Idag har jag landat. Men visst tycker jag om att flyga.
Tycker det är hur spännande som helst att sitta i Skype-möten med företaget och prata om en framtid som är så långt ifrån något jag någonsin har kunnat föreställa mig. Liksom känslan av att vara med i något stort och undra hur tusan man ska fixa det, men ändå veta att det är precis det man ska. Och när man lägger sig på kvällen ligger man och stirrar i taket och tänker att ALLT verkligen är möjligt. Det har hänt så mycket i mitt huvud och med mig själv sedan allt det här började. Och jag är verkligen på väg någonstans.
Även om det inte blir så att det här lyckas, så kommer jag aldrig att kunna vända tillbaka igen och låta allt vara som det var förut. Nu är vägen framåt oavsett hur framgångsrik den än är.
Fast jag tycker inte alls om när allt flyger iväg med mig och jag med möda får fötterna att nudda golvet. Jag tycker inte om när mitt vanliga liv känns avlägset och framtiden helt främmande. Min hjärna är som på tusen ställen samtidigt och jag kan bara inte hantera det nya i mitt liv som skyndar sig fram som en ostoppbar orkan. Jag vet att det kommer att förändra mig, att det har förändrat mig, men jag vill att allt ska vara precis som vanligt. Jag är rädd för att få storhetsvansinne och bli någon jag inte känner igen.
Så inatt låg jag och stirrade i taket. Försökte få ordning på mina tankar och krav och prioritera rätt. För det har jag nog gjort nu och min vår blir inte alls som jag tänkt mig från början. I ärlighetens namn har jag ingen som helst aning om hur min vår blir. Det enda jag vet är att jag ritar.
Nu ägnar jag varje ledig stund att lära mig allt om digital illustration (vilket kanske är ett idiotuppdrag). Ja, det är väl tur att jag är van att vara min egen lärare och att jag är envis och beslutsam som få när jag sätter den sidan till. Jag är inte orolig.
Det kanske inte blir så mycket annat ritande här i övrigt. Och kanske blir det mest kryptiskt skrivande också. Så jag förstår om ni ger upp hoppet om mig totalt som bloggare. Men att vara utan bloggen kan jag ju heller inte.
Nu måste jag fokusera mig.
torsdag 29 november 2012
onsdag 28 november 2012
måndag 26 november 2012
TACK för de fina gratulationerna!
Jag förstår att ni är nyfikna på vad som händer. Ibland är jag också det för saker går fort fram. Men just nu är det mycket klurande och funderande i banor min hjärna aldrig trott den skulle vandra. Det tar tid och energi men är samtidigt väldigt spännande och inspirerande. Jag får utveckla mina tankar med mina inspirerande projektkamrater och lär mig massor. Samtidigt hamnar jag i situationer jag innan har haft svårt att föreställa mig.
Men jag ska försöka vara konkret med det jag kan:
Som det ser ut nu har vi inlett ett samarbete med Landstinget och kommer under 2013 att jobba med utvecklingen av vår tjänst. Detta är en tjänst där mina bilder har en central roll och jag kommer att teckna som aldrig förr. Nervös? JA! Så jag ibland tror att jag går under? JAAA!
Men jag är sjukt taggad och tror verkligen jag har något att tillföra här. Det är precis sådär konkret och nyttigt som jag alltid velat rita samtidigt som jag får använda hjärnan och mina erfarenheter.
Och nej, ibland tror jag inte alls att det är på riktigt och att allt snart kommer bli som vanligt.
Jag förstår att ni är nyfikna på vad som händer. Ibland är jag också det för saker går fort fram. Men just nu är det mycket klurande och funderande i banor min hjärna aldrig trott den skulle vandra. Det tar tid och energi men är samtidigt väldigt spännande och inspirerande. Jag får utveckla mina tankar med mina inspirerande projektkamrater och lär mig massor. Samtidigt hamnar jag i situationer jag innan har haft svårt att föreställa mig.
Men jag ska försöka vara konkret med det jag kan:
Som det ser ut nu har vi inlett ett samarbete med Landstinget och kommer under 2013 att jobba med utvecklingen av vår tjänst. Detta är en tjänst där mina bilder har en central roll och jag kommer att teckna som aldrig förr. Nervös? JA! Så jag ibland tror att jag går under? JAAA!
Men jag är sjukt taggad och tror verkligen jag har något att tillföra här. Det är precis sådär konkret och nyttigt som jag alltid velat rita samtidigt som jag får använda hjärnan och mina erfarenheter.
Och nej, ibland tror jag inte alls att det är på riktigt och att allt snart kommer bli som vanligt.
torsdag 22 november 2012
Händer det här verkligen?
I måndags var jag på ett väldigt viktigt möte.
Jag lyckades köra fel i det lilla samhället som var mitt mål för dagen och jag var nöjd när jag äntligen hade hittat till Hälsocentralen. Jag pustade ut på parkeringen och sneglade på den slitna landstingsbyggnaden. Jag blev osäker på var entrén egentligen låg och höll på att snubbla in till tandvården istället. Men i min då nervösa värld var det inget dåligt att när jag väl kom in genom entrén så fick jag snabbt nästla mig in på en avdelning för att ens hitta konferensrummet.
Det här är lagom för mig, tänkte jag då. Jag hade nog dött av nervositet om mötet hade legat på ett stort sjukhus. Den lilla skalan kändes på något sätt som min hemmiljö. Jag kommer från en mindre ort, jag bor i en ännu mindre och när jag har jobbat i vården har det till och med varit i ännu mindre skala än så. Så, ja det var lagom. Och det gick bra. Och att rita hela 2013 låter väldigt realistiskt helt plötsligt.
Men så blev det tisdag.
Inget ont om min tisdag. Jag levde den precis som alla andra tisdagar.
Nästan.
Men jag visste också att en av mina projektkollegor vid namn R hade tagit sitt pick och pack och begett sig till Stockholm för att tävla i något som heter Business Challenge. Vi försöker ju skrapa ihop pengar och knyta kontakter så gott det går för att det ska gå framåt. Han den där R är fenomenal på sådant. 400 tävlande var det visst och sju kategorier att tävla i. Vi var anmälda i fyra kategorier och hoppades såklart på vinst.
Och vid klockan åtta fick jag ett meddelandet: Vi vann! Vi vann i kategorin Årets Samhällsinsats!!! Kan ni fatta! Pengar, mentorskap och utbildning! Jag kan nog inte beskriva hur förvånad jag blev. Det kändes inte ens verkligt.
Men värst var det vid klockan elva på kvällen. Då låg jag bara och fånlog mot taket utan att egentligen fatta vad som hänt.
R hade skrivit igen. Vi hade vunnit i ännu en kategori!!
Vi vann Årets Marknad och Behov också!!
Sånt här händer inte.
Äran i all ära men den stora vinsten är ändå att se vilket genomslag idén har. Det blir oundvikligt att inte tänka stort. Och allt bara rullar på i en rasande fart. Det är ju inte ens ett år sedan vi satte igång det här.
Jag hissnar och håller andan samtidigt.
Händer det här verkligen?
onsdag 21 november 2012
Oj, det händer grejer här. Grejer jag inte riktigt kan skriva om än, men snart så. Det är ju inte precis någon hemlighet men ibland måste man själv smälta saker innan man kan förmedla dem vidare. För nej jag kan omöjligt förstå vad allt detta kan innebära för mig. Ärligt så tror jag ibland inte riktigt att det här händer mig alls och att jag snart blir utkastad i den bistra verkligheten igen och inget mer spännande kommer att hända mig under resten av mitt liv.
söndag 18 november 2012
Som alla andra
Någonstans i de där punkterna i länken jag publicerade i det förra inlägget så stod det att något i stil med att ingen kommer att ta dig på allvar om du inte själv gör det.
Och det är ju snusförnuftigt sant.
Men är det bara jag som ibland bara vill krypa ur skinnet när jag pratar om mig själv och det jag åstadkommer med mitt tecknande och arbetet med vårdtjänsten? För nära och kära tjatar jag så de stackarna får skavsår i öronen. Men så fort jag ska försöka beskriva för någon annan vad jag gör, när någon frågar hur det går, så känner jag mig skrytig som få. Ibland blir jag gravallvarlig. Som om jag har tagit mig själv FÖR seriöst och liksom inte riktigt kan se allt utifrån. Och ibland vill jag bara prata bort det och byter snabbt ämne. Men många gånger pratar jag i alla fall och lider lite grann hela tiden över att höra hur min röst bara babblar på om sådant som är så långt från andras verklighet. Vill på något sätt inte verka annorlunda.
