Veckans horoskop hos Land. De får mig alltid att le och undra om alla lejon är lika hopplösa som jag :)

Hur går det till?

Jag surfar in på platsbanken nästan varje gång jag sitter vid datorn numera. Mer sällan än innan men ändå blir jag alltid lika förvirrad när jag kommer in på sidan. Vad var det nu jag skulle söka efter? Nej, javisst ja! Jag har ju faktiskt ett jobb!

Ett jobb jag trivs med så bra att jag tror det hämmar kreativiteten. Det är inte lika lätt att fly ifrån den nuvarande jobbverkligheten och in i en drömjobbverklighet, när jobbet funkar bra och det inte känns så pjåkigt att jobba. Det kanske går över, men det hoppas jag ju inte. Bara att jag ska hitta drivet igen efter denna uppstartstid.

Nu undrar jag mest vad jag håller på med? Hur ska jag orka och hinna allt jag vill?

Familjen
Jobbet
Vardagslivet jag drunknar i
Tecknardrömmarna
Skrividéerna
Alla projekt som väntar i huvudet
APPEN

Jag kanske är galen? För vilken människa orkar med allt detta?

Jag är galen.
Inte frisk. 
Jag skiter i alltihop.

Men så vet jag ju att det inte funkar så...

Lite rosa hår kanske

Tårar

Det är väl då typiskt. Ena dagen sitter man och drar sitt hår och tror att man aldrig ska åstadkomma något man vill. Och nästa färglägger man bilder med större säkerhet än någonsin. Motgång. Medgång. Det är som en bergochdalbana man inte får stiga av om man vill komma någonstans...

Efter 2 veckors handlingsförlamning har jag idag tvättat, diskat, lagat två måltider, bakat äppelpaj och kaka. När lär man sig lagom? (eller är det försent?)

Vaaad ska jag riiiita?? Ibland blir jag galen på att inte ha något konkret att göra av kreativiteten...

Jag vill ha städdagar, nya gardiner för varje säsong, matlistor jag följer och ett nytt vardagsrumsbord

Känner ni någonsin så? Att det finns femhundrafemtioelva saker att skriva om men inget som lämpar sig för bloggöron?

För här sitter jag mitt i sommarhetsen som snabbt blev en hösthets och försöker hålla ordning på barn, djur och hem utan att lyckas något vidare. Det ser ut som om en tonåring har bosatt sig här och strösslat kläder, väskor, tomma matlådor och kattsand (?) över hela huset. Och jag har en överhängande känsla av att det mesta kan bero på mig. Ibland undrar jag hur det egentligen blev så att jag hamnade i en situation där jag är den mest närvarande arbetskraften för att genomföra allt hushållsarbete i ett hem. Inte kan det ha varit så väl uttänkt inte...

(När jag blir rik ska vi ha städhjälp en gång i veckan)(minst)

Det börjar bli höst och jag vill ha rutiner. Jag vill ha städdagar, nya gardiner för varje säsong, matlistor jag följer och ett nytt vardagsrumsbord. Jag vill samtidigt starta alla projekt som sliter i mig, bli en fantastisk förskolelärare och rita en app som säljer guld.

Vi får väl se vad den här hösten har att komma med...

Bröllopskort

Igår var jag på bröllop: sånt gillar jag mycket! Och för att förhöja presentkortet vi gav bort så ritade jag ett kort. Det är kul att rita kort. Sånt borde jag göra mer...


Kortet


Från skiss till linjer


Jag är sammanbitet bröllopsfin. Stressat som en galning precis som vanligt...

Tänk, när jag var 20 visste jag allt! Tänk så behändigt! Jag visste ju ju redan både vad jag skulle bli, hur hela världen skulle vara och exakt hur mitt liv skulle te sig fram till pensionen ungefär.

Och så blev det såklart inte alls.

Men allt blev så oändligt mycket bättre! Jag tycker om den här flummigt jordnära människan jag har blivit.

Jag gillar äventyr också. I höst börjar vi så smått med appen. En massa utmaningar: precis som jag vill ha det!

FÖRST måste man städa SEDAN får man vara kreativ i sitt nya alldeles fantastiska arbetsrum. Nej det där har aldrig funkat så bra för mig. Nu sitter jag mest och är sur för att jag aldrig lyckas städa klart och därför aldrig får skapa nått någonsin.

Preliminär plan för när städningen ska vara klar: aldrig.

Lite bilder

Igår på väg på möhippa



Kom från affären efter lite morgonhandling och hittade familjen i traktorn.



Väntar på pappa


Och sist men inte minst vår nya familjemedlem: Ulla! Lika ullig som hon låter :)

Planlöst skissande av fjärrskådande figurer.

Allt på en gång - och så sprängs jag

Jag sitter i min ateljé som kanske mer liknar ett eget rum. Men på ett bra sätt som får mig att trivas. Borta är alla tankar om att det kanske vore bättre att ha den mer avskild och att den fula bruna heltäckningsmattan borde försvinna. Det här känns hemma. Jag har ju ändå aldrig trivts i rum som ger en prestationsångest. Här kan jag bara vara och stänga om mig om jag vill, och bädda ner barnen i soffan om det behövs.

Men det drar i mig nu åt alla håll. Kanske sprängs jag. Utan att överdriva så tänker jag på alla projekt jag kan komma på precis samtidigt. Jag är så skrivsugen så att jag håller på att dö men med ett tappert försök vid datorn insåg jag att jag har legat av mig ordentligt de senaste åren då jag fokuserat på tecknandet. Tänk! Förut tyckte jag att skriva var det jag gjorde bäst och att teckna bara var svårt och komplicerat att få rätt och bra. Nu är det tvärt om. Och när ska jag orka med att komma igång igen?

Det värsta är nu när mina långtidsprojekt kommer och anfaller mig. Jag har två historier som är nästan kompletta i huvudet - sådana jag tänker på lite då och då och följer med mig vart jag än går. Jag kan inte släppa en historia när den väl sätter sig i skallen och den ena av dessa har jag klurat på fram och tillbaka i 3-4 år. Kanske måste jag skriva ner dem så jag blir av med dem? Hur kasst det än blir? Det är ditåt det lutar nu... Men var är min ork?

Och sedan ska vi inte tala om skapandet. Jag vet på något vis att tecknandet är min grej. Det har följt mig så länge och jag tror att det är där mitt hjärta ligger mest och jag kanske har störst chans till någon framtid (om jag bara vågade kasta mig ut någon gång). Men det händer något med mig när jag håller i penseln och målar. Det är underbart och jag slappnar av på ett helt annat sätt. Plötsligt känns det som om jag tecknar bara för att det är vant och tryggt och snabbt. Jag vill måla mer. Jag behöver det! Det är som att välja mellan två kärlekar. Eller tre. Jag ska ju skriva någon gång också.

Så om jag inte sprängs någonstans på vägen så är nog risken överhängande att jag aldrig lyckas med något för jag är för splittrad och hattar runt för mycket. Därmed kommer jag sitta precis på samma ställe om 20 år och vara lika frustrerad.

(Ibland önskar man att ett tecken från ovan kunde dimpa ner i huvudet på en så man slapp att hitta allt det här jäkla drivet man behöver själv...)

Sista dagen på semestern. Varmt och soligt och vi packar förbereder vardagsliv. Nej jag gillar det inte alls...

Brottas och flyter med akvarellen. Det blir bra när det blir klart :)