Nej jag känner mig inte som någon speciellt underhållande bloggare nu. Antingen gnäller jag eller publicerar bilder jag redan har lagt upp på instagram. Och jag är så urless på att jag varje gång jag sätter mig ner för att blogga så vill jag bara skriva om vardagsliv och bekymmer som inte alls lämpar sig här.
Men är det verkligen så mitt liv ser ut egentligen? Jag tror att jag måste ta ett steg tillbaka nu och se på vad det verkligen är som händer.
Det var för någon dag sedan som jag funderade på var mina promenader har tagit vägen? Och de där veckorna då jag var tvungen att komma iväg och dansa för att orka med ännu en vecka. Nej, jag kan inte skylla på knät längre för det är så mycket bättre än vad det har varit på flera flera år (TACK korsbandsoperation!) Jag borde verkligen röra på mig mer. Men förut så gjorde jag allt det där delvis för att fylla upp min tid. Komma iväg och få tankarna på annat. Och det är inte förrän nu jag har saknat det...
För min teori är att man inte märker när det händer. Man anpassar sig så lätt till nya förhållanden att de väldigt snabbt blir en del av vardagen och inget märkligt alls. Men egentligen är ju allting ganska så märkligt och fantastiskt. Och ÄNDÅ är det enda jag kan komma på att skriva i bloggen är gnäll.
Inte tänker jag på mina utställningar i vår eller att jag är på god väg att faktiskt jobba som illustratör på deltid med vårt projekt. Jag tänker inte heller på att jag har möten inbokade för samma projekt och att jag har en hel arbetsplan för 2013. Och på mitt skrivbord ligger flera beställningar som behöver min kärlek och omtanke.
Jag menar inte att skryta. Jag förstår bara inte hur jag kan glömma bort hur fantastiskt det är bara för lite jobb och vardagshysteri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar