Det är ju ingen hemlighet att jag hanterar det här med att drälla runt hemma lite sådär. Eller egentligen blir jag som vilken desperat hemmafru som helst och klättrar på väggarna om det går för många dagar utan någon som helst stimulans utifrån. Den här veckan vet jag inte om någon utom min tålmodiga man hade stått ut med mig. Men samtidigt har han inte så mycket val nu när det bara är jag som kan vara mammaledig. Jag inbillar mig dock att jag lär mig något viktigt av det här. Och framför allt. Ni hade inte sett knappt en endaste bild här i bloggen om jag inte hade haft denna uppsjö av tid.
Men sedan beror väl allt på vad man gör med sin tid. Föräldrar säger sig alltid vilja ha mer tid för barnen, men bara det förutsätter att man har för lite tid. Jag har all tid i världen. Ibland får jag inte ordning på den och allt blir bara ett stort potatismos av lunch, middag, handlingar, barn som ska sova, barn som ska stimuleras och jag själv som måste aktiveras. Allas önskan om att kunna vakna på morgonen och ta dagen som den kommer blir vissa dagar min mardröm. När jag inte ens kan organisera mig så att lunch och middag blir klara och fasta hållpunkter så blir jag lite småtokig och kan inte organisera någonting. Se på mitt hus! Det ser fruktansvärt smutsigt och stökigt ut. Men jag kan inte riktigt organisera det heller.
Men mest lider jag för barnen. Det där med mer tid för barnen måste bara gälla inom en viss tidsgräns. För jag kan inte påstå att jag är en bättre mamma när jag har såhär mycket tid för barnen. Inte blir jag roligare, snarare tvärt om och söker mig till datorn eller teckningar eller bara försöker aktivera min syrekippande hjärna på något vis. Om jag bara hade fått lite stimulans så hade det nog känts annorlunda.
Det roliga är när man ska diskutera det här med andra föräldrar. De ser ju såklart att jag sitter i en fantastisk situation med all tid i världen för mina barn. Och jag förstår dem. Men de däremot har svårt att förstå mig. Varför? Varför måste allt det ultimata vara att vara med sina barn och sin familj jämt. Varför får framför allt inte kvinnor tycka att det kan finnas mer utvecklande saker för hjärnan än att umgås med sina barn varje vaken sekund. Jag menar, går en pappa på lång föräldraledighet är det ju ingen som ifrågasätter, utan snarare förstår, om han tycker att det ska bli jäkligt skönt att komma ut och jobba.
För min del passar bara inte detta liv med ett rör av tid. Jag vet det väldigt bestämt nu. Men jag vet också att väldigt lite aktivitet kan göra skillnad. Jag hade nog tom kunnat trivas med hemmalivet bara det var med måtta. Drömmen hade ju varit att kunna jobba och vara hemma 50/50.
Ja, ja. Tiden och jag brottas vidare. Jag tror att jag, efter viss ansträngning, lyckats göra upp en eftermiddagsplan nu... Så banalt det låter och jag räknar inte med att någon egentligen ska förstå hur konstigt det är.
Hur det än är så älskar jag min familj oändligt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar