Ett försök att reda ut en trött hjärna

Är det inte konstigt? Att när man har som mest att göra, när man är totalt förvirrad och sitter och stressgråter sig igenom en vecka samtidigt som man halvt oroar ihjäl sig för alla nära och kära runt omkring en, att man då: DÅ! Bara kommer på att man måste göra en bok. Skriva, rita, våndas över ett projekt som i den här takten lär ta flera år att färdigställa. Att det liksom just då ska falla ner en idé i huvudet på en som man bollat med och förkastat flera gånger om men nu kommer som ett halvfärdigt paket på brevlådan.

Det är ju ta mig tusan sjukt. Är det DET min hjärna sysslar med omedvetet så är det ju inte konstigt att jag håller på att duka under av stress och förvirring. Om jag inte redan hade haft min hjärna på analys och blivit friskförklarad hade jag nog börjat undra.

Men vi får väl se om jag pallar med några nya projekt i mitt tillstånd. Fast kanske är det projekten och drömmandet som behövs ibland för att man ska få bukt på vardagen.

Och det konstiga är att flera har sagt till mig att de är impade av mig. Mig? Jag har alltid beundrat dessa kvinnor som gör allt med inte får det att verka svårt eller omöjligt. Sagt att jag vill bli en supermamma som dom. Att jag vill bli JK Rowling som sitter och skriver böcker med sin bebis i vagnen på cafén när elen hemma är indragen (icke faktakollat). Och nu säger folk att de är impade av mig för att jag lyckas göra så mycket. Men jag ser mig verkligen verkligen inte så! Åh, nej! Ni skulle se hur fantastiskt stökigt det är här hemma hos mig nu. Hur jag drömmer om att få tid att städa men sätter mig och målar. Eller hur jag försöker räcka till överallt men inte känner att jag riktigt gör det. För det är som om tiden är konstant och jag antingen tar den från det ena eller det andra. Är min hjärna fokuserad på jobb är jag hjärndöd hemma. Är jag en stöttande och engagerad mamma och fru orkar jag inte tänka när jag ska försöka måla. Och sätter jag mig om dagen och verkligen ger mig hän åt målandet så "glömmer" jag bort mina barn av bara farten. Och målar jag halva natten så orkar jag knappt vara en fungerande vuxen under dagarna.

Men i allt det här. Det är jobbigt på jobbet men jag tror det är min grej. Jag tycker dessutom om känslan av att ha mitt egna att gå till utan dåligt samvete. Och bara att ha ett jobb! känns som ett stort privilegium som jag inte tar för givet.

Och även om jag krisar nu så vill jag tro att det är en fas. Att jag en dag får i ordning på mig. Att jag i framtiden inte behöver offra en arm i engagemang och intresse på jobbet bara för att få det att funka. Och att jag snart ska komma i fas med allt annat.

För en sak är säker. Jag ÄR lyckligt lottad!! Men jag är också bara av naturen lite gnällig och rörig i huvudet.

Skissar vidare på mina miljoner idéer

Vad jag målar på

  

Egentligen hade jag inte tänkt visa denna förrän den var klar. Men fasen: olja tar tiiiiiid. Någon annan som märkt det? Och jag är egentligen en otålig en som vill se resultat med en gång. Och här sitter jag för femte gången i min studiecirkel med världens bästa cirkelledare Pauline Fransson och vet att den här nog tar i alla fall två gånger till innan den är klar. Kanske mer. Vem vet.... 

Fast grejen är väl att jag är stolt. Stolt över att det känns som om jag fattar galoppen och att även om det tar fruktansvärt lång tid att måla så ger det mig behållning. Det är en sådan frihet i penslar. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag någon gång i mitt liv ska orka med alla kreativa idéer jag har i mitt huvud. Eller i alla fall några...

Ibland känns det som om min hjärna har för mycket ambitioner.

Fast igår fick jag min första lön och då köpte jag 17 pennor. (Och vi pratar inte om vad det kostar). Nästa gång ritar jag nog i A3 vad det verkar. Trots att jag inte har någon scanner som kan scanna bilden.

Höstbild

Jag målar och jobbar som en tok och försöker mig på att ta hand om mitt hem däremellan. Försöker. Halvhjärtat. Och däremellan försöker jag komma över den där gnagande känslan av att jag är en dålig mamma som försummar mina barn och pussar på min man alldeles för sällan. Och ungefär då undrar jag Vad.Tusan.Håller.Jag.På.Med!!! Sitter och målar som en tok. Krisar och gråter när det inte blir så bra som jag vill som vilken barnunge som helst. Och jag får inte ens betalt för det! Vad ger det här då egentligen till min familj som jag älskar mer än allting i hela världen? Då får jag bara lust att skita i allt!

Men så ritar jag något. Som detta kanske. Som ger mig hopp om att jag inte är ett hopplöst fall trots allt. Men vad spelar det för roll då då!?

Det sjuka är ju ändå att jag inte längre kan sluta.

Och inte har jag ork och vett att svara på alla era fina kommentarer heller och jag känner mig ännu mer hopplös - fast ni säkert inte alls lider av denna förlust.

Phuuu. Andas.

Det jag skulle säga var att jag blev rätt nöjd med denna för en gångs skull....

Målar vidare...

Det blir nog bra bara jag får tid...

Home Sweet Home

Tänka sig! Den blev klar trots allt! Men det går verkligen segt med orken nu. Orken med allting. Därför är denna bild ganska lik hur det också ser ut här hemma. Ja, minus att jag är en välputsad rödhårig hemmafrusdröm till utseendet. I det hänseendet är jag lika sunkig och som alltid. Men blir jag rik och smal en dag ska jag ha sådana där klänningar varje dag...

På torsdagar målar jag i olja i världens bästa målarcirkel. För det mesta försöker jag hitta teknik på hur man håller i penslarna utan att färga ner mig totalt. Och för resten får jag varje gång jag börjar försöka lista ut vad det nu var för jäkla färger jag blandade ihop förra gången som blev så bra. Men hoppas jag ska få in proffsrutinerna med tiden. För nu vill jag måla heeeela tiden!!! Men den jäkla målningen finns en timme bort. Längtar.

Så ikväll blir det pennor. Har tusen idéer men borde nog slutföra den jag påbörjat.

Skönt med fredag!

Minus 20 kg!!

Det ni! Ja, det är faktiskt otroligt nog helt sant. Jag har gått ner 20,2 kg sedan slutet av Mars/början av April!! Och jag är så kolossalt stolt och känner mig nästan ännu lättare bara av att kunna säga att jag har gått ner 20 kg. Så idag firade jag det med att köpa en hel vintermundering alldeles ny och känna mig sådär extra stolt över mig själv :D

Så nu är det bara 19,8 kg tills den vikt där jag var för fem år sedan när jag blev gravid med sonen. Och sedan är det tio kilo till till normalvikt: om man nu tycker att det är så jäkla viktigt att väga när man har varit uppe i så hiskeliga siffror som jag jag har. Men nu fortsätter jag som jag har gjort innan. Ett litet steg i taget med Viktväktarna online :)

NOT ANYMORE!

Spånar på ett nytt projekt

Sänk mina krav!

(Obs! Finns risk för upprepning av tidigare inlägg men ibland kommer tankarna som kopior)

Det finns någonting folk ständigt säger till mig men som jag nästan aldrig lyssna på egentligen. Det är inte elakt, snarare tvärt om, utan mer av välvilja och en uns oro. Men jag lyssnar i alla fall inte så bra fast jag kanske borde! Men på något sätt tror jag ändå att detta drag av min personlighet också medför något gott.

För jag ställer höga krav på mig själv. "Elin du ställer för höga krav på dig själv!" Nix, jag hörde det inte nu heller. För nog är det väl ändå kraven på sig själv som gör att man kommer framåt, når  nya höjder och faktiskt en dag blir sådär bra som man vill!! Jag har driv och passion jue för tusan! Och jag blir faktiskt, tro det eller ej, riktigt nöjd emellanåt.

Men jo. Jag är också förödande självkritisk.

Min två år yngre bror har dock en irriterande förmåga att ibland plocka upp ens konstigheter och göra att man ser dem på ett enkelt och avväpnat sätt. Han skojar mest, tar saker lätt och ser självklara lösningar på saker jag ständigt krånglar till. Han säger: "Elin! Hade jag tänkt så mycket som du hade jag dött!" För det är klart, jag tänker ju både åt mig själv och åt femtioelva människor runt mig samtidigt. En på tok för livlig fantasi har jag också vilket inte heller alltid är till sin fördel.

Men när det handlar om kraven så ringde jag en dag till honom för att få den där befriande känslan av enkelhet som brodern gärna förmedlar. Jag pratade då om att jag kände mig dålig. Antagligen det vanliga: dålig på att teckna, dålig på att skriva, dålig på att städa, dålig som människa, dålig för att jag då inte hade nått jobb, dålig mamma osv. Han verkade helt frågande och jag likaså inför hans förvirrade reaktion. "MEN känner du dig aldrig dålig på någonting!?" frågade jag lite mer retoriskt eftersom det ju i min värld är en helt naturlig känsla. "Nej, det brukar jag inte göra!" Fick jag istället som ett helt spontant svar och vi blev tysta först innan vi båda skrattade stort åt själva grejen. Och nej, han kom inte på något han i sin vardag kände sig dålig på att göra heller under resten av vårt samtal.

