Sitter ensam på café och har ingenting emot det

Det är skönt här. Tyst. Lugnt. Och inte alls som livet är annars nu. Skönt att vila fötterna. Skönt att tänka klart. Men om en timme ska jag jobba igen.

Jag gillar att jobba. För det mesta i alla fall. Det rutar in dagen och gör fritiden så mycket mer meningsfull. Och sedan jobbar jag ju bara 50 procent också. Från början för att få en mjukstart. Sedan för att hinna med mig själv och barnen. Och nu för att jag ska hinna med projekten. Beställningar och som igårkväll då jag satt uppe och skrev till en ansökan med R till sent.

Men så ska man ju hinna med sig själv och barnen också - det senare går inte att minska på. Vad det gäller mig själv så såg jag mig i spegeln igår och blev chockad över vad jag egentligen hade tagit på mig. Ingen vacker kombo inte. Men så ryckte jag på axlarna för på jobbet hinner man ändå inte tänka på sånt. Där sitter man ju knappt. Och det är bara att slita i tvättberget efter vad som är rent.

Jag planerar våren. Har tänkt göra en massa saker. Utställningar och särskilt en jag ska lägga tid på och måla massa nytt. Och så företaget... Jag har nog inte fattat att det är på riktigt. Nu sitter jag med näsan i projektplanen och inser att jag kommer teckna en massa nästa år. Hela nästa år. När året är slut har vi kommit ytterligare en bit på vägen. Sedan blir det näsa steg. Nej jag förstår nog inte riktigt än.

Men hur orkar man?
Det återstår att se.
För jag är på G nu.
Sliten men på G och det känns på något sätt som om det är värt det!

Nähä, nu kom det in folk också här på cafét. Då går jag...

Lite bilder från instagram i brist på annat...

Följ mig gärna! Heter elinmatilda där.

Jag fortsätter mata huvudet med romance och gillar det skarpt (fast jag har svårt att erkänna det för mig själv).


"And you sound like the heroine of a very poorly written novel"

- Älskar ironin. Men nej detta är inte dåligt skrivet!

Läser just nu:
Julia Quinn
An offer from a gentleman
(Börja gärna med första boken i serien: The Duke and I)
- Smart skriven romance i Jane Austen anda!

Det tog tre månader att städa mitt skrivbord.



Men så har jag ju också två stycken...

Haha, jag lär mig alltid något nytt när jag kollar på Artattack på Disney Junior...

Lite jobb och vardagshysteri och så glömmer man vad som egentligen händer

Nej jag känner mig inte som någon speciellt underhållande bloggare nu. Antingen gnäller jag eller publicerar bilder jag redan har lagt upp på instagram. Och jag är så urless på att jag varje gång jag sätter mig ner för att blogga så vill jag bara skriva om vardagsliv och bekymmer som inte alls lämpar sig här.

Men är det verkligen så mitt liv ser ut egentligen? Jag tror att jag måste ta ett steg tillbaka nu och se på vad det verkligen är som händer.

Det var för någon dag sedan som jag funderade på var mina promenader har tagit vägen? Och de där veckorna då jag var tvungen att komma iväg och dansa för att orka med ännu en vecka. Nej, jag kan inte skylla på knät längre för det är så mycket bättre än vad det har varit på flera flera år (TACK korsbandsoperation!) Jag borde verkligen röra på mig mer. Men förut så gjorde jag allt det där delvis för att fylla upp min tid. Komma iväg och få tankarna på annat. Och det är inte förrän nu jag har saknat det...

För min teori är att man inte märker när det händer. Man anpassar sig så lätt till nya förhållanden att de väldigt snabbt blir en del av vardagen och inget märkligt alls. Men egentligen är ju allting ganska så märkligt och fantastiskt. Och ÄNDÅ är det enda jag kan komma på att skriva i bloggen är gnäll.

Inte tänker jag på mina utställningar i vår eller att jag är på god väg att faktiskt jobba som illustratör på deltid med vårt projekt. Jag tänker inte heller på att jag har möten inbokade för samma projekt och att jag har en hel arbetsplan för 2013. Och på mitt skrivbord ligger flera beställningar som behöver min kärlek och omtanke.

