måndag 21 maj 2012

Vad spelar det väl för roll?

Jag är ju en vuxen människa numera. Fråga mig inte när det hände men jag kan inte längre komma undan med att räkna vuxenpoäng. Då måste man ju vara vuxen. Jag har också rynkor vid ögonen och i pannan som inte lika lätt blir släta och jag tittar på bilder från skoltiden och insåg att man verkligen inte hade någon som helst självuppfattning på den tiden.

Fast har man det nu egentligen heller?

En sak som stör mig handlar lite om detta. Jag är ju vuxen. Jag har barn som älskar mig och som jag nog älskar ännu mer. Jag bor fint men stökigt och kan göra de grejer jag gillar mest utan att det egentligen strider så jättemycket med något annat. Jag har en man som jag tokälskar och det konstigaste är väl att han påstår att han älskar mig lika mycket. Dessutom är han snygg som få!

Men det här med att vara snygg...

Hela mitt liv känns det som har jag gått omkring och känt mig för fet och inte tillräckligt snygg i olika perioder. Jag har känt mig medelmåttig och jag har också insett om och om igen att jag aldrig kommer att vara sådär. Se ut sådär när jag är 50 alldeles smal med perfekt hår och ansikte och jacka som sitter perfekt kring min midja utan att spänna det minsta.

Och jag har lite svårt att förlika mig med det att jag inte är någon smal och snygg mamma. 

Men tillåt mig då att bli förbannad! Vad är det för högstadietänk egentligen. Det är ju då rakt inte något fel på mig egentligen och jag är ju precis som det är tänkt att just jag ska vara. Och TACK och LOV har jag andra kvaliteter än ett bländande yttre.

Och vad det gäller vikten så hoppas jag innerlig innerligt att jag en dag ska bli så mycket vän med mig själv att jag en dag ska kunna sluta stressa upp mig kring detta. För vad spelar väl tresiffrigt eller tvåsiffrigt eller storlekarna  jag hade innan jag fick barn (då jag  för övrigt också tyckte jag var tjock) för roll om man har det så bra som jag har det.

Och framför allt om man har en man som var och varannan dag med innerlighet säger till en att man är det finaste som finns...

4 kommentarer:

  1. Hmmm, jag undrar om du retuscherar bilderna på dig själv här på bloggen, eller om du ser på dig själv med för hårda ögon, för i mitt huvud så ser du jättebra ut :)

    SvaraRadera
  2. Nej ingen retusch utan bara bra vinklar ;) Men visst är jag för hård mot mig själv, men det är ju just det som är dumt. Vad spelar det väl egentligen för roll att jag inte är perfekt så som medierna framställer det. Själv tycker jag ju att varenda kotte är vacker på sitt sätt: så det handlar ju knappast om det egentligen. Utan mer att förlika sig med att jag är jag och jag duger :) Tack orden iaf! Nu slänger jag alla högstadiekomplex!

    SvaraRadera
  3. Så sant så sant, vad är några kilo extra och några kramgoa veck när man får vara frisk och får leva med folk runt en som älskar en. Va nöjd med dig själv och njut av livet!!!!

    SvaraRadera