Hemma igen

Hemma igen från äventyret. Ja, för det kändes verkligen som ett äventyr att resa hemifrån den här gången. För jag tror inte ens jag minns när jag kom hemifrån såhär senast och så ska man plötsligt ut i vida världen. Umgås och bara vara sig själv och inte heller kan man gömma sig bakom sina barn, bakom någon dator eller ens bakom sin fina man. Där är man alldeles själv och alldeles orolig för att man kanske har tappat bort sig själv totalt utan att riktigt märka det, och då vore det ju tragiskt att upptäcka sånt tillsammans med en massa andra människor.

Men precis som jag egentligen visste så hade jag ju inget att oroa mig för alls. För det första så är det nog svårare att tappa bort sig själv än vad det verkar. Det handlar nog mer om tid att återupptäcka att man är en egen person efter 9 månader med två ungar, än att man är helt borta. För det andra så kunde jag inte få bättre sällskap och bättre vistelse! Och sedan blev jag väldigt lättad över att inse att jag inte var totalt mammafierad och alldeles bondmorig att jag liksom inte ens kunde släppa kontrollen när jag åkte iväg. Jag var helt enkelt precis som jag trodde: tyckte det var urskönt att vara själv och kände mig inte alls kontrollfreakig att Fina mannen inte skulle fixa situationen.

Och nu kommer julen. Bara med ljusen i fönsterna och den ljusa snön ute så känns det allt upplyftande. Därför startar jag nu projekt jul och ska försöka gå in i hemmafrusrolllen med ett bekymmersfritt leende. Eller kanske inte. Men jag ska i alla fall försöka mig på att hinna med allt som jag aldrig brukar hinna med om åren då jag under jul alltid stressar med allt annat. Så idag har jag lagt julduk på bordet (tror det är ett rekord) och bakat pepparkaksdegen till pepparkakshusen (definitivt rekord).

I övrigt så ser jag ständigt fram emot att rita. Har ännu en utmaning att sätta tänderna i (väldigt tacksam!) och sedan ett projekt som nog kan bli lite spännande. Så det blir inget jobbande för min del framöver. Och det börjar mer och mer kännas okej. Jag får helt enkelt se det som mitt extraknäck att öva så mycket jag bara kan på att rita istället. För vem vet när man hinner med sånt i en alldels vanlig vardag sen.


Hm... undra om jag är så klok som jag låter?

Utmanad... och nu sticker jag

Systern tog sitt ansvar och utmanade mig. Och herregud vilka utmaningar! Men jag behöver det. Dock blev den här bilden lite sådär. Det ska föreställa ett bubbelgums bubbla som hon har för ansiktet - inte bara något oidentifierat fält. Det här är en bild jag i vanliga fall aldrig vågat ge mig på men det är ju som sagt bra att öva. Även om det blir som det blir. Men jag tycker jag lärt mig lite. Funderar på om den är enklare att göra i färg. Hm...

Ja, och sedan blir det en liten bloggpaus (om jag nu kan hålla mig borta från datorn) över helgen då jag ska resa bort till min vän långt borta. Och den här gången känns det väldigt skönt att hon bor en bit bort så jag får komma hemifrån. Fast det är med en viss (stor) separationsångest jag ger mig iväg på äventyr. Jag har varit hemma så mycket nu att jag undrar om jag alls fixar världen. Men just därför måste jag åka också.

Vi ses och hörs!

Älskar, Älskar Inte

Jag fortsätter att fylla upp tomrummet på bloggen med lite gamla bilder :)

Det jag har lärt mig hittills: Del III

Färgfobi. Finns det något sådant? Jag tror att jag hade utvecklat en sådan i alla fall. Efter att ha ritat med blyerts hela mitt liv så insåg jag i senare tonåren att det hade varit kul att kunna något annat också. Jag provade ibland. Liksom trevande. Pastellkritor, akryl, akvarellpennor. Pennorna var väl det jag fastnade mest vid. Men inget kändes bekvämt och det blev bara platt och konstigt allting. Så jag undvek färgen allt vad jag bara kunde. Intalade mig att jag ändå inte kunde något om det.

När jag började rita som föräldraledig med sonen så provade jag datorn. Men även om vissa bilder blev bättre så hade jag varken tålamod eller tid att lära mig det på riktigt. En dag kanske jag försöker igen. Men att det inte funkade bottnade helt i min färgosäkerhet. För jag kunde ju inte.

Det enda jag ville var att hitta ett material som passade mig. Mina fantasifigurer behövde få färg på sig för att bli levande och jag kunde bara inte göra det. Så jag funderade på att strunta i allt. IGEN. Herregud, tänk om jag bara kunde vara som Kalle Anka och ge upp första gången det skiter sig - så hade vi sluppit den här följetongen... Men sån är jag visst inte fast det ibland känns så.

Av en händelse fick jag nys om promarkers. Såg en grym bild ritad med färgpennor och kände bara att jag också ville. Började surfa runt och blev ännu mer begeistrad. Det var ju liksom som i datorn fast ändå för hand med pennor. Och inget stå och blanda färg och känna sig helt dum heller. Så jag köpte mina första tolv pennor - vilket klart visade sig vara alldeles för lite (trots att de kostar alldeles för mycket för en fattig småbarnsmamma). Så jag köpte fler. Och började treva fram. Sakta blev det mer som jag ville och sakta vågade jag lita på mina färginstinkter.

För att använda färg handlar inte så himla mycket om logiskt tänkande utan mer om kännande. Fast man tänker ändå himla mycket, fast på ett annat sätt... Hmm... flum.

Anledningen till att jag tog med bilden ovan är för att det här var den första bilden som jag gjorde och verkligen kände att jag var på rätt väg med. Redan när jag gjorde skissen visste jag hur bra den skulle bli. Sedan flöt allt som man vill att det ska göra och färgerna bara följde med mig utan svårigheter.

Det jag har lärt mig hittills är därför att man måste öva, försöka och prova för att kunna bli så bra som man vill. Och även om man aldrig blir precis så bra som man vill så kommer man heller inte framåt om man inte jobbar på. Promarkers är min grej nu. Men jag ser också att detta är en lärorik inkörsport för mig att komma åt andra material som innan varit för läskiga för mig. För det där med färgen har jag mycket kvar att lära om...

Det jag har lärt mig hittills: Del II

Jag har världens bästa föräldrar. Ingen tvekan om det. Jag har också haft världens bästa uppväxt med så mycket kreativitet, äventyr och framförallt villkorslös kärlek att jag nog är bortskämd på sånt. Mina föräldrar har alltid trott på mig vad jag än velat göra. Jag har också alltid vetat att jag får göra det jag vill (med viss vägledning då det behövts såklart) och de har alltid stöttat mig. I min värld så kunde jag bli precis vad jag ville och det har heller aldrig varit någon tvekan om att jag också kunde bli bäst på vad jag än ville. Visst fanns det många som var bättre än mig men jag såg det aldrig som någon konkurrens utan bara fakta. Jag kunde ju också.

Dock kom verkligheten ifatt mig under tonåren och jag upptäckte successivt till min fasa att jag inte var bäst. Att jag kanske heller aldrig kunde bli bäst på många saker. Det låter naivt - för det var det väl också- men det slog mig hårt. Jag började inse min litenhet och obetydlighet samtidigt som jag kämpade med mina områden som jag förut sett mig lyckad inom. Det var en berg och dalbana som slutade i botten.

Frågan om varför höll på att slita sönder mig. Vad är det liksom för mening med att sitta och kladda för sig själv på en massa halvlyckade berättelser och mindre lyckade bilder - bara för att inse att man aldrig är lika bra som alla andra.

Men jag ser det annorlunda nu. Behövde nog den där pausen och distansen. Behövde nog får de där kriserna som kom tillsammans med mina fina barn och familjerollen.

Det jag har lärt mig hittills är att svaret på varför? - är därför! Jag sysslar inte med det här för att jag måste ha något definitivt mål. Men visst har jag hemliga delmål. Men framförallt så kämpar jag med att göra det här för min egen skull. För att jag behöver mina texter och bilder för mig själv.

Fast det jag fortfarande jobbar med är att inte jämföra mig med alla andra och att inte tävla med andra. Det går väl sådär måste jag erkänna...

Precis såhär känns det ibland. Men när det här ritades för några år sedan funderade jag bara på skita i att rita...

Ja, bilden får tala för sig själv :)

Ge mig en utmaning!

Systern

 Ni vet mitt tjat: Blablablabla-jag-vet-inte-vad-jag-ska-teckna-blablablabla-jag-tecknar-bäst-när-jag-får-en-utmaning-blablablabla. Och hur får man då utmaningar?! Jag tror jag kom på en liten idé. För jag vill ju så hjärtans gärna utveckla mig lite. Gärna på att måla porträtt. Eller kanske andra saker också: vad vet jag!

Men jag behöver hjälp! Er hjälp!

Det spelar ingen roll om jag känner eller halvkänner eller inte alls känner er. Det jag önskar är foton till porträtt. Gärna på er själva om ni vill det annars på andra. Kan både vara helfigur och ansikte. Eller bara någon idé på vad jag ska måla så ska jag låta fantasin flöda fritt. 

Jag kan inte lova att jag målar alla (om den ens kommer någon bild) som kommer till mig. Men jag ska försöka göra några. Och jag kommer nog använda lite blandade tekniker. Hela grejen är ju för att jag vill öva och utveckla mig.

Skicka bilder till: ahdetgorjagimorrn@gmail.com

 

Nöja sig

Det finns miljoner bloggar. Eller kanske inte miljoner men en hel hög i alla fall. Lika många drömmar ryms i dem. Jag tycker om bloggar. Jag tycker om att blogga. Jag drömmer en del. Kanske hör allt det där ihop.

I vilket fall som så har alla en chans att uttrycka sig själva idag på ett helt annat sätt än förr. Fast jag kommer inte ihåg så mycket av förr. Minns lite vagt när min bästis fick en mobiltelefon i fyran och det var nästan konstigt. Eller första gången min pappa fick låna en telefon av en båtkompis när vi var mitt ute på en öde ö. Telefonen var stor som en hel portfölj. Minns också hur jag med spänning chattade första gångerna där på mellanstadiet tillsammans med mina kompisar. Vi var alltid snyggare och coolare än i verkligheten men det var det ingen annan än vi som visste. Det var detsamma men annorlunda förr. För inget av det där jag skriver om hade ännu blivit självklarheter.

Idag är vi alla individer. Alla är unika och har något speciellt. Alla ska utvecklas och bli något större. Det är svårare att nöja sig. Hörde någonstans att dagens problem var att unga människor inte längre ville jobba med vanliga yrken. Alla ska bli något större. Jobba med sin dröm. Jag är verkligen inte emot det där och drömmer väl precis likadant trots att jag är fånigt realistisk ibland. Fast jag är kanske likadan som alla andra bara att jag gömmer mig bakom realismen för att inte visa hur feg jag är.

Ibland drömmer jag också om att jag levde för 30 år sedan. Eller varför inte vara uppvuxen med min pappas generation. Då var det fortfarande tillåtet att vara vanlig. Då kunde man ta ett jobb och veta att man skulle jobba med det resten av sitt liv utan att få krupp av osjälvförverkligande. Allt verkade mer beständigt. Drömmarna verkade mer jordnära och man ansågs inte som en svikare av sig själv om man inte gick de där andra vägarna. Och inte kunde man hitta var och varannan klasskamrat på facebook utan fick vackert vänta tills de eventuella återträffarna. Om man nu hade återträffar på 70-talet. Jag tror jag hade varit mer nöjd så.

Fast något gnager i  mig och säger att jag nog är av en annan sort. Jag hade nog blivit rastlös på nått annat vis ändå.

Men ibland undrar jag om det verkligen kan vara nyttigt att alltid drömma stort på det vis vi gör idag. Vad det ger för värld om alla går och väntar på att bli nästa idol, bloggdrottning, konstnär, författare osv. Jag vet inte. Fast jag vill heller inte säga att sådana drömmar är fel och dåliga heller. Men om alla ska förverkliga sig själva: var hamnar man då? Vart kommer vi? Vad förbättras?

Fast å andra sidan så tror jag på grejen också. Den här positiva synen på att man kan göra skillnad även om man kommer från ingenstans måste ju också kunna bidra till något.

Jag vet att det här låter konstigt och som om jag är någon sorts drömdödare: vilket inte alls är syftet. Det skulle bara vara så himla sorgligt om jag aldrig kände mig helt nöjd... Eller är det kanske bara mänskligt... Men kanske kan man lära sig att också nöja sig?

Här är jag

Idag bestämde jag mig för att vara noggrann i alla fall ett blyertsporträtt. På mig själv för att vara på den säkra sidan. Suttit och pillat och pillat och pillat - men sedan blev det som det brukade - tappade tålamodet och började hafsa hit och dit. Men eftersom jag inte har så mycket bilder på mig själv så bjuder jag på detta skeva självporträtt. Blev likt iaf tycker jag... Men sånt vet man inte på allvar förrän efter ett tag då man fått distans till sina bilder.

Vi är alla bildslukare!

klicka för större bild

Jag kanske kan vara lite dålig på att ta mitt bildskapande på allvar. Anstränger mig som en tok för att inte hålla på att vara alltför negativ eller för att ens se mina bilder som något speciellt. Det är så lätt att komma vilse trots att man innerst inne vet vad man kan.

Men det finns de tillfällen då jag verkligen verkligen tar mitt tecknande på allvar. För när jag sitter där och målar så är det verkligen på riktigt. Inget halvhjärtat där inte utan nog ska jag göra bilden så bra jag bara kan. Det går timmar. Många timmar åt varje bild. För målar jag inte så funderar jag. Och sedan ska vi inte tala om frustrationen av att inte göra bättre ifrån sig. Men det är väl också det som driver - att hela tiden vilja lära sig mer och bättre. Så visst är det på allvar!

I en underbar värld hade allt bra man gjort belönats med en hel halleluja-kör. Eller antagligen hade det varit ganska störande. Men särskilt när man lagt ner mycket jobba på en bild så vore det ett drömscenario om hela världen bara slår händerna för ansiktet av ren förvåning och förundran och utbrister "ÅH, vilken UNDERBAR bild! VEM har gjort DEN?".

Men så är det ju inte.
Det vore ju helt overkligt.
(Och heller inget jag förväntar mig av mina läsare)

Nej vi lever i en värld där alla är bildslukare. Vi slukar bilderna hela och innan vi knappt på riktigt har noterat dem så har de redan passerat vårt närminne för att hamna någonstans i periferin. Ta reklamer som exempel. Hur många bilder finns det inte där som vi bara inte ser. Eller informations-broschyrer. Teckningar i faktaböcker. Serier.

Klart vi uppskattar bilderna vi ser. Men de flyger förbi. Bra bilder nickar vi lite åt eller ser kanske inte ens. Bilder som är riktigt bra ger vi ett uppskattande beröm "Den här var bra!" - fast bilden kanske var bättre än så. Men oavsett berömmet så håller vi oss gärna till bilder vi mår bra av och kommer ihåg dem. Alla uttrycker inte det där saliga utbrottet av ren lycka när man hittar en bild som verkligen talar till en men man kommer ihåg och vill se mer.

Vi äter bilder hela varje dag.

Men tack och lov för internet. Att man kan surfa runt och hitta alla möjliga tecknare med alla möjliga stilar. Bilderna är minst lika bra på internet som i förbifarten i vardagen. Men jag tycker jag uppskattar bilderna mer när jag hittar dem i tex en blogg. Man ser arbetet som görs och inte bara färdiga produkter. Man ser fler sidor av den som skapar och man sätter sig verkligen ner och tittar på precis vad som har gjort. Bilden är inte längre en sekund utan flera timmar.

Det går inte att sluka sånt.

Tadaaa!!!

Se! Jag lyckades få upp en header! Jag är så himla lat när det gäller till att orka ta reda på en massa saker på nätet. Har liksom hela världens informationsnät framför mig och det enda jag gör är facebooka, maila, blogga och kolla bloggar samt kolla tv-tablån. Sen är jag vilsen. Därför har jag aldrig lyckats med det där med header. Men på blogger var det lättare.

Dock är jag långt ifrån helnöjd. Kvaliteten blev inte den bästa alls. Om någon har en hemlig kod för hur man få de svarta strecken jämnare och helsvarta så skulle jag gärna vilja veta det. Samt hur man scannar in promarkers och behåller färgerna utan att de bli alldeles konstiga. Men men...

Skulle jag bara lägga upp saker jag är nöjd med hade det inte blivit många bilder. Jag har helt enkelt lärt mig att vara tillräckligt nöjd. Och bloggen ser ju lite roligare ut. Och jag ger en smalare och snyggare bild av mig själv också. He he he.

Kvällen är MIN

Skrivinspirationen är inte på topp nu som det kanske märks. Får därför ursäkta mina meningslösa inlägg. Men det är väl helt enkelt så att jag inte hinner tänka så mycket, alternativt så att jag tappat bort min hjärna lite. Ja, för hur är det egentligen ställt med ens hjärna när pausmusiken som går på repeat är låtar direkt hämtade från babyrytmiken så som "Kille-kille-kill-på-magen-kille-kille-kill" och "Har-du-sett-var-jag-blev-av-TITTUT!". Ibland tror jag att det är det första tecknet på att jag håller på att bli tokig.

I vilket fall som så är teckningarna det som håller mig på spår nu. Var och impuls-shoppade en bokhylla och några lådor i onsdags för billiga pengar till min kreativa hörna för att liksom känna att jag på riktigt gör något. Bloggvärlden är väl annars ganska långt från verkligheten även om den ibland blir lite för verklig när man söker mening. I vilket fall så kunde hyllan på något sätt väga upp det faktum att det där jobbet jag sökte ska vara tillsatt tills på måndag och jag inte har hört ett dugg. Men det blir nog bra ändå kanske utan jobb. Jag får ju mer tid att teckna. Behöver inte klämma ihop tiden för oss alla genom att bekymra mig över var jag ska förvara en glad snart nio-månaders unge heller medan hennes mamma rymmer. Det kommer bli bra. Det får bli bra även om jag stundvis känner mig totalt meningslös. Men däremot så funkar det ganska bra också hälften av tiden.

Och jag är ju så jäkla tokig och helt jäkla förälskad i min underbara och fantastiska ungar! För jag har ju också hamnat så himla rätt nu. Stortrivs som tvåbarnsmamma! Även om jag klagar som en tok om meningslöshet. Det är bara den där rastlösheten jag tjatar om... Jag är nog född rastlös. Men det gör inte att jag älskar mina härliga ungar mindre.

Men kvällarna är MINA. Ensam utan ljud och måsten och springa omkring och byta blöja samtidigt som man blir beordrad att sjunga sånger från förskolan man aldrig hört talas om. Så ikväll är jag själv. Sitter och skissar på en header till bloggen. Det ser lovande ut. Men vill bara få det lite mer rätt...

Sedan förvarnar jag bara om att jag kommer plocka in lite gamla bilder från förra bloggen successivt nu framöver. Saknar ju min gamla blogg lite ibland. Att liksom kunna bläddra bland åren av inlägg och bilder. Nu har jag ju typ bara sju inlägg eller nått och det känns så fattigt och ensamt när man ska gå igenom dem.

Nu ska jag sluta och ägna ögonen och händerna åt teckningen och öronen åt tv:n.

