Ja, inte blir det något flitigt bloggande nu inte! Men det är ju sommar och det hör väl kanske till. Lata dagar kan man skylla på, och det är väl delvis sant. Men inte består de av ledighet. Än i alla fall. För snart bär det av på vår veckas semester och jag ser fram emot det MYCKET. Innan dess ska det stirras som vanligt för att man ska få det lugnt när det väl ska vara lugnt. Och någonstans däremellan bygger jag ett fort kring vårt hus. För att slippa se ladugården sägs det men snarare är det nog tvärt om att det bara är sådär skapligt trevligt att man ser från mjölkrummet, tvärs genom hela huset och ända in till vår diskbänk om dörren stå öppen. Och det blir bra. Än är det bara en massa stolpar men sakta börjar planket leta sig fram. Och jag njuuuuter av att göra något konkret.

Och om bara några dagar (för övrigt på JK Rowling och Harry Potters födelsedag) fyller jag år. 26 år faktiskt och det ger mig bara lite lagom med ångest. Värre att fylla 25 men 26 år verkar vara någon magisk få-första-barnet-ålder i min släkt och jag får klart ångest för att jag helt plötsligt har blivit så stor som den ålder jag alltid föreställt mig att man blir vuxen vid. Och jag är vuxen. Ibland är jag så vuxen att det skrämmer mig. Men å andra sidan så är jag ibland så barnslig att jag skäms också så det vägs kanske upp.

Det kommer bli bra. Med plank och ledighet och fylla år och grejer. Jag kommer tillbaka med nya tag kan vi hoppas. Och då samtidigt vet jag antagligen precis vad jag ska ta mig till med min höst som arbetslös och meningslös. Det blir bra.

Så kanske blir det tyst här i en vecka. Om någon skulle undra.

Uttråkad

Den andra Svindlande Höjder -skissen kom till liv

Det blir inte mycket målande nu. Har jag inte ångest över det som hände i Norge så klättrar jag på väggarna eller bara är en allmän gnällfis för alla som känner mig. Fast för det mesta blir jag uttråkad på mina enformiga motiv så då har jag ingen lust att måla. Jag VET att jag gör det för övnings skull men NÄR ska jag måla så som jag vill måla då?! Det här är okej och bra men i mitt huvud kan det bli oändligt mycket bättre. Men, men det blev en bild i alla fall.

Och imorgon ska jag försöka lova mig själv att inte drunkna i mer Norge.

Jag brukar vara stolt över min livliga fantasti. Den spinner iväg med mig och en liten till synes obetydlig detalj kan få mig att på några sekunder tänka ut storslagna berättelser eller bara osannolika historier. Jag inbillar mig att min livliga fantasi gör mig både mer spännande, rolig och unik än om jag inte hade den.

Men visst ställer också den livliga fantasin till det för mig allt som oftast också. Som på ensliga skogsvägar om morgonen då jag får för mig att det nog bor en eremit i slutet av vägen och att denna när som helst kommer körandes för att åka och cykla - och då ser mig och möjligheten att mörda mig utan att någon ser. Eller när Fina mannen kommer in senare än han sagt ser jag bilderna av att han givit sig ut på åkern för att hämta en kalv men då blivit brutalt nedstångad och avsvimmad - eller ännu värre: död.

Och när det är kväll på denna ensliga plats är jag övertygad om att det finns psykopater överallt.

Men så kan man ju inte tänka! tänker jag då illa kvickt. Man kan ju inte leva sitt liv och vara rädd för saker hela tiden. Man måste ju lita på att den där skogsvägen inte är farlig, eller att de hemska sakerna för det mesta inte händer och att de flesta människor faktiskt är goda och vill en väl. Hur skulle det annars gå?

...

Men de tankarna är inte längre någon tröst. För en endaste människa kan förstöra så otroligt mycket för andra. Så många liv. En enda vrickad människa av alla de människor som vi lever med kan ställa hela våra liv på kant. Och vrickade människor finns överallt redo att explodera. Hur förhåller man sig då till världen och alla hemskheter?

Jag fortsätter lugna fantasin med diverse mantran som inte längre är lika självklara.

Min soffa har liggsår

Jag målar inte. Jag skriver inte. Jag städar inte. Jag tvättar knappt. Jag undrar vad jag alls gör. Blir tokig. Klättrar på väggarna och vill bara bygga något!! Helt normalt. Helt normalt. Jag är bestämt inte skapt för hemmafrusliv och är nog den tråkigaste frun och mamman i världen. Min soffa har tom börjat knarra och gnissla när jag sätter mig på min plats. Inget gott tecken.

Men igår kväll var bland de mysigaste kvällarna på länge.

Nej nu ska jag försöka mig på att tvätta och sätta in en disk i diskmaskinen. Halleluja!

Det är ett evighetsprojekt!

Mitt 150-sidiga evighetsprojekt

Tillbaka i hemmets lugna vrå igen. Sitter här och laddar inför en kreativ kväll och hoppas att varken tv eller dator ska sluka mig på vägen. För jag vill så mycket! Jag vill så himla, himla mycket! Ikväll vill jag både måla och skriva (helst samtidigt) och vi får väl se hur det går med det. Skrivandet kommer lite på kant - även om jag längtar ihjäl mig - men jag känner den där gnagande känslan i bakhuvudet att jag borde göra klart min bok innan jag börjar på nästa. Det är som om jag inte får ro innan dess att komma med nya idéer. För idéer finns och jag vet egentligen inte vilken bokidé jag ska börja med näst. En av dem kommer att bli en storslagen serie men kräver historisk research på en sådan nivå att jag gärna skjuter den på framtiden. Men berättelsen är bra och jag vet vad jag vill med en redan nu. Upplägget och personerna finns där. Den andra kräver ingen mer research än den som finns i min hjärna - men allt är så himla lösa trådar att den kanske behöver mer tid att mogna på. Nej, det är väl då tur att jag har en bok att färdigställa innan jag måste komma till sådana jobbiga beslut! Men på sätt och vis är det skönt att veta att det finns kreativa idéer efter detta minst sagt efterhängsna projekt med alla kreativa kriser man kan ha!

Och på tal om att vara kreativ. Blev tipsad på facebook av en kreativ vän om en artikel i DN som publicerades för ca en månad sedan som drog slutsatsen att det finns ett samband mellan psyskos och kreativitet. Fast jag har ju alltid misstänkt att mitt hjärnkrångel måste vara till någon kreativ nytta trots allt ;)  För att läsa artikeln klicka HÄR!

Nej nu flyr jag min bittra vardag några dagar och campar i vår gamla husvagn. För det är jag värd! Jag tar med mig min bok också och inbillar mig att jag kommer få tid att rita lite till den också. Sedan kommer jag tillbaka efter helgen med nya friska tag. Kan vi ju hoppas...

Väggklättring är också en sport?

Jag tror jag ärligt håller på att bli tokig. Att säga att jag klättrar på väggarna är ingen underdrift. I alla normala människors fall så är impulsen att vilja springa en runda helt normal. I mitt fall tyder det på ren galenskap eftersom jag ju aldrig springer (men skulle vilja om jag gick ner ett antal kilo till). Men igår slet jag på mig träningskläderna och gav mig ut i syfte att springa och mota all rastlöshet som försöker ta kol på mig. Men tur för mitt arma knä så sprang jag ju inte heller utan det slutade med en aggressiv powerwalk. Och precis i detta nu känner jag samma sak!

Men det är väl inte konstigt att jag känner såhär! Jag har suttit i det här huset i två år! Hur mycket självutveckling är det kan man undra. Men snart ska jag ut i verkligheten och det gör mig både rädd, nervös och exalterad. Och tills dess kan jag inte göra mer än att vara här och vänta! Som om jag inte gjort något annat. Inte ens en promenad kan jag ta för att rensa hjärnan bara för att jag känner för det utan att det blir ett helt organisationsprojekt. Och nu när alla jäkla turister är här är det inte heller så himla lätt att bara åka till stan med banen och fördriva lite tid på biblioteket eller ströva runt.