Men kruxet är väl att jag VILL göra annorlunda saker. Får en kick av känslan att kanske kanske kunna åstadkomma något MER. Och att jag tar mig själv på allvar numera är det ingen tvekan om. Men kanske är jag bara rädd att mitt sätt att omfamna en udda väg kan tolkas som att jag tycker den vanligare vägen är fel. Vilket jag inte alls tänker. (Och ja jag tänker på tok för mycket)
Det är väl bara så att det känns enklare att vara lagom. Vara som dem andra. Och egentligen är jag ju just det. Precis som alla andra. Hemligheten ligger väl i att även de som gör udda saker också är som resten av oss - det är bara inget man riktigt förväntar sig.
.
.
.
Herregud jag vet inte ens om jag själv förstod det här inlägget!
Och det är ju snusförnuftigt sant.
Men är det bara jag som ibland bara vill krypa ur skinnet när jag pratar om mig själv och det jag åstadkommer med mitt tecknande och arbetet med vårdtjänsten? För nära och kära tjatar jag så de stackarna får skavsår i öronen. Men så fort jag ska försöka beskriva för någon annan vad jag gör, när någon frågar hur det går, så känner jag mig skrytig som få. Ibland blir jag gravallvarlig. Som om jag har tagit mig själv FÖR seriöst och liksom inte riktigt kan se allt utifrån. Och ibland vill jag bara prata bort det och byter snabbt ämne. Men många gånger pratar jag i alla fall och lider lite grann hela tiden över att höra hur min röst bara babblar på om sådant som är så långt från andras verklighet. Vill på något sätt inte verka annorlunda.
Men kruxet är väl att jag VILL göra annorlunda saker. Får en kick av känslan att kanske kanske kunna åstadkomma något MER. Och att jag tar mig själv på allvar numera är det ingen tvekan om. Men kanske är jag bara rädd att mitt sätt att omfamna en udda väg kan tolkas som att jag tycker den vanligare vägen är fel. Vilket jag inte alls tänker. (Och ja jag tänker på tok för mycket)
Det är väl bara så att det känns enklare att vara lagom. Vara som dem andra. Och egentligen är jag ju just det. Precis som alla andra. Hemligheten ligger väl i att även de som gör udda saker också är som resten av oss - det är bara inget man riktigt förväntar sig.
.
.
.
Herregud jag vet inte ens om jag själv förstod det här inlägget!
fredag 16 november 2012
Länktips: 5 fears that can destroy an Artist
Fredag kväll och helgen väntar. För många av oss innebär det tid för skapande. Och många gånger blir det som ett led i detta en resa rakt ner i prestationsångesten för att sedan kravla sig upp igen mot nya mål.
Fick ett tips om en länk av R som jag gör den där tjänsten med. Kände att den träffade mig och gjorde att jag fick lite perspektiv.
Rubriken är kanske inte så munter:
(Jag skulle dock vilja lägga till en sjätte punkt: Jag ritar bara samma sak heeela tiden-punkt).
Fick ett tips om en länk av R som jag gör den där tjänsten med. Kände att den träffade mig och gjorde att jag fick lite perspektiv.
Rubriken är kanske inte så munter:
5 Fears that can Destroy an Artist
Klicka på länken ovan och läs.(Jag skulle dock vilja lägga till en sjätte punkt: Jag ritar bara samma sak heeela tiden-punkt).
torsdag 15 november 2012
När arbetsdagarna går hänger jag inte riktigt med.
Nacken spänner och gör ont och jag vaknar varje natt av att jag har klämt någon nerv som gör att armarna domnar bort. Det hela började med simning och fortsatte med ändlösa av och påklädningar av nitton barn i taget tror jag. Sedan kan jag ju inte påstå att varken möbelbärande, bilkörande, tecknande, surfande eller den nyupptäckta appen quizkampen har bidragit så mycket till tillfrisknande.
Men det blir nog bra ska vi se.
Ibland känns livet lite november grått. Prestationsångesten blänger på mig men försvinner med lite musik och en penna i hand. Jag har fått dille på att göra om och göra rätt i mitt hus och köper och grejar som en besatt. Tanken slår mig om och om igen att jag kanske har gjort allting helt baklänges. Barn - Giftemål - organisera mitt hus. Hade jag börjat organisera hade jag nog inte stått här i röran på samma sätt.
Men känner jag mig rätt så hade jag nog inte fått tummen ur och organiserat mig klart förrän jag var typ 60 och då hade det ju varit lite sent med allt det andra. Barnen håller ordning på mig. Många gånger helt bokstavligt. ("Mamma du har väl tagit med dig min väska...").
