söndag 30 september 2012
lördag 29 september 2012
Oj, idag finns inte många fötter på jorden vill jag meddela. Men hur är det möjligt efter en sådan vecka? Bara den här veckan har känts som ett helt år och jag har så svårt att förstå hur allting blev.
Ibland är bloggande en urusel kommunikationsform. Jag har sjunhundrafemtioelva saker jag tänker på och vill skriva om men när man kan hittas en googling bort av vilken enträgen nyfiken som, så känns det inte ok att skiva vad som.
Men det mesta handlar ändå om tjänsten vi håller på att utveckla och att jag väldigt snart kommer att få teckna så att pennan glöder. Jag älskar känslan av att detta är ett riktigt och konkret jobb där jag både behöver jobba med hjärna och hjärta. Gillar ju inte planlöshet som ni redan vet. Och här lär jag få rita tills jag stupar.
Ibland är bloggande en urusel kommunikationsform. Jag har sjunhundrafemtioelva saker jag tänker på och vill skriva om men när man kan hittas en googling bort av vilken enträgen nyfiken som, så känns det inte ok att skiva vad som.
Men det mesta handlar ändå om tjänsten vi håller på att utveckla och att jag väldigt snart kommer att få teckna så att pennan glöder. Jag älskar känslan av att detta är ett riktigt och konkret jobb där jag både behöver jobba med hjärna och hjärta. Gillar ju inte planlöshet som ni redan vet. Och här lär jag få rita tills jag stupar.
fredag 28 september 2012
onsdag 26 september 2012
Allting lossnar på en gång. Alla vågade språng jag tagit hittills börjar ge resultat och nya möjligheter öppnas. Finalen, det fortsatta arbetet med appen som inte längre är en app och utställningar jag ser fram emot. Bland annat.
Och sedan måste man ju odla myten om sig själv har jag förstått. Ingen annan gör det åt en och det är bra att synas om man vill komma ännu längre. Så motvilligt skickar jag mail till tidningar och tipsar om oss och hoppas att de inte hör av sig, för jag vill inte prata. Men det är klart att de alla hör av sig. Det är klart att jag säger saker jag i efterhand undrar hur de uppfattades eller om jag gjorde rätt och grubblar mig gråhårig. Det är så typiskt mig så det inte är klokt.
Men allt som allt är det här positivt och fantastiskt och även om det inte skulle hända en enda spännande sak till i mitt liv efter det här så har jag iaf verkligen haft mitt äventyr.
Ikväll slipar vi på presentationen iför fredagen.
Jag kanske dör av nervositet.
Men då vet ni i alla fall varför det blir så tyst här.
Och sedan måste man ju odla myten om sig själv har jag förstått. Ingen annan gör det åt en och det är bra att synas om man vill komma ännu längre. Så motvilligt skickar jag mail till tidningar och tipsar om oss och hoppas att de inte hör av sig, för jag vill inte prata. Men det är klart att de alla hör av sig. Det är klart att jag säger saker jag i efterhand undrar hur de uppfattades eller om jag gjorde rätt och grubblar mig gråhårig. Det är så typiskt mig så det inte är klokt.
Men allt som allt är det här positivt och fantastiskt och även om det inte skulle hända en enda spännande sak till i mitt liv efter det här så har jag iaf verkligen haft mitt äventyr.
Ikväll slipar vi på presentationen iför fredagen.
Jag kanske dör av nervositet.
Men då vet ni i alla fall varför det blir så tyst här.
tisdag 25 september 2012
Det stora äventyret från början
 |
| bild lånad från ostartat.se |
Idag har jag gått runt med ett stort leende på läpparna.
Tänk att vi vann!
Och ännu har vi inte ens tagit hem den stora vinsten. Men det här känns nästan för bra för att vara sant i alla fall.
Men jag vet att jag har varit ganska så kryptisk om allt det här och lämnat fragment av allting hit och dit så det säkert bara snurrar i era huvudet om vad det egentligen är som händer. Och själv hatar jag ju när bloggare bara sitter och ruvar på stora nyheter och pyser ut dem som en ballong med ett litet hål i. På slutet nästan tröttnar man ju på allt insinuerande att man nästan blankt skiter i vad det egentligen handlar om.
Och det vill jag ju inte ska hända här - om det inte redan har hänt. Men jag kan ju inte säga allting heller. Men jag ska ta det från början:
I februari fick jag ett oväntat samtal. Det var från R som jag gick en Bildpedagogik-kurs med för några år sedan. Han är en sådan där människa som är full av fantastiska idéer och jag anade ju att något var på gång när han ringde.
Jag fick då frågan om jag ville haka på en tävling. De skulle tävla om att göra en app och de behövde någon som illustrerade. Jag som annars var rädd för allt vad okända marker heter och hellre backade än lovade sådant jag kanske inte kunde genomföra, var vid denna tid ganska less på mig själv och all självkritik. Så jag gjorde helt enkelt tvärtom. Utan tvekan sa jag JA och tänkte att några bilder till deras app skulle jag nog kunna fixa.
Och sist anmälningsdagen var det också och vi anmälde oss illa kvickt. När vi pratade kom det dock upp att det kanske inte handlade om några bilder som stöd för någon text. Utan det var tvärtom. Bilderna jag skulle rita skulle ju i princip vara appen. GULP. Jag tror att jag dog lite där. Men med min nya styrka i ryggen och anmälan redan lagd så tänkte jag att det nog ändå inte skulle bli något.
Men tji fick jag och vi gick vidare.
Jag ritade som en galning och hade lika kul. Men nej vi vann inte trots att vi fick stor uppmuntran om att inte släppa vår idé. Vilket vi ju inte gjorde. Men det är ju mycket att tänka på innan man driver vidare det här. Framför allt krävde ju själva genomförandet av idén att vi hade kontakter vi ännu inte hade. Och sedan skulle vi ju själva veta om orken och engagemanget kring detta var tillräckligt för att driva igenom det. Men nej, detta var inget vi kunde släppa.
Innan sommaren gick jag iaf med skakiga ben på ett avgörande möte tillsammans med R. Vi trodde att vi skulle bli mer ifrågasatta och jag trodde ärligt att vi skulle bli sågade. Men det blev vi inte. Tvärtom. Så det blev bara att ställa in hjärnan på att "Shit, det här händer!". Och så det ständiga tvivlet: ska lilla jag fixa det här? Men man växer med utmaningen har jag märkt.
Under sommaren la vi allt på is för det behövde vi nog. När sommaren var slut visste vi precis vart vi ville men det kändes som oöverstigliga mål. Jag hade mitt nya jobb. R också. Vi behövde pengar vi inte hade för att komma igång och vi hade inte kommit så mycket längre med våra kontakter. Men så fick vi positiva besked och R drog in oss i ännu en tävling han hittade på ostartat.se.
Det kändes som att vi hade en chans.
124 bidrag deltog. Vi blev utvalda att delta i en lokal audition bland 7 andra bidrag för att tävla om 10000 kr och en finalplats i Stockholm.
Och vi vann vår deltävling!
Vill man läsa pressmeddelandet på Ostartat finns det här!
Ja, vad gör man bäst för 10 000 kr då kan man undra? Jag kan ju bara säga att jag gillar vårt företags prioriteringar för nu ska vi prioritera mitt tecknande. Och det är där vi står nu. Jag ska börja jobba på allvar och jag längtar så.
Nu börjar det verkliga äventyret!
måndag 24 september 2012
söndag 23 september 2012
Inatt drömde jag att jag var höggravid och hade förträngt det totalt för jag hade helt enkelt inte tid. Vaknade kallsvettig med andan i halsen. Sedan drömde jag att jag cyklade iväg på min nya cykel och lämnade barnen själva hemma sovandes.
Jag är ingen Freud men jag tror det kan bli bättre kanske nästa tisdag eller så...
Men först har vi en tävling att vinna!
lördag 22 september 2012
Det är tyst i bloggen. Det springer utanför. Jag bjuder på en retuscherad bild av verkligen: Elin vernissage- och kalasklar.
I verkligheten jobbar jag, hamnar i klistret, köper cykel, jublar och får trevligt besök.
Sedan glömmer jag bort att vara nervös för tävlingen på måndag. Eller jag försöker...
I verkligheten jobbar jag, hamnar i klistret, köper cykel, jublar och får trevligt besök.
Sedan glömmer jag bort att vara nervös för tävlingen på måndag. Eller jag försöker...
måndag 17 september 2012
Hallå! Vad hände nu?
Hallå?? Jag hänger inte riktigt med i krokarna. När blev jag en sådan där affärskvinna med en massa far och fläng och olidligt spännande möten i kalendern? Ännu en viktig kontakt är knuten till appen. Det är otroligt spännande och fruktansvärt overkligt alltihop. Själv längtar jag bara efter att få börja rita på riktigt. Det blir nog först då jag får grepp om allt.
söndag 16 september 2012
En bok som är en bok och ingen film
Vi skulle kunna säga att det här är en långdragen hiss:
I juli läste jag Hungergames-serien. Älskade. Och jag är väldigt glad att jag läste den innan jag såg filmen. Filmen var väldigt bra men det är nästan omöjligt att fånga Katniss och hennes öde rättvist utan att ha bokdimensionen. Men det var en bra film.
Dock när jag hade läst hela serien så var jag riktigt mätt och nästan avtrubbad av alla hemskheter i böckerna. På slutet kändes det som om det omöjligt kunde bli värre för Katniss-stackaren och då kunde man vara säker på att det blev det. Så det var faktiskt inte med någon större vånda jag lade ifrån mig serien som jag varit så fäst vid.