Jag borde vara mer som han.

Och det är ju så. Jag vet att jag inte är världens sämsta människa eller mamma utan faktiskt för det mesta helt okej och ofta riktigt bra. Men ändå, i jämförelse med hur jag tänker mig att jag ska vara, så blir domen hård mot mig själv om jag faller en bra bit nerför okej-pinnen på måttstocken. Då känner jag mig verkligt hemsk och otillräcklig.

Men till vilken mening egentligen? Borde jag inte då om någonsin spetsa mina öron och lyssna ordentligt? Borde inte alla vi krångel-fior med för höga krav på oss själva göra det! Det är ju ingen hittills som har kommit fram och tackat mig för att jag tycker att jag är dålig på grejer fast jag nog egentligen bara är mänsklig. Jag borde ju göra mer som min bror och bara se en väg. Vägen där jag faktiskt är helt okej som jag gör det just nu.

Men en sak jag gärna SKULLE vilja VETA inför den kommande framtiden är hur tusan man gör för att sänka sina krav! En handbok? Någon? För när någon säger sådär till mig, och jag eventuellt lyssnar, så blir bara de där välmenande orden bara ännu ett krav i mitt huvud. "Jag måste det, jag ska det, jag borde det. Och visst ja! Jag ska ju sänka mina krav också..."

Fast jag har en stark misstanke om att det här är något man lär sig mer om alltefter som åren går. Eller? Ja, det lär vi nog se...

Att få kommentarer...

... är som att få paket!!! Vet ni det?! Jag vill aldrig någonsin att ni ska ge mig kommentarer av medlidande eller plikt. Men varje gång jag kollar bloggen (typ femtioelva gånger om dagen ibland) och det står att jag har fått en kommentar så spritter det till i mig av förväntan! Vad har jag fått? En spegling av vad jag skrivit? En reflektion? Beröm? Medhåll? Svar på annan kommentar? Och jag läser under andakt. Jag formulerar långa och välformulerade svar i mitt huvud och sänder så mycket värme in i datorn till er fina kommentarskrivare att ni nog hade smält bort om ni bara hade känt av den genom skärmen.

Och sedan svara jag inte ens på vad ni har skrivit med löjliga bortförklaringar om förvirring i tillvaron, ungar runt mig och tidsbrist. Ungefär som att få ett paket och inte få något tack! Otacksamma bloggare tänker ni kanske tillslut och bojkottar mig. Vem vet? Därför försöker jag på något sätt kompensera genom att VERKLIGEN BETONA hur viktiga och värmande era frivilla kommentarer är! Utan er hade jag nog struntat i att skriva ner allt oviktigt i mitt huvud och fortfarande haft tokångest för alla bilder jag lagt ut i bloggen. Ni gör att jag växer mig lite större (på ett icke-chokladätande-sätt).

Så tack för era paket av klokhet, humor, medhåll, peppning och beröm!

Var är mina veckor?

Tittar på Bonde söker fru. Själv eftersöker jag min bonde. Kanske borde lansera det som en programidé? Bondfruar som letar efter sina bönder. Misstänker att det där dundrande ljudet av traktorer utanför huset kan vara en ledtråd. Och kanske att allt det där snacket om att "köra majs" också kan vara vägledande. Vi får se när han kommer in till mig. Kanske om en timme eller vid midnatt. Attans då att jag just idag verkligen inte har någon större lust att uggla själv.

Ska försöka mig på att lägga lite linjer på den nya bilden. Det går lite segt. Den är inte så unik för mig. Men jag producerar i alla fall. Och mina teckningar från utställningen ska numera, om de kommit upp, hänga i konstnärsbutiken här i trakten. Inte för att skryta. (Eller vem lurar jag: jag kan inte låta bli att skryta)

Och imorgon är det torsdag. Igen. Var tusan tar veckorna vägen? Jag vet inte vad jag gör med mitt liv längre. Dagarna är inte alls lika evighetslånga men samtidigt så springer de praktiskt taget iväg för mig. Och imorgon är det som sagt torsdag = målardag. Jag tar mitt pick och pack, åker en timme bort, lämpar av barnen och målar i tre timmar. Fatta lyxen! Fast det gör mig också alltid lite nervös. Att ha en målning stående sådär utom räckhåll gör mig lite nervös. Tänker på den hela veckan och sedan ska man sätta tänderna i den på nytt på torsdagen.