Det här har jag lärt mig hittills: Del 1



Ända sedan jag var liten har jag vetat vad jag ska bli. Det är inte nödvändigtvis det som jag faktiskt i slutändan blivit utan ändrade sig genom åren. Länge stod valet mellan att skriva eller att rita. Ja ända sedan lågstadiet och upp till gymnasiet. Men sedan hann realisten i mig ikapp och jag började hitta på "riktiga" yrken att syssla med och sikta mot. Men också då var mina två viktigaste delar med: skriva och rita. Jag skulle bli journalist först och sedan ändrade jag mig till lärare. Och lärare blev jag men tappade bort skrivet och ritandet någonstans på vägen även om jag då och då gjorde mina försök. Tack och lov kom jag på det igen för tre år sedan.

Det jag har lärt mig hittills är därför att man inte ska strunta i sina brinnande intressen bara för att de verkar töntiga och orealistiska. De är en del av en själv. För om jag nu har skrivit och ritat hela mitt liv och tyckt om det så mycket och lagt ner så mycket tid på det, så kan man inte bara ge upp.

Mina första trevande steg tillbaka till tecknandet för tre år sedan i den förra bloggen

Pengar är pengar

Idag har jag gjort piroger. Väldigt spännande. Men bara det att jag kunde ta mig samman att göra piroger tycker jag säger något om att min Plan Aktivering börjar ge resultat och givit en mer harmonisk Elin. Egentligen har jag väl inte gjort värst mycket men även det lilla hjälper uppenbarligen. Och så håller jag mig fast vid bloggandet som om det vore min sista livlina. Ja, det är väl ungefär ett så sjukt beteende som det låter som och jag kollar bloggen femhundra gånger per dag. Herregud, ibland önskar jag bara att jag kunde vara som vilken käck 50-talshemmafru som helst och lägga håret, ta på mig nån söt klänning och ha maten på bordet vid klockan halv sju när min man kommer hem från jobbet. Men jag tillhör nog snarare den andra sorten inser jag. "Mitt hem är min borg" har en helt annan innebörd för mig när jag bara går hemma hela tiden.  Men att aktivera sig är bra. Då kan man tom. ha piroger på bordet vid klockan sju och känna sig duktig som i alla fall gjort det under dagen. För vad gjorde jag mer idag? Igår dammsugade jag: men jag fattar verkligen inte var min Hallelulja-kör befann sig då för att heja på mig...

Annars så har jag uppenbarligen utvecklat ett stort behov av att kolla på Lyxfällan. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Lyxfällan innan. Liksom kolla på månniskor som gör av med penga liksom. Ointressant. Men nu helt plötsligt är jag helt fast. Jag tror att det beror på att jag känner mig som en martyr när jag ser på programmet. För man är verkligen  inte rik som mammaledig utan att ha jobbat innan. 180 kronor per dag är inget att skryta om och jag frågar mig ständigt hur tusan jag skulle ha överlevt på dryga 3-4 000 om jag var ensamstående. Det de beslutande menar är alltså att man inte ska skaffa barn förrän man jobbat. Men samtidigt så ska man ju helst utbilda sig en massa har jag förstått. Men så ska man inte få barn för sent heller. I vilket fall så har jag gjort alla saker fel. Och jag visste ju ärligt vad jag gav mig in på när jag fick Dottern. Men nu är jag så jäkla less på att knappt ha råd med ens det vardagliga. Pussel pussel. Inga extrainköp alls annat än för att uppmuntra lite lite då det känns för segt. Ja, det är väl ändå tur att jag aldrig har sett rikedom som någon storslagen del av min livsplan. Pengar är bara pengar. Men när man hela tiden balanserar så tar det på psyket.  När jag ser på Lyxfällan känner jag mig därför stolt i mitt lidande. Tänker hela tiden att vi lär oss väldigt viktiga saker om pengar och livet av det här. Man behöver inte en massa pengar för att man ska funka. Det går om man vill: och vi lever nog inte värre än vilken låginkomsttagande familj som helst. Så jag blir stolt över mig själv att inte behöva ta en massa dumma lån eller tar fel vägar utan att jag faktiskt i mitt lidande går rätt till väga.

(Av liknande anledning fast tvärtom så förtränger jag gärna program om extrem övervikt och bakterier i ostädade hus).

Ann-Katarin Rosenblad



Ann-Katarin Rosenblad och Pär


Det blev en bild till slut. Alla jag känner gick och kollade på filmen jag gärna skulle sett men det inte fanns tid att se - så jag satt i soffan och ritade istället. Jag är ganska nöjd. Blev inte alls som jag hade tänkt och det tar tid att vänja sig vid att det är så. Men tycker jag fick in rätt känsla - hur flummigt det än låter. Det som irriterar mig mest är att jag VET att jag kan mycket bättre. Men övning ger färdighet, säg det...

Sen kväll

Söndag kväll. På tok för sent. Höll på att skriva ett inlägg men det lät inte alls som det jag hade tänkt mig huvudet. Det är konstigt att det är många saker som inte kommer ut så som de ser ut i huvudet. Varken saker man säger, gör eller framför allt det jag ritar nu. Känner lite press för att allt ska bli så himla bra i nya bloggen men det är väl helt enkelt så att det får bli precis som det brukar. Tristessen jagar mig i alla fall inte lika mycket nu. Vågade mig på att söka det där lärarjobbet. Kändes som en triumf att kryssa i rutan "yrkeslegitimerad" och jag inser att även om det känns som tiden står stilla som mammaledig så kommer jag faktiskt framåt. Sakta men säkert. Saker får ta sin lilla tid men det ordnar sig nog till slut.

Ögonen går i kors. Ny teckning ligger på skrivbordet och varenda tuschpenna jag äger ligger utspridd där. Jag skulle gärna måla en stund, för det blir nog en bra bild, men det får bli imorgon.

Nä, nu ska jag sova...

Gör mig odödlig!

Jag är inte odödlig längre. Kastar mig inte längre ut i världen som om jag hade vingar på ryggen och bemöter varje situation som om jag redan vet hur jag ska hantera den. För ärligt så vet jag inte det alls för det mesta och tycker stundvis att jag bara vet mindre och mindre med tiden.

Men ibland skulle jag vilja resa 6-7 år bakåt i tiden och bli sådär lite odödlig igen. Tro att hela min föreställningsvärld är sanning. Veta precis vad jag ska göra i framtiden och samtidigt kasta goda allvetande råd till höger och vänster som jag säkert bara snappat upp någon annanstans. Sådär kan jag kanske även göra nu. Skillnaden är väl att jag nu har svårare att veta om råden jag ger verkligen kan hjälpa.

Det är åldern som gör det. För nu när jag nått den höga åldern av 25 år så får jag perspektiv. Perspektiv är i och för sig bra - jag tycker om perspektiv lika mycket som jag tycker om att vara mitt uppe i saker. Fast stundvis kanske jag tycker mer om perspektiv eftersom det ibland kan vara ganska utmattande och kämpigt att genomleva livet. Liksom bättre att sitta på avstånd och berätta vad man lärt sig istället för att vara mitt uppe i och inte veta ett skvatt. Fast det vore ju samtidigt tråkigt att bara leva med perspektiv. Likaså som att, som jag också gärna gör, lever ett steg före hela tiden och oroar mig för världens undergång fast det kanske egentligen bara handlar om en söndrig diskmaskin. Typ. Leva i nuet alltså - för det har väl liksom ingen sagt innan... Hmm... Det blev visst ett sidospår. Nu tar vi oss tillbaka igen. Odödlighet.

Det värsta med att sitta där som alldeles dödlig och se på är just det: att bara se på. Runt om råkar folk, och i det här fallet unga människor, ut för det hna och det andra. Och så sitter man där som en jäkla budha alldeles upplyst men kan inte berätta för nån. Eller visst kan man berätta saker men eftersom man gått och blivit alldeles vis så inser man också att det tjänar ingenting till. Det spelar ingen roll att jag berättar om alla MINA erfarenheter av livet - det kommer antagligen bara att irritera unga mindre upplysta och jag kommer bara att framstå som en cynisk gammal tant. Och oavsett om jag nu väljer att bortse från att någon tänker så, så har jag ju också (med åren) insett att det jag har upplevt, känt och sett inte behöver bli likadant för någon annan. Alltså kan det vara totalt slöseri och bara besvärligt för både mig och den andre om jag nu tror mig veta allting, fast situationen är helt misstolkad av mig.

