När arbetsdagarna går hänger jag inte riktigt med.
Nacken spänner och gör ont och jag vaknar varje natt av att jag har klämt någon nerv som gör att armarna domnar bort. Det hela började med simning och fortsatte med ändlösa av och påklädningar av nitton barn i taget tror jag. Sedan kan jag ju inte påstå att varken möbelbärande, bilkörande, tecknande, surfande eller den nyupptäckta appen quizkampen har bidragit så mycket till tillfrisknande.
Men det blir nog bra ska vi se.
Ibland känns livet lite november grått. Prestationsångesten blänger på mig men försvinner med lite musik och en penna i hand. Jag har fått dille på att göra om och göra rätt i mitt hus och köper och grejar som en besatt. Tanken slår mig om och om igen att jag kanske har gjort allting helt baklänges. Barn - Giftemål - organisera mitt hus. Hade jag börjat organisera hade jag nog inte stått här i röran på samma sätt.
Men känner jag mig rätt så hade jag nog inte fått tummen ur och organiserat mig klart förrän jag var typ 60 och då hade det ju varit lite sent med allt det andra. Barnen håller ordning på mig. Många gånger helt bokstavligt. ("Mamma du har väl tagit med dig min väska...").
Som ett ljus i mörkret har jag min Fina Man. Ett halvår av stress och högsäsong i bondelivet är över. Nu är det bara den vanliga stressen kvar och den är enklare att handskas med. Fina Mannen avlastar mig, diskar, lagar mat och lägger barn. Jag går undan och tycker synd om min nacke. Det är tur att han har tålamod med mig.
För tålamod måste han ha! Jag vet inte hur det blir så för jag har varit ganska sansad innan men jag får bara mer att göra. Spännande saker att göra. Så förra året fick han lyssna på när jag frustrerat tjatade om att ingenting händer. Nu får han hjälpa till att reda ut redan jag ställer till för mig själv genom att vilja för mycket.
Nu var jag kanske för personlig.
Det är svårt det där för allt jag vill skriva är nog egentligen för personligt nu. Men vad ska jag annars skriva om? Ni kanske egentligen nöjer er med bilderna? Scrollar förbi textmassorna. Nej, det gör mig faktiskt inte något.
Äh, nu tar jag kväll.
Jag scrollar inte förbi, och jag tycker inte att du är för personlig. Jag uppskattar att du skriver om allt som sliter och drar i en... både det positiva och negativa.
SvaraRaderaNär det gäller organisation så tror jag inte att det går att få allt organiserat... Åtskilliga gånger har jag tänkt (i olika sammanhang) att "om jag bara får tid att organisera så blir allt bra sen". Det kan gälla planering av undervisning, ordning i hemmet, matlistor... vad som helst. Men problemet är bara att det så snabbt blir oordning igen :) Nu tränar jag på att acceptera oredan istället, och inte stressa upp mig i onödan. Det är lättare sagt än gjort.
TACK för en utifrån blick! Ibland snöar man så in på sig själv med en blogg att det är svårt att avgöra om det är något bra eller dåligt :) Men det är skönt att höra att bara för att jag blir trött på mig själv emellanåt så blir inte ni det ;)
RaderaJa, det kanske är naivt att tro att allt blir bra för evigt om man bara organiserar. Men jag låter mig leva på det hoppet för annars är nog risken att jag aldrig storstädar ;) Och ja det där med att acceptera oredan får jag väl göra vare sig jag vill eller ej.
Hej Elin!
SvaraRaderaJag hittade din blogg för några veckor sen och tycker mycket om den! Tycker om dina bilder men känner också igen mig i mycket av det du skriver, det är intressant med personliga reflektioner...scrollar inte förbi några textmassor! ;)
Hej Esmeralda och välkommen! :D Haha, underbart att höra att jag inte har tråkat ut dig redan i alla fall ;) Men det är ändå bra att veta att det jag skriver är uppskattat. Oavsett så lär jag väl skriva det ändå: men då behöver jag ju iaf inte gå och grubbla på det.
Radera