Som ett ljus i mörkret har jag min Fina Man. Ett halvår av stress och högsäsong i bondelivet är över. Nu är det bara den vanliga stressen kvar och den är enklare att handskas med. Fina Mannen avlastar mig, diskar, lagar mat och lägger barn. Jag går undan och tycker synd om min nacke. Det är tur att han har tålamod med mig.
För tålamod måste han ha! Jag vet inte hur det blir så för jag har varit ganska sansad innan men jag får bara mer att göra. Spännande saker att göra. Så förra året fick han lyssna på när jag frustrerat tjatade om att ingenting händer. Nu får han hjälpa till att reda ut redan jag ställer till för mig själv genom att vilja för mycket.
Nu var jag kanske för personlig.
Det är svårt det där för allt jag vill skriva är nog egentligen för personligt nu. Men vad ska jag annars skriva om? Ni kanske egentligen nöjer er med bilderna? Scrollar förbi textmassorna. Nej, det gör mig faktiskt inte något.
Äh, nu tar jag kväll.
Nacken spänner och gör ont och jag vaknar varje natt av att jag har klämt någon nerv som gör att armarna domnar bort. Det hela började med simning och fortsatte med ändlösa av och påklädningar av nitton barn i taget tror jag. Sedan kan jag ju inte påstå att varken möbelbärande, bilkörande, tecknande, surfande eller den nyupptäckta appen quizkampen har bidragit så mycket till tillfrisknande.
Men det blir nog bra ska vi se.
Ibland känns livet lite november grått. Prestationsångesten blänger på mig men försvinner med lite musik och en penna i hand. Jag har fått dille på att göra om och göra rätt i mitt hus och köper och grejar som en besatt. Tanken slår mig om och om igen att jag kanske har gjort allting helt baklänges. Barn - Giftemål - organisera mitt hus. Hade jag börjat organisera hade jag nog inte stått här i röran på samma sätt.
Men känner jag mig rätt så hade jag nog inte fått tummen ur och organiserat mig klart förrän jag var typ 60 och då hade det ju varit lite sent med allt det andra. Barnen håller ordning på mig. Många gånger helt bokstavligt. ("Mamma du har väl tagit med dig min väska...").
Som ett ljus i mörkret har jag min Fina Man. Ett halvår av stress och högsäsong i bondelivet är över. Nu är det bara den vanliga stressen kvar och den är enklare att handskas med. Fina Mannen avlastar mig, diskar, lagar mat och lägger barn. Jag går undan och tycker synd om min nacke. Det är tur att han har tålamod med mig.
För tålamod måste han ha! Jag vet inte hur det blir så för jag har varit ganska sansad innan men jag får bara mer att göra. Spännande saker att göra. Så förra året fick han lyssna på när jag frustrerat tjatade om att ingenting händer. Nu får han hjälpa till att reda ut redan jag ställer till för mig själv genom att vilja för mycket.
Nu var jag kanske för personlig.
Det är svårt det där för allt jag vill skriva är nog egentligen för personligt nu. Men vad ska jag annars skriva om? Ni kanske egentligen nöjer er med bilderna? Scrollar förbi textmassorna. Nej, det gör mig faktiskt inte något.
Äh, nu tar jag kväll.
lördag 10 november 2012
torsdag 8 november 2012
Varför måste det bli så?
Det var länge sedan nu men igår kom det med buller och bång. Tvivlet. Frustrationen. Och hur jag ännu en gång arggråter och kastar pennor runt mig för att sedan inse sanningen: Det är kört med min potentiella tecknarkarriär!
Jag klarar inte pressen. Jag tittar på det jag gör och kan plötsligt inte se om det är bra eller dåligt. Jag inser med fasa att jag självsäkert sagt att jag ska teckna för en hel tjänst i en teknik jag aldrig provat. Jag måste vara helt galen på riktigt helt enkelt. Och alla bara säger att jag fixar det.
Men om jag inte gör det då? Tänk om alla blir besvikna? Antagligen blir jag det emellanåt. Hur jobbar man vidare då?
Nåja, idag är det något bättre. Och ikväll gör jag som jag lärt mig funkar bäst: inte ge upp och jobba på. Sånt här ska inte knäcka mig!
Det var länge sedan nu men igår kom det med buller och bång. Tvivlet. Frustrationen. Och hur jag ännu en gång arggråter och kastar pennor runt mig för att sedan inse sanningen: Det är kört med min potentiella tecknarkarriär!
Jag klarar inte pressen. Jag tittar på det jag gör och kan plötsligt inte se om det är bra eller dåligt. Jag inser med fasa att jag självsäkert sagt att jag ska teckna för en hel tjänst i en teknik jag aldrig provat. Jag måste vara helt galen på riktigt helt enkelt. Och alla bara säger att jag fixar det.
Men om jag inte gör det då? Tänk om alla blir besvikna? Antagligen blir jag det emellanåt. Hur jobbar man vidare då?
Nåja, idag är det något bättre. Och ikväll gör jag som jag lärt mig funkar bäst: inte ge upp och jobba på. Sånt här ska inte knäcka mig!
tisdag 6 november 2012
Hallå hallå, är det någon där?
Hallå mitt ordningssinne! Jag tycks ha glömt bort hur du fungerar här hemma. Vad gör man när man kommer hem från jobbet om inte ett berg av stress ligger och väntar vid tröskeln? Vad gör man alldeles vanliga vardagseftermiddagar medan man längtar ihjäl sig efter att ens fina man ska komma hem? Det var något med en diskmaskin och en tvättmaskin och kanske något som involverade en spis, men jag minns inte så noga. Jag sitter här och bloggar istället men jag vet då bestämt inte om det var sånt jag gjorde klockan halv sex förut när det fanns rutiner...
måndag 5 november 2012
Verkligheten: ta ingen skit!
Det är inget fel på Verkligheten. Ibland kan jag tycka att Verkligheten får ta för mycket skit. Till och med i den här bloggen så skrivs det allt som oftast om att fly bort från den. Men vad är det då för fel på den? Varför måste man fly från den om den är helt okej?
Egentligen, om jag ska vara ärlig, så är det ju verkligheten som gör att jag håller igång. Jag hade ju inte varit så mycket utan min familj till exempel. De är de mest fantastisk stora och små människor jag känner. Och likaså så kan jag undra vad det skulle bli av mig om jag inte var piskad att jobba varje dag. Om ingen i hela världen behövde mig. Och vem hade jag varit om jag inte hade överslagsräknat mig igenom hela mataffären för att sedan komma fram till kassan och hålla andan och hoppas innerligt att ekvationen går ihop.
Pusslandet, dragkampen, konflikterna: baksidan av verkligheten som gör mig levande och mänsklig
Men på något sätt är det summan av allt det där som gör att verklighetsflykten blir meningsfull. Det låter säkert helt konstigt. Men hade det inte varit lite jobbigt så hade jag ju inte heller behövt drömma mig bort. Då hade jag inte haft det driv jag behöver att komma vidare.
Fast det är ju egentligen verkligheten det handlar om. Här är jag argast, ledsnast och mest avgrundsdjupt deppig. Men livet är heller aldrig så fantastiskt som i Verkligheten. Jag skrattar alltid mest i Verkligheten. Jag känner mig alltid mest älskad i Verkligheten och det känns bara som om hjärtat verkligen ska svämma över när det är på riktigt.
Så inget mer skitsnack om det som är verkligt!
Egentligen, om jag ska vara ärlig, så är det ju verkligheten som gör att jag håller igång. Jag hade ju inte varit så mycket utan min familj till exempel. De är de mest fantastisk stora och små människor jag känner. Och likaså så kan jag undra vad det skulle bli av mig om jag inte var piskad att jobba varje dag. Om ingen i hela världen behövde mig. Och vem hade jag varit om jag inte hade överslagsräknat mig igenom hela mataffären för att sedan komma fram till kassan och hålla andan och hoppas innerligt att ekvationen går ihop.
Pusslandet, dragkampen, konflikterna: baksidan av verkligheten som gör mig levande och mänsklig
Men på något sätt är det summan av allt det där som gör att verklighetsflykten blir meningsfull. Det låter säkert helt konstigt. Men hade det inte varit lite jobbigt så hade jag ju inte heller behövt drömma mig bort. Då hade jag inte haft det driv jag behöver att komma vidare.
Fast det är ju egentligen verkligheten det handlar om. Här är jag argast, ledsnast och mest avgrundsdjupt deppig. Men livet är heller aldrig så fantastiskt som i Verkligheten. Jag skrattar alltid mest i Verkligheten. Jag känner mig alltid mest älskad i Verkligheten och det känns bara som om hjärtat verkligen ska svämma över när det är på riktigt.
Så inget mer skitsnack om det som är verkligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)