Ingenting är längre svartvitt och jag förundras hela tiden.

Men även om jag känner mig uråldig ibland så inser jag ibland också att jag inte är det. Bara det att jag, nu när jag är 25, tycker att jag är så himla klok nu tyder ju snarare på att jag är minst lika oklok som för sex år sedan. Och när jag märker det extra är när jag pratar med de som är äldre om mina tankar och åsikter om livet och de blir tysta på det där konstiga viset, så har jag förstått att de vet saker som det antagligen kommer att ta många fler år för mig att förstå.

Så vi lär ju oss med åren - som jag nu motvilligt har tvingats medge för mig själv. Och hur smart jag än känner mig nu så kommer jag antagligen att skratta åt mig själv om några år.

Men skulle det inte vara skönt att få bli odödlig igen!?

Eller kanske ändå inte

VÄLKOMMEN!

Ett smått psykopatiskt glatt välkomnande bjuder denna nystart av bloggen Äh, det gör jag imorrn... på

Det är ingen hemlighet att jag höll på att gå vilse i min förra blogg. Jag har bloggat i tre år så jag vet allt om att bara tappa sugen ibland men ändå köra på. Så jag visste också att det inte bara var någon tillfällig svacka utan att det nu var dags för en förändring. Jag har tänkt på att byta form på bloggen i över ett halvår men nu kändes det bara som om det var dax.

 För saker förändras ju med tiden. Jag har förändrats på tre år - till det bättre hoppas jag. Äh, det gör jag imorrn... började som en blogg för en nybliven mamma som behövde få grepp om sig själv och hålla tankarna i schack under en oändlig massa tid då det är lättare att tänka att man skjuter på saker till imorgon istället för att bara göra. Så utan struktur, med en liten bebis som mest av allt ville hänga på en arm hela tiden så var behovet stort efter att bara få vara för sig själv i en egen liten värld: bloggens i det här fallet.

Så det blev ett helt projekt att hitta tillbaka till sig själv. Och när jag väl lyckades med det så visade det sig att jag inte alls var sådär som jag hade trott. Var ingen supermamma som liksom kände att livet slog sig till ro med att få barn. Visade sig vara mer rastlös och hopplös än jag någonsin trott och helt plötsligt kommer jag på mig själv med att ta upp gamla drömmar som jag för länge sedan sett som fjantiga fantasier. Tecknandet som legat på hyllan under flera år utan en enda ambition. Skrivandet som jag bara använt i alla otaliga skolarbeten men inte på riktigt kunnat ge liv åt mina många fantasier.

Så jag fick en kris och blev flummigare än jag någonsin förut kunde tillåta mig själv på riktigt. Men jag insåg också hur viktiga dessa delar var även utan stora ambitioner om att tex bli känd etc. Men helt plötsligt började min blogg invaderas av teckningar. Bloggen som innan hade som tanke att vara en plats för alla mina överflödiga tankar blev plötsligt en plats för mina teckningar. Och så fick jag dåligt samvete för det mesta över att inte skriva så många funderande inlägg längre och att jag istället prackade på mina läsare mina bilder - som de kanske inte alls besökte bloggen för. Det låter konstigt men jag kände mig som en skurk för det mesta och en bloggsvikare. Och till slut fanns det ingen annan utväg.

Och utvägen blev den här bloggen.

Jag kan inte lova att den här bloggen blir bättre än den förra. Jag hoppas ju på det, men min stora förhoppning är att den inte ska bli mindre omtyckt än den förra. Tanken är att det inte kommer att bli så mycket annorlunda men att jag får mer plats för lite vardagliga oxh odjupa texter, samt för mina bilder, samtidigt som jag känner mig nöjd och glad.

Så förvänta er texter både med djup och odjup och teckningar och allmänt flum. Förvänta er också att jag precis som vanligt inte bloggar varje dag eller mest som jag känner för.

Men JAG finns kvar precis som vanligt!

VÄLKOMMEN!