När jag gick på lågstadiet kunde jag inte riktigt föreställa mig att jag skulle bli så stor en dag att jag skulle gå på mellanstadiet. Och likadant den dag då jag gick från sexan till sjuan och bytte skola. Eller när jag satt där första dagen ensam i korridoren utanför klassrummet på gymnasiet. Jag övervägde att bara ta mitt pick och pack och springa iväg för hela den där grejen med att bli stor kändes alldeles för stor och overklig.
Men jag har både bytt skolor och flyttat hemifrån och träffat mannen i mitt liv och fått barn trots att jag innan aldrig ens kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Jag har oroat mig och vänt ut och in på mig och känts som om alla dessa grejer har varit alldeles för ogripbara och svåra för att jag någonsin ska kunna klara av dem.
Och aldrig har det varit så.
Så idag när vi satt på viktigt appmöte och talade för vår idé och jag pratade och planen och teckningar och allt det där så kändes det inte alls sådär svårt och konstigt som jag trott. Jag har alltid haft en bild av att det är några sorts övermänniskor som kommer på och utför just sånt här. Men när jag satt där kom jag bara fram till att det ju faktiskt är sådana som vi. Vi som är rastlösa och hopplösa och drömmer stort och vet att vi kan fast vi aldrig har gjort det innan.
Tackar därför för mina snart 27 års erfarenheter.
En bit närmare ett förverkligande av en grym idé.
Tänk att få vara med om en sån grej!
Det är lite härligt att titta tillbaka ibland och inse hur långt man har kommit, och fundera över var man kommer att vara om några år. Allt det där man aldrig trodde man skulle klara av... Grattis till nya erfarenheter och kunskaper :)
SvaraRaderaJa, det är precis det som känns så konstigt. En dröm idag kanske är verklighet om några år. Allt måste få växa i sin takt. Mot nya mål :)
Radera