Så jag kastade mig över något helt annat. Det blev boken Nya Kontakter av Sophie Kinsella. Jag har inte läst något av henne innan men jag har ju självklart sett filmen en Shopaholics bekännelser som är baserad på hennes bok. Var helt fast och plöjde nya boken på några dagar. Underbar kärlekshistoria man inte riktigt får nog av. Och tanken som slog mig ständigt var: "Wow! Den här filmen måste jag se!"
När jag läst klar googlade jag både boken och författaren, så som man nuförtiden gör när man gillar någonting. Om och om igen stod precis det jag hade tänkt på sidorna: Det här var en film man ville se. Kanske var redan filmrättigheterna sålda? Om inte så hoppades fansen starkt på det. Och det slog mig att den här eventuella filmen inte krävde att man läste någon bok innan. Den var perfekt som den var.
Men ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag hur det egentligen är idag. Vi är storkonsumenter av film, musik, böcker, konst, bilder och reklam. Det ena är influerat av det andra och ju mer områden vi kan täcka, ju mer vi kan synas, ju mer vi kan sälja, desto bättre är det. Vad hände egentligen med de rena konstformerna? En bok som är bäst som bok. Filmer som görs för att vara filmer. Ett foto som gör sig bäst utan att illustreras eller manipuleras.
Nyss läste jag en bok och tänkte lättat att det här vill jag inte se som film. Det här är bäst i den här formen och jag återkommer gärna till den. Och jag log lite åt hur unik den tanken är idag. Kan vi ha tappat bort lite genom att alltid tänka större och bredare? Jag menar: om man skriver en bok för att det skulle kunna bli en bra film också - utnyttjar man då verkligen bokformens alla möjligheter?
En tanke.
Det jag hissar är konstformer som gör sig bäst i sin form.
(Men missförstå mig rätt. Jag ÄLSKAR filmatiseringar. Det är så spännande att se tolkningar och jämföra dem med sina egna bilder. Och likaså blir också historier och budskap man kanske inte hade sökt upp annars mer lättillgängliga. Och så plötsligt läser man böcker man aldrig hade läst innan.)
I juli läste jag Hungergames-serien. Älskade. Och jag är väldigt glad att jag läste den innan jag såg filmen. Filmen var väldigt bra men det är nästan omöjligt att fånga Katniss och hennes öde rättvist utan att ha bokdimensionen. Men det var en bra film.
Dock när jag hade läst hela serien så var jag riktigt mätt och nästan avtrubbad av alla hemskheter i böckerna. På slutet kändes det som om det omöjligt kunde bli värre för Katniss-stackaren och då kunde man vara säker på att det blev det. Så det var faktiskt inte med någon större vånda jag lade ifrån mig serien som jag varit så fäst vid.
Så jag kastade mig över något helt annat. Det blev boken Nya Kontakter av Sophie Kinsella. Jag har inte läst något av henne innan men jag har ju självklart sett filmen en Shopaholics bekännelser som är baserad på hennes bok. Var helt fast och plöjde nya boken på några dagar. Underbar kärlekshistoria man inte riktigt får nog av. Och tanken som slog mig ständigt var: "Wow! Den här filmen måste jag se!"
När jag läst klar googlade jag både boken och författaren, så som man nuförtiden gör när man gillar någonting. Om och om igen stod precis det jag hade tänkt på sidorna: Det här var en film man ville se. Kanske var redan filmrättigheterna sålda? Om inte så hoppades fansen starkt på det. Och det slog mig att den här eventuella filmen inte krävde att man läste någon bok innan. Den var perfekt som den var.
Men ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag hur det egentligen är idag. Vi är storkonsumenter av film, musik, böcker, konst, bilder och reklam. Det ena är influerat av det andra och ju mer områden vi kan täcka, ju mer vi kan synas, ju mer vi kan sälja, desto bättre är det. Vad hände egentligen med de rena konstformerna? En bok som är bäst som bok. Filmer som görs för att vara filmer. Ett foto som gör sig bäst utan att illustreras eller manipuleras.
Nyss läste jag en bok och tänkte lättat att det här vill jag inte se som film. Det här är bäst i den här formen och jag återkommer gärna till den. Och jag log lite åt hur unik den tanken är idag. Kan vi ha tappat bort lite genom att alltid tänka större och bredare? Jag menar: om man skriver en bok för att det skulle kunna bli en bra film också - utnyttjar man då verkligen bokformens alla möjligheter?
En tanke.
Det jag hissar är konstformer som gör sig bäst i sin form.
(Men missförstå mig rätt. Jag ÄLSKAR filmatiseringar. Det är så spännande att se tolkningar och jämföra dem med sina egna bilder. Och likaså blir också historier och budskap man kanske inte hade sökt upp annars mer lättillgängliga. Och så plötsligt läser man böcker man aldrig hade läst innan.)
lördag 15 september 2012
fredag 14 september 2012
Min soffa!
Jag höll på att skriva att "det bästa jag har gjort är att skaffa mig en soffa i mitt arbetsrum". Men det hade väl då varit en tragisk värld om det hade varit sanningen.
