Igår kväll såg vi The Avengers och jag satt för ovanlighetens skull bänkad framför filmen utan papper och penna i knät. Men när det kommer till vissa superhjältefilmer vill man ju inte missa något och nog var den värd att se.
Inte oförglömlig men klart sevärd.
När jag senare låg i sängen och läste kärleksdrypande romance slog det mig att superhjältarna jag just såg nog ofta betraktas som en motpol till det jag läser. Både i manligt/kvinnligt och rädda-världen/kärlekstörst. Och ändå är det som om att de båda kittlar samma nerv i mig och det alltid slutar med att jag suckande sitter och drömmer att det jag nyss läste/såg var sant.
Men trots de uppenbara olikheterna så kan jag ändå se likheter med mina kostymdraman, chiclit, fantasy och superhjältar:
För det första handlar det om verklighetsflykten! Den ena handlar om det fysiskt omöjliga i och med att vår värld faktiskt ser ut som den gör och aldrig kommer att ha några svävande berg som i Pandora (stor sorg) eller innehålla folk med stora krafter som de brottas med. Och den andra handlar om det psykiskt omöjliga. Eller fysiskt. Eller ja, vilken kärlekshistoria är någonsin så som i en bok? Hjältarna är aldrig så perfekta varken mentalt eller fysiskt och man kan ju bara drömma om att vara lika intressant och smart som hjältinnorna. Och dessa fantastiska möten sedan som alltid slutar i snirkliga vägar tills de älskande får varandra...
Jag och min man träffades på en nyårsfest. Det var fantastiskt och vi blev kära. Punkt.
Och för det andra handlar det om revanschen. Alla töntar, missförstådda supergenier och besvärliga medelmåttiga kvinnor får äntligen sin revansch och blir något större och är med om något fantastiskt. För sanningen är väl ofta att de flesta av oss känner oss som medelmåttor då och då eller alltid. Dessa berättelser är det perfekta forumet för att få oss att känna oss som en del i något större och dagdrömmarna lite mer verkligt.
Sedan sist men inte minst handlar det ju såklart om sagan. Med en början och ett lyckligt slut. När det är slut så är det slut och då behöver man inte oroa sig för sina fantasivänner förrän vid en eventuell uppföljare. Annars kan man lugnt räkna med att de lever lyckliga i resten av sina liv och aldrig ett bekymmer drabbar dem.
Och jag tror att vi människor behöver det här.
I alla fall jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar