Väggklättring är också en sport?

Jag tror jag ärligt håller på att bli tokig. Att säga att jag klättrar på väggarna är ingen underdrift. I alla normala människors fall så är impulsen att vilja springa en runda helt normal. I mitt fall tyder det på ren galenskap eftersom jag ju aldrig springer (men skulle vilja om jag gick ner ett antal kilo till). Men igår slet jag på mig träningskläderna och gav mig ut i syfte att springa och mota all rastlöshet som försöker ta kol på mig. Men tur för mitt arma knä så sprang jag ju inte heller utan det slutade med en aggressiv powerwalk. Och precis i detta nu känner jag samma sak!

Men det är väl inte konstigt att jag känner såhär! Jag har suttit i det här huset i två år! Hur mycket självutveckling är det kan man undra. Men snart ska jag ut i verkligheten och det gör mig både rädd, nervös och exalterad. Och tills dess kan jag inte göra mer än att vara här och vänta! Som om jag inte gjort något annat. Inte ens en promenad kan jag ta för att rensa hjärnan bara för att jag känner för det utan att det blir ett helt organisationsprojekt. Och nu när alla jäkla turister är här är det inte heller så himla lätt att bara åka till stan med banen och fördriva lite tid på biblioteket eller ströva runt.

Ja jag är den första att erkänna att jag är gnällig. Och bitter. Och alla synonymer till det.

Så vad önskas?

lite förändring, lite variation, lite familjetid, lite frihet och egentid, lite framtidsplaner, lite jobbutsikter, lite semester, lite berikande diskussioner, lite måleri om dagarna, lite läsning i hängmattan, lite mys med min man, lite choklad, lite ork till huset, lite... ja ni fattar...

Så nu ska vi se vad det blir av den här dagen... Den blir nog bra... Om jag inte blir tokig innan dess.