Ja jag är den första att erkänna att jag är gnällig. Och bitter. Och alla synonymer till det.

Så vad önskas?

lite förändring, lite variation, lite familjetid, lite frihet och egentid, lite framtidsplaner, lite jobbutsikter, lite semester, lite berikande diskussioner, lite måleri om dagarna, lite läsning i hängmattan, lite mys med min man, lite choklad, lite ork till huset, lite... ja ni fattar...

Så nu ska vi se vad det blir av den här dagen... Den blir nog bra... Om jag inte blir tokig innan dess.

Herregud! Jag håller på att bli helt infödd här på orten. Jag svär åt turisterna när helst jag kör bil och lierar mig med ensamma gubbar med rullatorer (för de är de enda jag med säkerhet vet också bor här). Grejen är väl att jag tycker om livskänslan turisterna tillför men en annan del känner mig lite bestulen på min vardag. Helt plötsligt är det jag som är främlingen i hela den här karusellen och jag känner mig lite vilsen. Men så länge jag kan undvika turister och bilköer så trivs jag himla bra. Också.

Min viktblogg på viktväktarna ligger nere av någon oförklarlig anledning så jag gnäller vidare här. Eller gnäller och gnäller - det är nog inte det jag gör. Jag var bergis på att jag skulle ha gått upp denna vecka eftersom jag helt enkelt till slut gav upp inför allt kalasande denna vecka. Men icke! Jag stod faktiskt still! Så nu ligger jag på minus 12 kg på 15 veckor. Nej, jag klagar inte alls... Och denna vecka är det bara att komma på banan igen, även om jag aldrig egentligen lämnat den helt. Kanske borde röra mig lite mer än vad jag gjort sista tiden bara. Och sedan måste jag komma ihåg att frukt finns. Det är så lätt hänt att när hjärnan slappnar av efter månader av koncentration - att man automatiskt trillar in i gamla tankegångar och plötsligt glömmer att frukt är ett ypperligt mellanmål. Men jag har ju några kilon att lära mig dessa bättre vanor på - så en dag kommer jag nog in i rätt tankespår direkt.

Och det här med skrivandet och göra böcker och allting har verkligen satt sig på huvudet. Om jag bara kunde komma förbi denna enorma mentala spärr jag har för att måla mina barnboksbilder till min färdigskrivna bok så hade allt känts lite mer möjligt. Jag vet att jag kan! Men nu är allting så långt bortom räckhåll. Men det kommer. Det bästa hade varit om jag hade haft en stor jäkla deadline, sådär lite på liv och död. Men här ligger tiden framför mig som en ogripbar massa och jag kommer nog aldrig bli så bra som jag tänkt. Men gud vad jag vill det här!

Nej nu ska jag stänga ner datorn lite (eller kanske) och njuta av lugnet. Kanske måla lite bilder som fastnat i mitt huvud. Eller bara gå och lägga mig. Det är också ett alternativ...

Elin skriver!

Åh, vad jag har längtat efter att skriva! Det är väl ingen som kan tro, efter all denna ritnojja och all hyperfokuserande på ritande att jag under en väldigt lång period av mitt liv faktiskt satt och skrev på alla timmar då jag nu ritar. Att skrivandet var det enda jag var säker på att jag kunde och att mina drömmar kretsade däromkring. Men det är så många som skriver himla bra (precis som många ritar fruktansvärt bra) att det kändes mer hopplöst än verkligt och jag bestämde mig för att min enda verkliga chans att lyckas låg i om jag kunde göra båda två himla bra. Ja, hur bra det nu är får väl andra avgöra - men drömmar styr man inte över - hur långt man än är från att de ska uppfyllas.

I vilket fall så blev jag för några dagar bekant med Skrivpuff där man får ett ämne om dagen att skriva om. Och jag har så länge velat skriva och tänkte därför att jag någon dag måste testa. Så det gjorde jag idag! Så här kommer mitt lilla nerdyk i temat att vakna. Jag fattar verkligen om ingen orkar läsa det här långa - men se det som ett unikt tillfälle att se hur jag skriver (om än ringrostigt och oredigerat). Men kul var det verkligen!


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Att vakna

Jag måste hinna fram! Vinden som sliter i håret och den nästan omänskligt snabba farten när jag kastar mig fram genom mörkret bekommer mig inte längre på samma sätt och jag vet att det enda som kan hindra mig från att nå fram är jag själv.

       Men jag tänker inte på det!

       Jag får helt enkelt inte tänka på det utan pressar mig själv till det yttersta så att det snarare känns som jag svävar över marken än att jag springer. Och  där i en glänta är det äntligen! En märklig kvällssol lyser ner på det brunröda tegeltaket och ger den annars så matta och grå stora huset en varm ton. Tänk! Att jag inte inte ens märkte att det var kväll! Men genast slår jag den tanken ifrån mig då jag inser hotet som ligger i den.
        Bara framåt. Jag måste framåt. Var är han!? Deseprationen börjar trycka i bröstet på mig och molnen flockas kring taknocken i samma takt som de stockar sig i mitt hjärta och det blir mörkt igen. Hade det varit vem som helst annars hade jag kanske haft en sportslig chans att i alla fall kunna gissa mig till var jag skulle börja leta i detta kråkslott. Men trots att jag känner rummen utan och innan finns där alltid platser jag förvånas av. Platser där jag aldrig har varit och rum som jag ännu inte känner till.
      Jag tvekar en sekund på tröskeln och flåsar ljudligt när jag skjuter upp dörren och snubblar in i en stor hall med en ståtlig trappa som centrum. Men ikväll finns inga möbler och tavlorna på väggarna verkar konstigt ansiktslösa.
      "Hallå!! Du måste lyssna nu! Du måste svara!" Ropar jag så högt jag bara kan så att rösten nästan skär sig. Ändå låter det bara som en viskning mot väggarna och jag känner desperationen växa
      "Snälla hör mig! Snälla du måste vilja höra mig!" Det spelar ingen roll att tårarna bryter sig loss från mina ögon, orden liksom sugs upp av luften runt dem. Jag river mina kinder med mina naglar, som för att slita bort frustrationen men jag känner ingenting. Varför känner jag ingenting? Och jag känner för en sekund hur allting håller på att glida ifrån mig men jag återfår kontrollen av ren viljestyrka. Framåt.
      Jag rusar fram till trappan men det är inte förrän efter två flygande steg som jag höjer blicken och inser att någon står och tittar på mig på toppen av den som en blek skugga.
      "Du hörde..." Min röst darrade och jag saktade av på stegen med tvekan.
      "Jag hörde" konstaterade han kallt och jag kunde inte känna igen rösten. När jag tittade närmare på honom visste jag knappt om jag kände igen honom och den där förhatliga osäkerheten tog grepp om mig igen. Händer det här verkligen? Är det här verkligt? Men jag tvingade mig själv att forstätta ändå trots att allting plötsligt verkade himla osäkert.
      "Det, det, det var inte meningen! Du måste tro mig! Det var inte meningen... Vi måste hålla ihop så att allting fungerar. Det går inte om vi inte håller ihop!" 

     Jag stod på ett trappsteg nedanför honom med tårar i ögonen och tog det sista steget upp till honom mödosamt. Och jag var fortfarande inte säker på att jag kände igen honom även om allting med honom ändå märkligt nog verkade vara precis som förut. Ja förutom den där blicken han gav mig som fick mig att frysa inombords.
     "Varför bryr du dig ens om att förklara eller ens försöka? Allting är förstört nu" sa han kallt. "Du drömmer och det vet du. Ingenting av det här är sant. Jag är inte sann och allting med det här är helt förgäves. Känner du inte hur tårarna trillar ner på kudden? Hör du inte dina snyfningar i ditt rum och hur du kraftlöst försöker lyfta armarna för att skydda ansiktet så som du gör nu framför mig? Det är oundvikligt att du vaknar och jag är osäker på om du någonsin kommer träffa mig här igen"
      Jag hade lyft armarna och blundade, precis som han beskrev, och försökte med all viljestyrka jag hade kvar att inte känna eller se något av allt det han beskrev. Men jag visste bättre. Där var glimtarna av verkligheten och känslan av att vakna ville inte lämna mig. Och orden om att jag aldrig skulle träffa honom igen började sakta bita sig fast som den sanning som han försökte plantera i mig. En sanning som i så fall skulle göra att jag aldrig heller skulle träffa honom här igen! Varför gör han så? Varför försökte han plantera dessa självuppfyllande tankar som skulle styra mig ifrån honom? Jag får inte tro på det. Jag får inte tro på det. Jag måste få komma tillbaka och göra allting bra igen.
     Men i samma stund som jag slutade tro på verkligheten i drömmen kände jag plöstligt hur mitt drömjag sakta gled in i min mänskliga kropp och hur mina snyfningar från drömmen snart gick över i halvkvävda ljud mot kudden. Mina armar ryckte först krampaktigt för att sedan rycka till i full styrka då alla mina sinnen åter var tillbaka i kroppen. Och på en sekund slog jag upp ögonen och drog ett häftigt panikslaget andetag.
     Det här får inte vara slutet!

En Julia på bild

Fick ett litet roligt uppdrag att rita och det här blev resultatet :)

Var är min bok!?

Jag saknar en bok! Åh, vad jag saknar en bok! Ändå har jag hyllor och lådor fyllda av böcker. Många som jag också inte heller har läst för jag är ju lite läsperiodare och varje period kräver en viss sorts böcker. Men nu saknar jag en bok så att jag håller på att gå av.

Men jag har har kanske satt ribban lite högt. Jag vill läsa storslagna klassiker i stil med Jane Austen, Brontë-klanen och allt annat som får mig att romantiskt drömma mig tillbaka till en annan tid - samtidigt som jag förundras över tidens ideal, de invävda budskapen och bara en tid då man faktiskt kan bli fysiskt sjuk av olycklig kärlek. Jag vill läsa något storslaget! Men inte deprimerande. Det är ett väldigt viktigt kriterium - något hopp måste minsann finnas eller bara någon förståelse.

Jag har på skämt sagt att böckerna har varit min terapi den här våren. Men det är inte förrän nu när jag inte har någon bok som jag inser sanningen i det. Jag letar efter den där speciella boken som ska få min hjärna på flykt igen. Helst innan jag somnar, för då är det så lätt att reda ut världsproblemen. Och jag klagar för min Fina man att jag läääängtar efter en boooook. En speeeeecieeeeeell bok!

Och då ler han mest lite retsamt och säger:
"Ja men skriv den då!"
"Vad?", undrar jag.
"BOKEN! Den speciella boken!"

Och då inser jag att det kanske ligger någonting i det. Inte att jag kommer att skriva en klassiker som är så speciell att den kommer att bli betraktad som ett mirakel. Men kanske är det så att min hjärna behöver sysselsätta sig med en egen berättelse nu. Som är allt det där som jag längtar efter! Och idag i bilen kom ett uppslag till en historia till mig som jag kanske ska spåna på. Jag ska bara försöka komma undan det faktum att den är ett helt ihopkok av alla berättelser jag gillar. Men om jag spånar blir det kanske något att arbeta med.... Hmm....

Så jag har ingen bok. Jag vill ha en bok. Men att vara utan är kanske inte heller fel...

Illusion av lugn

Moln idag och jag njuter lite. Jag tycker om solen mycket men allting blir så himla hysteriskt emellanåt. Idag är det lugn - även om ensilaget* är i full gång (*man slår gräs och hackar och konserverar det under flera dagar för att spara som foder till kossorna). Men jag städade igår. Eller nåja: jag sopade ut gruset och plockade i ordning det värsta så att mitt hus ger en illusion av att vara städat. Och ikväll ska jag och barnen rymma ifrån gårdshetset - vilket också känns väldigt skönt och bidrar till lugnet. I övrigt kan jag inte kalla den här sommaren lugn. Men det blir nog bra på något vis...