Jag menar inte att skryta. Jag förstår bara inte hur jag kan glömma bort hur fantastiskt det är bara för lite jobb och vardagshysteri.

5 år med bloggen

Tänk! Igår fyllde den här bloggen 5 år! Såklart hade jag tänkt fira det storslaget med en utlottning, visa ord eller bara med en otroligt snyggt tecknad bild. Men lika självklart så glömde jag totalt bort det. För sådan är ju jag. Och ni som har känt mig i alla fem åren eller bara de senaste vet ju det också. Även om jag aldrig ens har träffat er eller vet om att ni läser så känner ni mig. Mina goda sidor och mina småsinta konstiga också. För ärligt är det ju lite det som är charmen med bloggande. Här bakom skärmen sitter ju en som flera gånger i veckan i fem hela år har skrivit ner sina tankar i mer eller mindre snirkliga ordalag och ni har hängt med så mycket ni velat.

Men det underbara med hela den här grejen är i hur jag skriver ner saker om mitt liv och hur ni läser det år ut och år in. Nej, det mest fantastiska är att jag tror inte jag hade varit densamma utan bloggandet. Utan att få ventilera saker såhär eller utan att läsa andra insiktsfulla/drömmande/inspirerande bloggar skrivna av människor som är lite som jag själv. Utan bloggen hade jag inte överlevt min mammaledighet eller haft några högre ambitioner om att rita som jag gör tex. Jag hade förblivit en hopplös och frustrerad drömmare utan att komma någon längre stans med det.

Så istället för att fira att jag lyckats hålla ut och blogga i fem år så vill jag fira allt bloggen har givit mig på fem år!

Och tänk var jag är om ytterligare fem år!

Bara för några dagar sedan svor jag för mig själv att jag skulle spy på riktigt om jag läste en bok till om en bredaxlad, lång, oemotståndlig man med svallande hår som förälskar sig i en intelligent men medelmåttig flicka med oanad attraktionsförmåga. Men när helgen mer liknar urspårade midsommaraftnar, jobbet får en att bryta av otillräcklighet och vardagen blir en ensam kväll i soffan - då tror jag bestämt att jag ändrar mig. Den där spyan satt inte så långt upp i halsen ändå och går lätt att svälja för lite verklighetsflykt.

En 25-årig lillebror

När jag slog upp ögonen i Januari  2012 hade jag det lite på känn. 2012 skulle det hända grejer minsann - då skulle saker förändras och jag skulle äntligen komma framåt med allt som stått och stampat. Inbillning eller storartad framtidsvision? Antagligen det första.

Men nu sitter jag här med alla bollarna i luften och plockar ner dem en efter en. Det tar tid och energi men är så spännande ibland att jag trillar av stolen. Det var ju faktiskt det här jag hoppades på även om vägen framåt är lång!

Men 2012 är också året som min lillebror fyller 25 år. Ni vet han som när vi var små följde med mig upp för trappan när jag var mörkrädd och skulle sova. Och han som aldrig någonsin ville avslöja för mig vem han var kär i, retade halvt ihjäl hela syskonskaran och byggde saker hellre än småpratade. Nåja, en del av sakerna har förändrats medan andra är precis desamma.

Hurra för verklighetsflykt!

Igår kväll såg vi The Avengers och jag satt för ovanlighetens skull bänkad framför filmen utan papper och penna i knät. Men när det kommer till vissa superhjältefilmer vill man ju inte missa något och nog var den värd att se.

Inte oförglömlig men klart sevärd.

När jag senare låg i sängen och läste kärleksdrypande romance slog det mig att superhjältarna jag just såg nog ofta betraktas som en motpol till det jag läser. Både i manligt/kvinnligt och rädda-världen/kärlekstörst. Och ändå är det som om att de båda kittlar samma nerv i mig och det alltid slutar med att jag suckande sitter och drömmer att det jag nyss läste/såg var sant.

