Hej du ordsvältande blogg! Det är din ägarinna som talar. Du vet hon som fyller dig med med väsentligt och oväsentligt, matar dig med skisser och spyr ur sig lite galla då och då. Nu har jag inte varit så närvarande på ett tag. Jag ber om ursäkt. Men jag vill bara påpeka att det faktiskt är för din egen skull! För vem orkar egentligen ta så mycket gnäll och stress under månaders tid? (Ja förutom denna bloggägarinnas tålmodiga och fantastiska man och familj). Just nu är jag (förhoppningsvis) i slutet på en lång väldigt händelserik och stressig period. Hoppas på bättring och stabilitet efter nästa vecka. Vi får se. Jag kanske matar dig med något om andan faller på. Hejdå.

Vad jag gör

Jobbar
Sover
Ritar pinuppor
Filar på beställning
Filmar mig själv
Företagar
Handlar mat
Städar
Läser
Stirrar
Skissar
Skype-ar
Vårlängtar
Tv-slötittar
Bakar
Pusslar ihop tiden

Det är lite mycket nu

Återkommer när jag har koll på läget.

Glad Alla Hjärtans Dag!

Närvarande?

Det är lite för mycket i huvudet nu. Jag har lite svårt att fokusera. Allt jag har gjort de senaste veckorna kommer ikapp och fångar mig i sängen. Samtidigt blir hjärnan helt vårtokig och hela huvudet hoppar mellan nuvarande projekt, våren, den ekonomiska obalansen, uppbokade helger och de dubbla jobben. Vissa dagar, som idag, får jag oväntad energi och börjar med allting samtidigt och känner att jag missar det viktigaste: Att bara vara här och nu och njuta av det som finns.

Det blir kanske lugnare efter fullspäckade jobbveckor, projektet med företaget som jagar på och ännu fler avgörande möten.

Eller blir det inte det. Men låtsas jag det så går det lite lättare att ta en sak i taget.

Nej, nu ska jag se om jag kan få till någon närvaro denna dag.

Ja, men hur gick det i tisdags då?

Fredag igen! Det känns inte som om det är annat än fredagar här i bloggen, men det beror väl mest på att alla andra av veckans dagar springer iväg med mig. Den här veckan särskilt skulle man kunna säga.

Ja, för hur gick det då i tisdags???

För er som undrar vad jag pratar om, så tog jag en tur till Stockholm i tisdags för en massa avgörande möten för företaget. I månader har jag tänkt på den där dagen och undrat hur tusan den skulle bli. Inte blev jag lugnare heller när min kollega bokade in det ena viktiga mötet efter den andra tills hela dagen blev totalt proppfull. Ett tag trodde jag ärligt att jag skulle explodera av nervositet.

Men veckan innan fick vi en ombokning av det stora stora mötet vi skulle på med en av Sveriges mäktigaste affärsmän. Jag skulle gärna säga med vem, men gillar inte internets offentlighet här så det får bli en hemlis tills vidare. I vilket fall så tog den här ombokningen udden av nervositeten och när det blev tisdag var jag faktiskt inte ett dugg nervös.

Vad hände då?

Vi hade fem möten inbokade under dagen. Ett missade jag på grund av att mitt tåg gick och ett blev avbokat. Ett av mötena var i utbildande syfte då vi ju vann i två kategorier i Business Challenge i höstas. Mötet gjorde oss mer säkra på att den väg vi tagit med företaget passar oss perfekt. Och de andra mötena var med VD:s som gav oss hjälp, kött på benen och ställde de tuffa frågorna som fick oss att helt ifrågasätta vad vi höll på med: Precis vad vi hoppades på helt enkelt!

Så efter de senaste årets ideliga hurrarop över vår idé och lösning så känns det som om det egentligen var det här som verkligen tog oss vidare. Det kommer ta tid och vi får inte garanterat betalt för tiden vi lägger på detta. Men hur jag än vänder och vrider på det så är erfarenheten och äventyret ändå värt det. För oavsett vad och om det blir något av det här, så kommer jag aldrig att vara riktigt densamma efter detta.

Och det tror jag bara är nyttigt för någon som alltid haft en krypande och stickande känsla av att vilja göra något MER.

Fangirl?

Jag har aldrig sett mig som allmänbildad i den bemärkelsen att jag förstår mig på På Spåret eller ens har den minsta chans att vinna i TP. Men jag har mest sett det som mitt eget fel för att jag inte engagerat mig tillräckligt.

Men så har jag insett att det kanske inte alls beror på det heller. Jag är kanske helt enkelt annorlunda funtad. Jag har aldrig varit någon som har samlat all möjlig information och sedan bearbetad den allteftersom det kommer. Jag har velat vara en som säger att den lyssnar på all-möööööjlig-musik men sanningen är att jag bearbetar en artist i taget och gärna, för omgivningen, outhärdligt länge. Ibland har jag sagt att jag gör det för att jag inte har intresset att leta reda på något nytt, men sanningen är nog att jag inte ens vill. Jag vill lyssna på samma skiva i flera månader helt enkelt. Likadant är det med böcker och författare: hittar jag något jag verkligen verkligen gillar läser jag i stort sett allt om det eller av författaren. Jag är ganska intensiv kan man säga.

Visst, det kanske begränsar mig men jag tänker också att det är det som gör att jag har driv till att göra en del saker. Som att lära mig allt jag kan om att teckna tex. För nu när jag har det på huvudet så vill jag veta allt och jag utforskar sakta sakta ett område i taget.

Men ibland undrar jag om jag verkligen är helt frisk.

Som när jag hittar något jag verkligen VERKLIGEN verkligen gillar (läs; älskar). Ja, som Lizzie Bennet Diaries som jag kommer tjata ihjäl er stackare om till dödagar. (Kanske ett inlägg om det efter detta kanske?).

Jag.Kan.Inte.Släppa.Det.

Jag är inte stolt över det men jag är nog exakt så besatt av det hela som man kan vara. Inte nog med att jag på gränsen tror att allt är på riktigt och blir skitsur varje gång jag blir påmind om att det inte är det (det börjar gå över nu...), så följer jag denna berättelse på alla tänkbara sätt man kan: och i detta fall är möjligheterna obegränsade.

Jag följer alltså Lizzies tumblr, youtube och facebooksida.
(Inga varningar så långt.)
Men så skaffade  jag mig twitter enbart för att kunna följa alla seriens karaktärer där och ligger om nätterna och fnittrar åt deras låtsaskonversationer. Jag räknar också ut tidskillnaden till Los Angeles för att exakt veta när nästa vlogavsnitt ska publiceras.
(Okej, det börjar väl låta ganska osunt.)
Sedan börjar jag gräva ännu djupare. Jag tar reda på alla skådespelarnas namn och börjar googla dem, läser alla artiklar jag hittar och sitter och nördar ner mig i seriens utvecklares planeringsmöten. Jag börjar även leta rätt på huvudkaraktärernas konton på twitter och instagram...
(Finns det några varningsljus så tänds det NU!!!)

Men jag är inte mer creepy än vad jag har varit någon annan gång i mitt liv. Men jag kan inte rå för att känna mig lite knäpp, rent ut sagt. Vad är det för fel på mig liksom?

Men när jag satt där och läste artiklarna så stötte jag på ett begrepp som gjorde att jag kände mig lite bättre till mods (eller?). Det var uttrycket Fangirl. Såhär säger den tillförlitliga källan Wikipedia:

Fangirl, person av kvinnligt kön som beundrar exempelvis en känd person, en musikgrupp eller en figur i en bok. Vad som skiljer fangirls från vanliga fans är deras hängivenhet, ibland till och med besatthet. De samlas på seriekonvent och Livejournal, skriver fanfiction och sätter upp fanlistings.
Den mest intensiva sorten talar nästan enbart om sitt intresse och har få eller inga andra intressen (kallas Rabid Fangirls eller i särskilt extrema fall über-fangirls.)

Så det är inte bara jag?

Fast egentligen tycker jag att snart 28-åriga tvåbarnsmammor måste ha bättre saker för sig än vara besatta av låtsasvärldar. Men antagligen inte.... 

(Lägger stor tyngd på etiketten "Osund besatthet" på detta inlägg)

Godmorgon!

Jobb hemma idag! Bästa jobbdagen på veckan lätt! Idag ska jag förbereda inför mötena på tisdag i storstan och skissa karaktärer, hitta en pensel jag trivs med (mission impossible?) och allmänt komma ikapp med allt som fått hänga efter pga mitt bultande huvud nu i veckan.