Elin skriver!

Åh, vad jag har längtat efter att skriva! Det är väl ingen som kan tro, efter all denna ritnojja och all hyperfokuserande på ritande att jag under en väldigt lång period av mitt liv faktiskt satt och skrev på alla timmar då jag nu ritar. Att skrivandet var det enda jag var säker på att jag kunde och att mina drömmar kretsade däromkring. Men det är så många som skriver himla bra (precis som många ritar fruktansvärt bra) att det kändes mer hopplöst än verkligt och jag bestämde mig för att min enda verkliga chans att lyckas låg i om jag kunde göra båda två himla bra. Ja, hur bra det nu är får väl andra avgöra - men drömmar styr man inte över - hur långt man än är från att de ska uppfyllas.

I vilket fall så blev jag för några dagar bekant med Skrivpuff där man får ett ämne om dagen att skriva om. Och jag har så länge velat skriva och tänkte därför att jag någon dag måste testa. Så det gjorde jag idag! Så här kommer mitt lilla nerdyk i temat att vakna. Jag fattar verkligen om ingen orkar läsa det här långa - men se det som ett unikt tillfälle att se hur jag skriver (om än ringrostigt och oredigerat). Men kul var det verkligen!


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Att vakna

Jag måste hinna fram! Vinden som sliter i håret och den nästan omänskligt snabba farten när jag kastar mig fram genom mörkret bekommer mig inte längre på samma sätt och jag vet att det enda som kan hindra mig från att nå fram är jag själv.

       Men jag tänker inte på det!

       Jag får helt enkelt inte tänka på det utan pressar mig själv till det yttersta så att det snarare känns som jag svävar över marken än att jag springer. Och  där i en glänta är det äntligen! En märklig kvällssol lyser ner på det brunröda tegeltaket och ger den annars så matta och grå stora huset en varm ton. Tänk! Att jag inte inte ens märkte att det var kväll! Men genast slår jag den tanken ifrån mig då jag inser hotet som ligger i den.
        Bara framåt. Jag måste framåt. Var är han!? Deseprationen börjar trycka i bröstet på mig och molnen flockas kring taknocken i samma takt som de stockar sig i mitt hjärta och det blir mörkt igen. Hade det varit vem som helst annars hade jag kanske haft en sportslig chans att i alla fall kunna gissa mig till var jag skulle börja leta i detta kråkslott. Men trots att jag känner rummen utan och innan finns där alltid platser jag förvånas av. Platser där jag aldrig har varit och rum som jag ännu inte känner till.
      Jag tvekar en sekund på tröskeln och flåsar ljudligt när jag skjuter upp dörren och snubblar in i en stor hall med en ståtlig trappa som centrum. Men ikväll finns inga möbler och tavlorna på väggarna verkar konstigt ansiktslösa.
      "Hallå!! Du måste lyssna nu! Du måste svara!" Ropar jag så högt jag bara kan så att rösten nästan skär sig. Ändå låter det bara som en viskning mot väggarna och jag känner desperationen växa
      "Snälla hör mig! Snälla du måste vilja höra mig!" Det spelar ingen roll att tårarna bryter sig loss från mina ögon, orden liksom sugs upp av luften runt dem. Jag river mina kinder med mina naglar, som för att slita bort frustrationen men jag känner ingenting. Varför känner jag ingenting? Och jag känner för en sekund hur allting håller på att glida ifrån mig men jag återfår kontrollen av ren viljestyrka. Framåt.
      Jag rusar fram till trappan men det är inte förrän efter två flygande steg som jag höjer blicken och inser att någon står och tittar på mig på toppen av den som en blek skugga.
      "Du hörde..." Min röst darrade och jag saktade av på stegen med tvekan.
      "Jag hörde" konstaterade han kallt och jag kunde inte känna igen rösten. När jag tittade närmare på honom visste jag knappt om jag kände igen honom och den där förhatliga osäkerheten tog grepp om mig igen. Händer det här verkligen? Är det här verkligt? Men jag tvingade mig själv att forstätta ändå trots att allting plötsligt verkade himla osäkert.
      "Det, det, det var inte meningen! Du måste tro mig! Det var inte meningen... Vi måste hålla ihop så att allting fungerar. Det går inte om vi inte håller ihop!" 

     Jag stod på ett trappsteg nedanför honom med tårar i ögonen och tog det sista steget upp till honom mödosamt. Och jag var fortfarande inte säker på att jag kände igen honom även om allting med honom ändå märkligt nog verkade vara precis som förut. Ja förutom den där blicken han gav mig som fick mig att frysa inombords.
     "Varför bryr du dig ens om att förklara eller ens försöka? Allting är förstört nu" sa han kallt. "Du drömmer och det vet du. Ingenting av det här är sant. Jag är inte sann och allting med det här är helt förgäves. Känner du inte hur tårarna trillar ner på kudden? Hör du inte dina snyfningar i ditt rum och hur du kraftlöst försöker lyfta armarna för att skydda ansiktet så som du gör nu framför mig? Det är oundvikligt att du vaknar och jag är osäker på om du någonsin kommer träffa mig här igen"
      Jag hade lyft armarna och blundade, precis som han beskrev, och försökte med all viljestyrka jag hade kvar att inte känna eller se något av allt det han beskrev. Men jag visste bättre. Där var glimtarna av verkligheten och känslan av att vakna ville inte lämna mig. Och orden om att jag aldrig skulle träffa honom igen började sakta bita sig fast som den sanning som han försökte plantera i mig. En sanning som i så fall skulle göra att jag aldrig heller skulle träffa honom här igen! Varför gör han så? Varför försökte han plantera dessa självuppfyllande tankar som skulle styra mig ifrån honom? Jag får inte tro på det. Jag får inte tro på det. Jag måste få komma tillbaka och göra allting bra igen.
     Men i samma stund som jag slutade tro på verkligheten i drömmen kände jag plöstligt hur mitt drömjag sakta gled in i min mänskliga kropp och hur mina snyfningar från drömmen snart gick över i halvkvävda ljud mot kudden. Mina armar ryckte först krampaktigt för att sedan rycka till i full styrka då alla mina sinnen åter var tillbaka i kroppen. Och på en sekund slog jag upp ögonen och drog ett häftigt panikslaget andetag.
     Det här får inte vara slutet!