Fast det jag egentligen menar är väl snarare att jag trivs här i min soffa. Själv. Jag hör tv:n på håll och har familjen nära så jag inte känner mig ensam. Men ändå är jag ifred med mig själv och mina tankar. Ibland stänger jag dörren och ibland låter jag den vara öppen. Ibland ligger jag och stirrar i taket och ibland jobbar jag med något projekt eller bara surfar runt.
(Ibland får jag meddelande på skype från R som säger att vi har gjort ett genombrott med vår appsatsning som kan vara riktigt avgörande)
De senaste fem åren, sedan jag blev mamma och aldrig ensam, har jag känt den där krypande känslan då och då att jag inte har någonstans att ta vägen och bara vara själv. Jag har alltid gått till sängen (och somnat) även om det kanske inte alls var det jag behövde. Ibland har jag gått ut men känt mig lika otillfreds när jag kommit in igen. Och allt jag behövde var egentligen så himla enkelt att lösa, bara att jag inte kunde unna mig själv det. Ett arbetsrum. En egen soffa och ett eget bord, en fin lampa i fönstret och alla mina saker som gör mig glad inom räckhåll.
Ofta känner jag mig nog konstigare än vad jag är när jag inte orkar med allt här hemma. Då är det så bra att ett samtal bort ha de som är likadana. Som påminner mig om att jag är mänsklig. Att det gäller att bli vän med sig själv och att det inte gör något om man har en skitvecka och inte uträttat något att ha. Att det är okej att sitta i soffan med stängd dörr.
Idag är dörren öppen och jag välkomnar helgen. Men ikväll vette tusan om jag orkar med några pennor.
Sedan tackar jag Simona för att jag hamnade på hennes blogg med min fanart. Och så skrev hon idag så hiskeligt bra om temat jag filosoferade lite om i mitt inlägg till bilden. Det är ju precis sådär! Fast jag brottas nog fortfarande med mig själv...
Fast det jag egentligen menar är väl snarare att jag trivs här i min soffa. Själv. Jag hör tv:n på håll och har familjen nära så jag inte känner mig ensam. Men ändå är jag ifred med mig själv och mina tankar. Ibland stänger jag dörren och ibland låter jag den vara öppen. Ibland ligger jag och stirrar i taket och ibland jobbar jag med något projekt eller bara surfar runt.
(Ibland får jag meddelande på skype från R som säger att vi har gjort ett genombrott med vår appsatsning som kan vara riktigt avgörande)
De senaste fem åren, sedan jag blev mamma och aldrig ensam, har jag känt den där krypande känslan då och då att jag inte har någonstans att ta vägen och bara vara själv. Jag har alltid gått till sängen (och somnat) även om det kanske inte alls var det jag behövde. Ibland har jag gått ut men känt mig lika otillfreds när jag kommit in igen. Och allt jag behövde var egentligen så himla enkelt att lösa, bara att jag inte kunde unna mig själv det. Ett arbetsrum. En egen soffa och ett eget bord, en fin lampa i fönstret och alla mina saker som gör mig glad inom räckhåll.
Ofta känner jag mig nog konstigare än vad jag är när jag inte orkar med allt här hemma. Då är det så bra att ett samtal bort ha de som är likadana. Som påminner mig om att jag är mänsklig. Att det gäller att bli vän med sig själv och att det inte gör något om man har en skitvecka och inte uträttat något att ha. Att det är okej att sitta i soffan med stängd dörr.
Idag är dörren öppen och jag välkomnar helgen. Men ikväll vette tusan om jag orkar med några pennor.
Sedan tackar jag Simona för att jag hamnade på hennes blogg med min fanart. Och så skrev hon idag så hiskeligt bra om temat jag filosoferade lite om i mitt inlägg till bilden. Det är ju precis sådär! Fast jag brottas nog fortfarande med mig själv...
torsdag 13 september 2012
Betvingade Fanart
Dagens teckning är lite fanart. Inget mindre än på den nyutkomna underbara Betvingade skriven av Sveriges (hittills enda) romanceförfattare Simona Ahrnstedt. (Läs också Överenskommelser som är sagolik) Rekommenderar varmt! Eller "hett" kanske mer passande skulle vara rätt ord. Men, hrm, jag återkommer till det.
För det är ju sådär att man ibland har en image som man skulle vilja upprätthålla. Jag: konstnär, unik, udda med en fantastisk smak. Och allt detta passar sannerligen. Men ibland vill man liksom inte riktigt erkänna vaaad det är man egentligen gillar. Eftersom jag värnar ganska så bra om min självständighet och vill utmana en massa invanda könsroller och allt sådant där, så måste jag erkänna att det bär mig emot att gilla (älska) böcker med värnlösa (nåja) oskulder som blir förförda av enorma, sexiga, rika män. Och en massa sex blir det. (Men det som är bra med Simonas böcker är att utvecklingen ofta i slutet blir mycket mer jämlikt).
Men det är inte så mycket att göra åt! Det här är uppenbarligen jag och de här böckerna triggar den där romantiska ådran som gör att jag kollar på Stolthet och Fördom sjuttioelva gånger. Ja, fast här får man ju lite till.
Så vad tusan! Läs mer romance vettja!
Och sluta skäms!
Jag slutar nu.
Samtidigt på instagram!
För mer bilder från mig: följ mig på instagram! "elinmatilda" är jag :)
Här är några av mina senaste...
Här är några av mina senaste...
måndag 10 september 2012
Uppdaterat galleri
Eftersom jag tänkte att jag skulle stressa ner så kunde jag ju lika gärna uppdatera mitt galleri nu när jag ändå var i farten. KIKA HÄR!
Målar mig lugn
Målar mig lugn.
Blandar ihop alla färger alldeles för mycket men njuter av penselfriheten.
Om det inte blir som jag vill så lär jag mig iaf.
Jag brinner
Hur blev det såhär? Jag undrar det alltmer ofta nu för tiden. Jag hade ju allting så väldigt klart för mig då för 8 år sedan. Mitt liv var utstakat och färdigt fram till pension. Och självklart följde jag inte planen.
Vad tråkigt det hade varit om jag hade följt den.
(Enklare om jag hade nöjt mig med den)
Jag har det stora privilegiet att jag har ett brinnande intresse. Ett intresse som brinner och nästan sätter eld på sig själv ibland. Alla har det inte så och inte sällan får jag kommentaren: Men hur orkar du det? Hur hinner du?
Och för att göra en lång historia kort, så orkar jag ibland inte alls. Jag hinner inte heller för den delen. Allting här hemma som beror på mig står stilla. Ingen städar, ingen tvättar och ingen planerar vällagade måltider. Själv slits jag mellan det jag måste göra och tiden jag behöver för mig själv: vilket i slutändan resulterar i att jag hafsar lite överallt.
Det kluriga i ekvationen är att om jag inte fick brinna i min vardag så skulle ännu mindre bli gjort.
Så ja, det kommer tider då jag undrar hur smart det egentligen var att sätta fyr på det här. Eller hade jag egentligen något val? Höll jag inte på att bli tokig på riktigt då när jag drog fram pennorna igen då jag var mammaledig? Blev inte det här min räddning och det som gjorde att jag hittade rätt spår igen?
Men om jag höll på att bli tokigt och var vilsen då: hur är det då nu när jag vet vart jag vill men inte räcker till?
Fast det finns ju inget val egentligen.
Jag måste bara tänka på hur jag använder min tid så att allt det här går ihop.
(Annars kanske jag brinner upp).
Vad tråkigt det hade varit om jag hade följt den.
(Enklare om jag hade nöjt mig med den)
Jag har det stora privilegiet att jag har ett brinnande intresse. Ett intresse som brinner och nästan sätter eld på sig själv ibland. Alla har det inte så och inte sällan får jag kommentaren: Men hur orkar du det? Hur hinner du?
Och för att göra en lång historia kort, så orkar jag ibland inte alls. Jag hinner inte heller för den delen. Allting här hemma som beror på mig står stilla. Ingen städar, ingen tvättar och ingen planerar vällagade måltider. Själv slits jag mellan det jag måste göra och tiden jag behöver för mig själv: vilket i slutändan resulterar i att jag hafsar lite överallt.
Det kluriga i ekvationen är att om jag inte fick brinna i min vardag så skulle ännu mindre bli gjort.
Så ja, det kommer tider då jag undrar hur smart det egentligen var att sätta fyr på det här. Eller hade jag egentligen något val? Höll jag inte på att bli tokig på riktigt då när jag drog fram pennorna igen då jag var mammaledig? Blev inte det här min räddning och det som gjorde att jag hittade rätt spår igen?
Men om jag höll på att bli tokigt och var vilsen då: hur är det då nu när jag vet vart jag vill men inte räcker till?
Fast det finns ju inget val egentligen.
Jag måste bara tänka på hur jag använder min tid så att allt det här går ihop.
(Annars kanske jag brinner upp).
söndag 9 september 2012
Mitt arbetsrum
Det är bara att inse. Mitt arbetsrum kommer inte att bli bättre städat än såhär på länge. Och jag har längtat så mycket efter att visa mina atelje-bilder så det gör jag nu i alla fall trots röran. Det är ju ändå såhär det kommer att se ut framöver ändå med mitt ordningssinne.
Min ateljedröm var ju från början den vita dröm jag sett hos så många bloggar innan. Men brist på tid och pengar har gjort att jag har fått lämna mitt 70-talsrum med heltäckningsmatta och allt orört. Och vad GLAD jag är för det! Jag trivs mycket bättre i murret och myset. Och plötsligt inser jag att min atelje har blivit ett arbetsrum: vilket känns som ett bättre namn på vad jag gör här också.