Men trots de uppenbara olikheterna så kan jag ändå se likheter med mina kostymdraman, chiclit, fantasy och superhjältar:

För det första handlar det om verklighetsflykten! Den ena handlar om det fysiskt omöjliga i och med att vår värld faktiskt ser ut som den gör och aldrig kommer att ha några svävande berg som i Pandora (stor sorg) eller innehålla folk med stora krafter som de brottas med. Och den andra handlar om det psykiskt omöjliga. Eller fysiskt. Eller ja, vilken kärlekshistoria är någonsin så som i en bok? Hjältarna är aldrig så perfekta varken mentalt eller fysiskt och man kan ju bara drömma om att vara lika intressant och smart som hjältinnorna. Och dessa fantastiska möten sedan som alltid slutar i snirkliga vägar tills de älskande får varandra...

 Jag och min man träffades på en nyårsfest. Det var fantastiskt och vi blev kära. Punkt.

Och för det andra handlar det om revanschen. Alla töntar, missförstådda supergenier och besvärliga medelmåttiga kvinnor får äntligen sin revansch och blir något större och är med om något fantastiskt. För sanningen är väl ofta att de flesta av oss känner oss som medelmåttor då och då eller alltid. Dessa berättelser är det perfekta forumet för att få oss att känna oss som en del i något större och dagdrömmarna lite mer verkligt.

Sedan sist men inte minst handlar det ju såklart om sagan. Med en början och ett lyckligt slut. När det är slut så är det slut och då behöver man inte oroa sig för sina fantasivänner förrän vid en eventuell uppföljare. Annars kan man lugnt räkna med att de lever lyckliga i resten av sina liv och aldrig ett bekymmer drabbar dem.

Och jag tror att vi människor behöver det här.
I alla fall jag.

Fantasin och nostalgin flödar

Utomjordisk upplevelse

Ibland blir jag liksom hög på att måla!

Så i denna morgons inlägg vill jag hylla en känsla. Känslan när man sätter sig med en bild och bestämmer sig för att utmana sig själv. Man ska ge sig på något man aldrig gjort innan eller som man bara är dålig på och googlar bilder för glatta livet för att få ett hum om hur man ska göra.

Sedan sätter man pennan mot pappret. Börjar trevande. Kikar på bilderna man tänkt ungefär som och drar ansträngda streck. Och det blir inte bra och man tänker att det kanske är kört.

Men det är då det gäller att skaka av sig allt det där. Alla föreställningar man har om hur det ska bli eller vad det ska se ut som. Och sedan är det bara att följa känslan. Den som säger att man ska lägga en tokkonstig färg på ett ställe där förnuftet annars säger att man bör låta bli. Dra streck utan disciplin och sluta bara för att det känns rätt.

Det är nästan en utomjordisk upplevelse.

Sedan när man backar ser det kanske inte exakt ut som man hade tänkt men man inser att man har gjort något nytt.

Oslagbart!

Ibland undrar jag vad det är med min hjärna som producerar sånt här när jag är som tröttast och inte tror jag ska få ihop något. Och kvinnobilden ska vi inte tala om. Återkommer när hjärnan är pigg och fräsch. (Aldrig!)

Att vara något

Jag har alltid undrat.

När vet man att man ÄR något? Alltså. Det har länge legat där och grott i mig att jag är illustratör. Många gånger har andra sagt det. Ibland har jag själv sagt det men det har känts fel. Det är ju knappast illustrationerna som gör att jag får mat på bordet. (Ja om jag inte vill leva på ett fattigt liv av någon påse nudlar då och då).

Men jag tecknar ju. Som en galning. Jag tycker nog att mina teckningar  kan kallas illustrationer. Och vad är jag då? Det tar emot.

(Samma tanke gäller för övrigt för författare)

Men nu har jag ju ett jobb i och med vårt fortsatta jobb med tjänsten. Ett gigantiskt teckningsjobb skulle man ju utan att överdriva kunna kalla det. Jag riktigt längtar efter att komma igång att rita!

Och kanske är det nu jag kan kalla mig illustratör utan att det fastnar i halsen...