Någonstans i de där punkterna i länken jag publicerade i det förra inlägget så stod det att något i stil med att ingen kommer att ta dig på allvar om du inte själv gör det.
Och det är ju snusförnuftigt sant.
Men är det bara jag som ibland bara vill krypa ur skinnet när jag pratar om mig själv och det jag åstadkommer med mitt tecknande och arbetet med vårdtjänsten? För nära och kära tjatar jag så de stackarna får skavsår i öronen. Men så fort jag ska försöka beskriva för någon annan vad jag gör, när någon frågar hur det går, så känner jag mig skrytig som få. Ibland blir jag gravallvarlig. Som om jag har tagit mig själv FÖR seriöst och liksom inte riktigt kan se allt utifrån. Och ibland vill jag bara prata bort det och byter snabbt ämne. Men många gånger pratar jag i alla fall och lider lite grann hela tiden över att höra hur min röst bara babblar på om sådant som är så långt från andras verklighet. Vill på något sätt inte verka annorlunda.
Men kruxet är väl att jag VILL göra annorlunda saker. Får en kick av känslan att kanske kanske kunna åstadkomma något MER. Och att jag tar mig själv på allvar numera är det ingen tvekan om. Men kanske är jag bara rädd att mitt sätt att omfamna en udda väg kan tolkas som att jag tycker den vanligare vägen är fel. Vilket jag inte alls tänker. (Och ja jag tänker på tok för mycket)
Det är väl bara så att det känns enklare att vara lagom. Vara som dem andra. Och egentligen är jag ju just det. Precis som alla andra. Hemligheten ligger väl i att även de som gör udda saker också är som resten av oss - det är bara inget man riktigt förväntar sig.
.
.
.
Herregud jag vet inte ens om jag själv förstod det här inlägget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar