Det jag har lärt mig hittills: Del III

Färgfobi. Finns det något sådant? Jag tror att jag hade utvecklat en sådan i alla fall. Efter att ha ritat med blyerts hela mitt liv så insåg jag i senare tonåren att det hade varit kul att kunna något annat också. Jag provade ibland. Liksom trevande. Pastellkritor, akryl, akvarellpennor. Pennorna var väl det jag fastnade mest vid. Men inget kändes bekvämt och det blev bara platt och konstigt allting. Så jag undvek färgen allt vad jag bara kunde. Intalade mig att jag ändå inte kunde något om det.

När jag började rita som föräldraledig med sonen så provade jag datorn. Men även om vissa bilder blev bättre så hade jag varken tålamod eller tid att lära mig det på riktigt. En dag kanske jag försöker igen. Men att det inte funkade bottnade helt i min färgosäkerhet. För jag kunde ju inte.

Det enda jag ville var att hitta ett material som passade mig. Mina fantasifigurer behövde få färg på sig för att bli levande och jag kunde bara inte göra det. Så jag funderade på att strunta i allt. IGEN. Herregud, tänk om jag bara kunde vara som Kalle Anka och ge upp första gången det skiter sig - så hade vi sluppit den här följetongen... Men sån är jag visst inte fast det ibland känns så.

Av en händelse fick jag nys om promarkers. Såg en grym bild ritad med färgpennor och kände bara att jag också ville. Började surfa runt och blev ännu mer begeistrad. Det var ju liksom som i datorn fast ändå för hand med pennor. Och inget stå och blanda färg och känna sig helt dum heller. Så jag köpte mina första tolv pennor - vilket klart visade sig vara alldeles för lite (trots att de kostar alldeles för mycket för en fattig småbarnsmamma). Så jag köpte fler. Och började treva fram. Sakta blev det mer som jag ville och sakta vågade jag lita på mina färginstinkter.

För att använda färg handlar inte så himla mycket om logiskt tänkande utan mer om kännande. Fast man tänker ändå himla mycket, fast på ett annat sätt... Hmm... flum.

Anledningen till att jag tog med bilden ovan är för att det här var den första bilden som jag gjorde och verkligen kände att jag var på rätt väg med. Redan när jag gjorde skissen visste jag hur bra den skulle bli. Sedan flöt allt som man vill att det ska göra och färgerna bara följde med mig utan svårigheter.

Det jag har lärt mig hittills är därför att man måste öva, försöka och prova för att kunna bli så bra som man vill. Och även om man aldrig blir precis så bra som man vill så kommer man heller inte framåt om man inte jobbar på. Promarkers är min grej nu. Men jag ser också att detta är en lärorik inkörsport för mig att komma åt andra material som innan varit för läskiga för mig. För det där med färgen har jag mycket kvar att lära om...