inget spännande alls egentligen men plötsligt visste jag bara vart jag skulle ta vägen på ett ungefär.

För jag hoppas ändå. Att även om jag antagligen kommer att sträva efter att utveckla mig hela livet så hoppas jag ändå att all denna utveckling någon gång kommer att lära mig att inte krisa mig igenom varje litet hinder i livet och vända ut och in på varje tanke tills jag får ett svar.

Men om det har jag dock inget större hopp om utveckling.