Sänk mina krav!

(Obs! Finns risk för upprepning av tidigare inlägg men ibland kommer tankarna som kopior)

Det finns någonting folk ständigt säger till mig men som jag nästan aldrig lyssna på egentligen. Det är inte elakt, snarare tvärt om, utan mer av välvilja och en uns oro. Men jag lyssnar i alla fall inte så bra fast jag kanske borde! Men på något sätt tror jag ändå att detta drag av min personlighet också medför något gott.

För jag ställer höga krav på mig själv. "Elin du ställer för höga krav på dig själv!" Nix, jag hörde det inte nu heller. För nog är det väl ändå kraven på sig själv som gör att man kommer framåt, når  nya höjder och faktiskt en dag blir sådär bra som man vill!! Jag har driv och passion jue för tusan! Och jag blir faktiskt, tro det eller ej, riktigt nöjd emellanåt.

Men jo. Jag är också förödande självkritisk.

Min två år yngre bror har dock en irriterande förmåga att ibland plocka upp ens konstigheter och göra att man ser dem på ett enkelt och avväpnat sätt. Han skojar mest, tar saker lätt och ser självklara lösningar på saker jag ständigt krånglar till. Han säger: "Elin! Hade jag tänkt så mycket som du hade jag dött!" För det är klart, jag tänker ju både åt mig själv och åt femtioelva människor runt mig samtidigt. En på tok för livlig fantasi har jag också vilket inte heller alltid är till sin fördel.

Men när det handlar om kraven så ringde jag en dag till honom för att få den där befriande känslan av enkelhet som brodern gärna förmedlar. Jag pratade då om att jag kände mig dålig. Antagligen det vanliga: dålig på att teckna, dålig på att skriva, dålig på att städa, dålig som människa, dålig för att jag då inte hade nått jobb, dålig mamma osv. Han verkade helt frågande och jag likaså inför hans förvirrade reaktion. "MEN känner du dig aldrig dålig på någonting!?" frågade jag lite mer retoriskt eftersom det ju i min värld är en helt naturlig känsla. "Nej, det brukar jag inte göra!" Fick jag istället som ett helt spontant svar och vi blev tysta först innan vi båda skrattade stort åt själva grejen. Och nej, han kom inte på något han i sin vardag kände sig dålig på att göra heller under resten av vårt samtal.

Jag borde vara mer som han.

Och det är ju så. Jag vet att jag inte är världens sämsta människa eller mamma utan faktiskt för det mesta helt okej och ofta riktigt bra. Men ändå, i jämförelse med hur jag tänker mig att jag ska vara, så blir domen hård mot mig själv om jag faller en bra bit nerför okej-pinnen på måttstocken. Då känner jag mig verkligt hemsk och otillräcklig.

Men till vilken mening egentligen? Borde jag inte då om någonsin spetsa mina öron och lyssna ordentligt? Borde inte alla vi krångel-fior med för höga krav på oss själva göra det! Det är ju ingen hittills som har kommit fram och tackat mig för att jag tycker att jag är dålig på grejer fast jag nog egentligen bara är mänsklig. Jag borde ju göra mer som min bror och bara se en väg. Vägen där jag faktiskt är helt okej som jag gör det just nu.

Men en sak jag gärna SKULLE vilja VETA inför den kommande framtiden är hur tusan man gör för att sänka sina krav! En handbok? Någon? För när någon säger sådär till mig, och jag eventuellt lyssnar, så blir bara de där välmenande orden bara ännu ett krav i mitt huvud. "Jag måste det, jag ska det, jag borde det. Och visst ja! Jag ska ju sänka mina krav också..."

Fast jag har en stark misstanke om att det här är något man lär sig mer om alltefter som åren går. Eller? Ja, det lär vi nog se...