Välkommen in! Här bor jag!
Fulla skrivbord och hylla med skattkista i. Här kommer underverk uträttas!
Här ska jag ha ljusbord, dator och sånt. Bra till klipp och klistra också med vaxduk under
Andra skrivbordet där jag ska kunna ha målarprojekt på G
Den underbara gamla bäddsoffan som knarrar när jag sätter mig. På duken på bordet har jag klippt ett genomskinlig vaxduk så jag kan lägga mina pennor där.
Mitt målarhörn jag längtar efter att börja använda
Rundturen är slut. Nu ska jag försöka stressa ner. Är det möjligt att man kan ha det för spännande? Lite lugn hade suttit fint...
Min ateljedröm var ju från början den vita dröm jag sett hos så många bloggar innan. Men brist på tid och pengar har gjort att jag har fått lämna mitt 70-talsrum med heltäckningsmatta och allt orört. Och vad GLAD jag är för det! Jag trivs mycket bättre i murret och myset. Och plötsligt inser jag att min atelje har blivit ett arbetsrum: vilket känns som ett bättre namn på vad jag gör här också.
Välkommen in! Här bor jag!
Fulla skrivbord och hylla med skattkista i. Här kommer underverk uträttas!
Här ska jag ha ljusbord, dator och sånt. Bra till klipp och klistra också med vaxduk under
Andra skrivbordet där jag ska kunna ha målarprojekt på G
Den underbara gamla bäddsoffan som knarrar när jag sätter mig. På duken på bordet har jag klippt ett genomskinlig vaxduk så jag kan lägga mina pennor där.
Mitt målarhörn jag längtar efter att börja använda
Rundturen är slut. Nu ska jag försöka stressa ner. Är det möjligt att man kan ha det för spännande? Lite lugn hade suttit fint...
fredag 7 september 2012
Veckan som är och har gått
Glorybox-Sara-Bergmark-Elfgren (som också skrivit den braiga Engelsforsserien med Mats Strandberg) uppmanade sina läsare att sammanfatta sin vecka i denna enkät. Och här är därför min:
1. Beskriv veckan som har gått med tre ord.
Rörig. Trött. Rolig
2. Nämn tre av de bästa sakerna som hände i veckan ...
1. Efter två mycket intensiva dagar med full rulle på jobbet så tänkte jag att jag inte orkar med Skype-mötet om appen jag, R och J hade bestämt för ett tag sedan. Men när vi väl kommer igång sprutar idéerna och inspirationen. Och vi gick ju vidare i tävlingen också juu!!!!!!!
2. Det gick bra på föräldrarmötet i måndags! Jag höll mitt första föräldrarmöte med kollegorna på förskolan och jag gjorde inga av de större misstag jag var rädd för att göra. Pratade såklart för mycket: men det är ju inte ovanligt.
3. Ulla kom ner ifrån trädet! Det såg ut att bli en dyster onsdagskväll med vår lilla kisse i det hösta trädet på gården hela eftermiddagen och kvällen. Men hon kom ner så vi fick tag i henne med stege, efter lite övertalning
3. ... och en av de sämsta.
Ja, det är ju bra att man jobbar 55 procent så man orkar med familjen också :/ Den här veckan har jag sovit nästa varje dag efter jobbet. Konstaterar: det är jobbigt att jobba helt enkelt...
4. Nämn tre saker som du ser fram emot i helgen
Oj, ska jag ens göra så mycket??
1. Imorgon ska jag gå på utställning av den väldigt inspirerande och skickliga konstnären Markus Åkesson. Målarinspirationen ska spira efter det!! :)
2. Jag och Fina mannen ska antagligen ge oss iväg själva ikväll och hämta hem vår husvagn för säsongen. Mysigt med tid ihop...
3. Åh, jag ser fram emot att läsa den nya boken jag har påbörjat och rita porträtt som aldrig förr till facebookprofilbildsprojektet
5. Tipsa om något som ni tycker att andra bör göra/läsa/se i helgen.
Glöm inte bort att det inte är så höstigt och kallt som man tror och försök vara ute och njuta. Det ska jag försöka att inte glömma bort (fast det är lätt hänt).
1. Beskriv veckan som har gått med tre ord.
Rörig. Trött. Rolig
2. Nämn tre av de bästa sakerna som hände i veckan ...
1. Efter två mycket intensiva dagar med full rulle på jobbet så tänkte jag att jag inte orkar med Skype-mötet om appen jag, R och J hade bestämt för ett tag sedan. Men när vi väl kommer igång sprutar idéerna och inspirationen. Och vi gick ju vidare i tävlingen också juu!!!!!!!
2. Det gick bra på föräldrarmötet i måndags! Jag höll mitt första föräldrarmöte med kollegorna på förskolan och jag gjorde inga av de större misstag jag var rädd för att göra. Pratade såklart för mycket: men det är ju inte ovanligt.