Svindlande!

Det kaaaan vara så att jag tagit till mig Svindlande Höjder lite väl mycket. Men jag läste ut boken idag och ritade skissen förra veckan som jag tänkte lägga på hyllan. Men ikväll kändes det bara rätt att måla den. Och jag måste säga att med Metallica på på tv:n kan det gå ganska skapligt att måla. Kul var det iaf och jag fick prova på att rita himlar också.

En pöjk

Jag är inte överens med scannrar men det är väl då tur då att ingen mer än jag kan se hur det borde se ut. Hoppas det ser okej ut även från andra sidan skärmen. I vilket fall så är jag himlans nöjd med att få måla ikväll. En dag kanske jag blir så bra som jag vill. Vem vet!

I ett virrvarr av tid

Det är ju ingen hemlighet att jag hanterar det här med att drälla runt hemma lite sådär. Eller egentligen blir jag som vilken desperat hemmafru som helst och klättrar på väggarna om det går för många dagar utan någon som helst stimulans utifrån. Den här veckan vet jag inte om någon utom min tålmodiga man hade stått ut med mig. Men samtidigt har han inte så mycket val nu när det bara är jag som kan vara mammaledig. Jag inbillar mig dock att jag lär mig något viktigt av det här. Och framför allt. Ni hade inte sett knappt en endaste bild här i bloggen om jag inte hade haft denna uppsjö av tid.

Men sedan beror väl allt på vad man gör med sin tid. Föräldrar säger sig alltid vilja ha mer tid för barnen, men bara det förutsätter att man har för lite tid. Jag har all tid i världen. Ibland får jag inte ordning på den och allt blir bara ett stort potatismos av lunch, middag, handlingar, barn som ska sova, barn som ska stimuleras och jag själv som måste aktiveras. Allas önskan om att kunna vakna på morgonen och ta dagen som den kommer blir vissa dagar min mardröm. När jag inte ens kan organisera mig så att lunch och middag blir klara och fasta hållpunkter så blir jag lite småtokig och kan inte organisera någonting. Se på mitt hus! Det ser fruktansvärt smutsigt och stökigt ut. Men jag kan inte riktigt organisera det heller.

Men mest lider jag för barnen. Det där med mer tid för barnen måste bara gälla inom en viss tidsgräns. För jag kan inte påstå att jag är en bättre mamma när jag har såhär mycket tid för barnen. Inte blir jag roligare, snarare tvärt om och söker mig till datorn eller teckningar eller bara försöker aktivera min syrekippande hjärna på något vis. Om jag bara hade fått lite stimulans så hade det nog känts annorlunda.

Det roliga är när man ska diskutera det här med andra föräldrar. De ser ju såklart att jag sitter i en fantastisk situation med all tid i världen för mina barn. Och jag förstår dem. Men de däremot har svårt att förstå mig. Varför? Varför måste allt det ultimata vara att vara med sina barn och sin familj jämt.  Varför får framför allt inte kvinnor tycka att det kan finnas mer utvecklande saker för hjärnan än att umgås med sina barn varje vaken sekund. Jag menar, går en pappa på lång föräldraledighet är det ju ingen som ifrågasätter, utan snarare förstår, om han tycker att det ska bli jäkligt skönt att komma ut och jobba.

För min del passar bara inte detta liv med ett rör av tid. Jag vet det väldigt bestämt nu. Men jag vet också att väldigt lite aktivitet kan göra skillnad. Jag hade nog tom kunnat trivas med hemmalivet bara det var med måtta. Drömmen hade ju varit att kunna jobba och vara hemma 50/50.

Ja, ja. Tiden och jag brottas vidare. Jag tror att jag, efter viss ansträngning, lyckats göra upp en eftermiddagsplan nu... Så banalt det låter och jag räknar inte med att någon egentligen ska förstå hur konstigt det är.

Hur det än är så älskar jag min familj oändligt mycket.