12 år

27 år är ingen ålder. När jag tittar tillbaka på den här tiden så kommer jag både förvånas över hur ung och naiv jag var och att jag hade en helt vrickad åldersuppfattning. För på ett plan vet jag mycket väl att jag inte är värst gammal, medan jag på ett annat känner mig gammal som gatan. Tiden blir så påtaglig när man i ena stunden kånkar bebisar på axeln och i nästa ser dem springa och klättra och vädra sina tankar och åsikter. Om fem år gick så snabbt: hur fort lär inte tio år till gå?

Eller 12 år.

Igår var jag på en otroligt trevlig tillställning. Ler i hela hjärtat och kunde ägna ett helt inlägg åt. Men istället fokuserar jag på bagatellen och låter det andra skina fritt i hjärnan. I vilket fall som så ställdes jag inför en väldigt udda situation som jag inte skulle ha ställts inför för 12 år sedan. Jag var nämligen på en plats med en massa trevligt folk. Sådär som man kan göra så efter ett tags funderande och med en känsla i maggropen så kände jag igen en människa där. Igenkänningskänslan växte undan för undan under kvällen och när jag fick reda på förnamnet var jag bara tvungen att fråga om det var han. Annars hade det ju bara varit pinsamt och konstigt.

Jag frågade så redigt, med för och efternamn, om det var han och presenterade mig lite sådär rörigt med mitt flicknamn. Och visst var det det. Småpratade sådär som man gör och analyserade när vi senast setts. 12 år sedan var det. Högstadiet och vi gick i parallellklasser och tiden har gått så fort och fy vad gammal man blivit. Och det mer tonårskomiska var nog ändå att trots att man visste precis vad den andra hette och gjorde och gått på samma skola i 3 år så hade man ändå aldrig pratat innan. Människor är väl ändå underbara! Lägger det i minnesbanken tills när jag får tonåringar (antagligen alldeles för snart).

Men det som ändå stör mig i allt detta är att tiden har gått. Inte bara med mig. Jag vill på något sätt frysa människorna från min högstadieskola i tron om att ingen av dem har blivit vuxna. Kanske för att det får mig att insé hur otroligt fort tiden har gått och hur otroligt fort den kommer att gå. Snart har det gått 12 år till och vem träffar jag då? Antagligen kommer det kännas minst lika osannolikt då om jag ställs inför samma situation. Allt är så avlägset. Hur blev allting egentligen? Vem var jag då och vem är jag nu? Och hur tusan blir det sedan....

Det går för fort. Allting, tror jag bestämt.