3. Ulla kom ner ifrån trädet! Det såg ut att bli en dyster onsdagskväll med vår lilla kisse i det hösta trädet på gården hela eftermiddagen och kvällen. Men hon kom ner så vi fick tag i henne med stege, efter lite övertalning
3. ... och en av de sämsta.
Ja, det är ju bra att man jobbar 55 procent så man orkar med familjen också :/ Den här veckan har jag sovit nästa varje dag efter jobbet. Konstaterar: det är jobbigt att jobba helt enkelt...
4. Nämn tre saker som du ser fram emot i helgen
Oj, ska jag ens göra så mycket??
1. Imorgon ska jag gå på utställning av den väldigt inspirerande och skickliga konstnären Markus Åkesson. Målarinspirationen ska spira efter det!! :)
2. Jag och Fina mannen ska antagligen ge oss iväg själva ikväll och hämta hem vår husvagn för säsongen. Mysigt med tid ihop...
3. Åh, jag ser fram emot att läsa den nya boken jag har påbörjat och rita porträtt som aldrig förr till facebookprofilbildsprojektet
5. Tipsa om något som ni tycker att andra bör göra/läsa/se i helgen.
Glöm inte bort att det inte är så höstigt och kallt som man tror och försök vara ute och njuta. Det ska jag försöka att inte glömma bort (fast det är lätt hänt).
Audition
Nämnde jag förresten att vi tävlar med vår affärsidé för appen?
Vinsten är både pengar och hjälp att komma igång med företaget.
Det skulle sitta fint!
Hundra bidrag deltog och vi är uttagna på audition!
Inte illa alls! Håll tummarna för oss om några veckor för då avgörs det om vi får gå vidare till final i Stockholm eller ej.
Vinsten är både pengar och hjälp att komma igång med företaget.
Det skulle sitta fint!
Hundra bidrag deltog och vi är uttagna på audition!
Inte illa alls! Håll tummarna för oss om några veckor för då avgörs det om vi får gå vidare till final i Stockholm eller ej.
onsdag 5 september 2012
Ingen blir bra utan att öva
Så sant som det är sagt: Ingen blir bra utan att öva!
Det är osannolikt många som inte tror mig när jag säger att resultatet av det jag kan idag beror på övning. Vad är det egentligen med föreställningen om att konstnärlig skicklighet är den enda färdighet som kommer med blodet? Ingen tror väl att en snickare kan snickra utan att öva, även om han blir duktig sedan. Det räcker inte med att hålla i en penna och ha rätt gener. Men visst kan fallenhet förenkla det för oss. Men ALLA måste ÖVA!
När jag började teckna intensivt för tre år sedan slet jag mitt hår. Jag visste ju att jag var sååå mycket bättre. Men inget av det syntes som jag tänkte på pappret. Jag slängde pennan både en och sjuttiotvå gånger och jag frustrerades över att andra inte kunde se min potential så som jag själv kände den. Jag VISSTE ju vad jag kunde åstadkomma om jag bara fick öva. Men frågan var ju om jag orkade med allt det jobb som övningen krävde?
Men man blir bättre av att öva. Så ge inte upp där ute! Kasta inte pennorna och tänk att det är kört! Jag började ordentligt när jag var 24 år. Det är aldrig för sent.
Det är osannolikt många som inte tror mig när jag säger att resultatet av det jag kan idag beror på övning. Vad är det egentligen med föreställningen om att konstnärlig skicklighet är den enda färdighet som kommer med blodet? Ingen tror väl att en snickare kan snickra utan att öva, även om han blir duktig sedan. Det räcker inte med att hålla i en penna och ha rätt gener. Men visst kan fallenhet förenkla det för oss. Men ALLA måste ÖVA!
När jag började teckna intensivt för tre år sedan slet jag mitt hår. Jag visste ju att jag var sååå mycket bättre. Men inget av det syntes som jag tänkte på pappret. Jag slängde pennan både en och sjuttiotvå gånger och jag frustrerades över att andra inte kunde se min potential så som jag själv kände den. Jag VISSTE ju vad jag kunde åstadkomma om jag bara fick öva. Men frågan var ju om jag orkade med allt det jobb som övningen krävde?
Tre år senare ser jag nu resultatet.
Förr skulle jag ha skämts över att jag inte var bättre då för tre år sedan, men det gör jag inte längre. Jag gillar mina gamla bilder. De har en enkelhet och otvungenhet jag gillar. Och så talar de också med mig om allt jag ville men inte kunde då, men som jag kan nu. Alla tre bilderna är så mycket jag.
Men man blir bättre av att öva. Så ge inte upp där ute! Kasta inte pennorna och tänk att det är kört! Jag började ordentligt när jag var 24 år. Det är aldrig för sent.
Och vet ni?
Jag kan bli ÄNNU bättre!
(Om jag fortsätter öva alltså...)
(Om jag fortsätter öva alltså...)
 |
| Fantasti-pose-bild för tre år sedan |
 |
| Fantasi-pose-bild nu |
 |
| Självporträtt ur huvudet för tre år sedan |
 |
| Självporträtt ur huvudet nu |
 |
| Porträtt i promarkers för tre år sedan |
 |
| Porträtt nu |
tisdag 4 september 2012
Att göra något stort
Min hjärna är lite urblåst.
Jag bor i soffan i mitt arbetsrum.
Vilken fantastisk idé att ha en soffa här!
Har precis avslutat ett skype-möte med mina App-kollegor. Tänk, vi ska göra en app! En sjukvårdsapp och det är stort! Jag tror det kommer att bli helt galet spännande och kul. Innan dess krisar jag och undrar vad tusan jag har givit mig in på och om jag verkligen fixar allt detta. Men det går bra. Jag blir alltid så taggad när vi pratar, det känns mer på riktigt då. Varför skulle inte vi kunna fixa det här liksom? Vi är ju redan en bra bit på väg... Kika gärna på lite bilder från tävlingen vi var med i i våras
Preliminär plan:
* Bli Appmiljonär
Sedan fortsätter jag med min facebookutmaning att rita av mina vänners profilbilder. Nu ritar jag en person jag ytterst ytterst sällan träffar och ritar spännande mönster. Fördelen med denna utmaning är att jag tvingar mig själv till att måla och göra klart = mer övning. Sedan hoppas jag ju att folk blir glada och förvånade. Jag menar: även om jag själv ritar porträtt så älskar jag vid de få tillfällen som folk fångar fina/roliga/tänkvärda/bra porträttbilder på mig med kamera eller penna och pensel.
Jag bor i soffan i mitt arbetsrum.
Vilken fantastisk idé att ha en soffa här!
Har precis avslutat ett skype-möte med mina App-kollegor. Tänk, vi ska göra en app! En sjukvårdsapp och det är stort! Jag tror det kommer att bli helt galet spännande och kul. Innan dess krisar jag och undrar vad tusan jag har givit mig in på och om jag verkligen fixar allt detta. Men det går bra. Jag blir alltid så taggad när vi pratar, det känns mer på riktigt då. Varför skulle inte vi kunna fixa det här liksom? Vi är ju redan en bra bit på väg... Kika gärna på lite bilder från tävlingen vi var med i i våras
Preliminär plan:
* Bli Appmiljonär
Sedan fortsätter jag med min facebookutmaning att rita av mina vänners profilbilder. Nu ritar jag en person jag ytterst ytterst sällan träffar och ritar spännande mönster. Fördelen med denna utmaning är att jag tvingar mig själv till att måla och göra klart = mer övning. Sedan hoppas jag ju att folk blir glada och förvånade. Jag menar: även om jag själv ritar porträtt så älskar jag vid de få tillfällen som folk fångar fina/roliga/tänkvärda/bra porträttbilder på mig med kamera eller penna och pensel.
söndag 2 september 2012
lördag 1 september 2012
Nattfjäril
Ännu ett porträtt ur min Facebook-utmaning. Det här är JÄTTEKUL! Jag har aldrig riktigt trivts med att rita av kändisar som jag förstått att man borde göra för att få fler läsare. Vet inte alls vem jag ska rita heller. Och varför ska inte vanligt folk få hamna på pappret gratis ;)
Facebookporträttutmaningen!
Jag är i behov av ett projekt. Det går ju inte och sitta här och slita sitt hår och rita saker på måfå längre inte. Därför har jag startat ett projekt:
På fäcebook har jag många vänner. 162 stycken för tillfället. Långt många fler än vad jag skulle säga är mina vänner i verkliga livet. Men där i listan finns människor jag kanske bara ha träffat en gång, nya bekantskaper, folk jag växt upp med och så släkten såklart! Jag skriver saker som kanske hundra läser men 15 trycker på gilla för. Jag gör detsamma fast tvärt om. Jag spionerar och läser allt jag bara kan om människor jag egentligen inte längre känner.
Men TÄNK! Vad roligt det hade varit om jag kunde chocka dessa vänner med en bild då och då. Dagens facebookteckning av en slumpvis utvald facebookprofilbild föreställande personen. Jag ritar och taggar. Idag blev det en tjej jag gått många år i samma klass som men som jag inte har den minsta kontakt med idag. Så om detta faller i god jord är bara att vänta och se...
Vill man inte bli avritad är det bara att höra av sig till mig.
Man får använda teckningarna jag gör digitalt så länge det framgår med mitt namn att det är jag som har tecknat dem.
Och vill man köpa sitt eller någon annans porträtt är det bara att höra av sig till mig. De kostar 200 kr styck plus kostnad för porto och mapp (har inte kollat priser men det kan kanske bli 50 kr för det).
250 kr allt som allt! Väldigt väldigt billigt ska ni veta!!
Teckningarna kommer sporadiskt så håll utkik :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)