Happ. Då ska jag väl försöka vara kreativ då innan jag stupar av trötthet.

Så många pennor och ändå slet jag mitt hår igår för att jag målade några jäkla streck fel. Frågan är: börja om eller köra på? Har ju knappast all tid i världen längre...

Förstår ni vilken lättnad det är att ha ett jobb! Jobb =  säkra pengar, strukturerade dagar, arbetskamrater, lediga dagar utan dåligt samvete och bara lite nyttigt huvudbry! Även om jag känner mig som en nybörjare emellanåt eller för det mesta på arbetet inom särskolan, och därmed ständigt är rädd för att vara en stor besvikelse, så njuter jag ändå när jag kör till jobbet. Jag jobbar precis så mycket/lite jag hoppats och tänkt och jag kastas inte in i den brutala tillvaron som klasslärare för 20 ungar i klass ett typ. Det här känns som jag. Bara jag fixar det...

Men jobb innebär också att man känner sig pigg och glad klockan ett men är ett vrak i soffan klockan sju. Det innebär att jag vissa dagar blir förvånad över att jag ska "jobba imorgon igen!" När har jag en ledig dag hemma liksom med helger fulla av aktiviteter och måsten? Men åh gud! Jag byter inte detta för allt i världen mot föräldrarledighet i all oändligt. Ja, även om jag såhär efter år av erfarenhet och anpassning ändå kan säga att det finns en tjusning med det också. Tiden med barnen och tiden att låta sig mogna till en förälder. För nog har jag slagits och bråkat mig in i den föräldraroll som jag nu stortrivs i. Jag kan inte vara något annat! Barnen och familjen är det absolut viktigaste i hela vidaste världen. Men för alla känns inte allt sånt så självklart på en sekund.

Gud vad jag svamlar. Och gud vad jag skriver om Gud hela tiden. Kanske har gått och blivit djupt troende eller nått utan att veta om det. Får börja ge husmorstips och predika i var och varannan mening. Eller kanske räcker det med att jag släpper tangentbordet ifrån mig och låter min alldeles för trötta hjärna få fritt spelrum någonstans som inte är fullt så offentligt som här.

Och utställningen! Den lever som en varm blomma i mitt hjärta fortfarande. Igår satte jag ihop en hel skiss bara för att jag kan. För att det känns som jag kan och att jag inte kände mig hälften så meningslös som jag ibland inbillar mig. Men det är väl så. Man bankar huvudet blodigt av ren frustration och otillräcklighet men man har ändå aldrig vett att ge upp. Och tur är väl det! Men ikväll är jag pennfri... Och imorgon målar jag i olja. Men på fredag är det pennorna igen...

Nej nu ger jag upp skrivandet. Vet knappt vad jag skrev nyss.

// En hårt (50%) arbetande småbarnsmamma

 

Jag mitt i utställningen!

Foto: Ida Engström eller Anna Lindblom (minneslucka) från Artistbutkens facebooksida.

Kära försummade blogg!

Jag har haft en underbart händelserik och spännande helg. Jag har ställt ut mina tavlor och många har tittat på, pratat om och beundrat mina tavlor (men ingen har köpt)(Inbillar mig att jag är för nyskapande)(Hahaha). Jag har däremot fått ett bra gäng vykort sålda som gjort att jag växt en halv meter. Samtidigt har nya möjligheter för min kreativitet skapats och trots att jag sitter här och knappt kan bilda meningar pga trötthet så vill jag rita. Något större! Och ännu bättre! Vilket jag också kommer att göra ska ni veta... men inte ikväll.

Men gud! Jag är en halvmeter längre av bara stolthet. Jag känner mig mer målinriktad än någonsin med mitt ritande och jag börjar tom tro. Tro att det här kanske inte bara är något meningslöst fritidsintresse utan också på att alla kvällar, allt övande, allt arbete faktiskt kan ge resultat.

Så yes! Jag har storslagna idéer. Kanske så storslagna att de inte ryms på A3 en dag...

Men först försöka anpassa sig till arbetslivet. Har jag skrivit att jag har fått jobb? Bloggandet har varit bristfälligt. Men jag jobbar 50% på en nyuppstartad särskola tillsammans med en annan lärare. Förra veckan var minst sagt förvirrad och jag hoppas jag ska bringa lite mer ordning denna. Om inte så lära mig mer om särskoleverksamheten som jag tror passa mig väldigt bra men som jag nu mest försöker reda ut. Säkert är jag både proffsigare och bättre lagom till jul, lagom tills jag ska sluta. Spännande ska det iaf bli.

Nej nu måste jag sova. Ingen återvändo.

Godnatt min försummade blogg!