Äh, det gör jag imorrn...

Jag brukar vara stolt över min livliga fantasti. Den spinner iväg med mig och en liten till synes obetydlig detalj kan få mig att på några sekunder tänka ut storslagna berättelser eller bara osannolika historier. Jag inbillar mig att min livliga fantasi gör mig både mer spännande, rolig och unik än om jag inte hade den.

Men visst ställer också den livliga fantasin till det för mig allt som oftast också. Som på ensliga skogsvägar om morgonen då jag får för mig att det nog bor en eremit i slutet av vägen och att denna när som helst kommer körandes för att åka och cykla - och då ser mig och möjligheten att mörda mig utan att någon ser. Eller när Fina mannen kommer in senare än han sagt ser jag bilderna av att han givit sig ut på åkern för att hämta en kalv men då blivit brutalt nedstångad och avsvimmad - eller ännu värre: död.

Och när det är kväll på denna ensliga plats är jag övertygad om att det finns psykopater överallt.

Men så kan man ju inte tänka! tänker jag då illa kvickt. Man kan ju inte leva sitt liv och vara rädd för saker hela tiden. Man måste ju lita på att den där skogsvägen inte är farlig, eller att de hemska sakerna för det mesta inte händer och att de flesta människor faktiskt är goda och vill en väl. Hur skulle det annars gå?

...

Men de tankarna är inte längre någon tröst. För en endaste människa kan förstöra så otroligt mycket för andra. Så många liv. En enda vrickad människa av alla de människor som vi lever med kan ställa hela våra liv på kant. Och vrickade människor finns överallt redo att explodera. Hur förhåller man sig då till världen och alla hemskheter?

Jag fortsätter lugna fantasin med diverse mantran som inte längre är lika självklara.