Är det inte konstigt? Att när man har som mest att göra, när man är totalt förvirrad och sitter och stressgråter sig igenom en vecka samtidigt som man halvt oroar ihjäl sig för alla nära och kära runt omkring en, att man då: DÅ! Bara kommer på att man måste göra en bok. Skriva, rita, våndas över ett projekt som i den här takten lär ta flera år att färdigställa. Att det liksom just då ska falla ner en idé i huvudet på en som man bollat med och förkastat flera gånger om men nu kommer som ett halvfärdigt paket på brevlådan.
Det är ju ta mig tusan sjukt. Är det DET min hjärna sysslar med omedvetet så är det ju inte konstigt att jag håller på att duka under av stress och förvirring. Om jag inte redan hade haft min hjärna på analys och blivit friskförklarad hade jag nog börjat undra.
Men vi får väl se om jag pallar med några nya projekt i mitt tillstånd. Fast kanske är det projekten och drömmandet som behövs ibland för att man ska få bukt på vardagen.
Och det konstiga är att flera har sagt till mig att de är impade av mig. Mig? Jag har alltid beundrat dessa kvinnor som gör allt med inte får det att verka svårt eller omöjligt. Sagt att jag vill bli en supermamma som dom. Att jag vill bli JK Rowling som sitter och skriver böcker med sin bebis i vagnen på cafén när elen hemma är indragen (icke faktakollat). Och nu säger folk att de är impade av mig för att jag lyckas göra så mycket. Men jag ser mig verkligen verkligen inte så! Åh, nej! Ni skulle se hur fantastiskt stökigt det är här hemma hos mig nu. Hur jag drömmer om att få tid att städa men sätter mig och målar. Eller hur jag försöker räcka till överallt men inte känner att jag riktigt gör det. För det är som om tiden är konstant och jag antingen tar den från det ena eller det andra. Är min hjärna fokuserad på jobb är jag hjärndöd hemma. Är jag en stöttande och engagerad mamma och fru orkar jag inte tänka när jag ska försöka måla. Och sätter jag mig om dagen och verkligen ger mig hän åt målandet så "glömmer" jag bort mina barn av bara farten. Och målar jag halva natten så orkar jag knappt vara en fungerande vuxen under dagarna.
Men i allt det här. Det är jobbigt på jobbet men jag tror det är min grej. Jag tycker dessutom om känslan av att ha mitt egna att gå till utan dåligt samvete. Och bara att ha ett jobb! känns som ett stort privilegium som jag inte tar för givet.
Och även om jag krisar nu så vill jag tro att det är en fas. Att jag en dag får i ordning på mig. Att jag i framtiden inte behöver offra en arm i engagemang och intresse på jobbet bara för att få det att funka. Och att jag snart ska komma i fas med allt annat.
För en sak är säker. Jag ÄR lyckligt lottad!! Men jag är också bara av naturen lite gnällig och rörig i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar