Jag sitter i min ateljé som kanske mer liknar ett eget rum. Men på ett bra sätt som får mig att trivas. Borta är alla tankar om att det kanske vore bättre att ha den mer avskild och att den fula bruna heltäckningsmattan borde försvinna. Det här känns hemma. Jag har ju ändå aldrig trivts i rum som ger en prestationsångest. Här kan jag bara vara och stänga om mig om jag vill, och bädda ner barnen i soffan om det behövs.
Men det drar i mig nu åt alla håll. Kanske sprängs jag. Utan att överdriva så tänker jag på alla projekt jag kan komma på precis samtidigt. Jag är så skrivsugen så att jag håller på att dö men med ett tappert försök vid datorn insåg jag att jag har legat av mig ordentligt de senaste åren då jag fokuserat på tecknandet. Tänk! Förut tyckte jag att skriva var det jag gjorde bäst och att teckna bara var svårt och komplicerat att få rätt och bra. Nu är det tvärt om. Och när ska jag orka med att komma igång igen?
Det värsta är nu när mina långtidsprojekt kommer och anfaller mig. Jag har två historier som är nästan kompletta i huvudet - sådana jag tänker på lite då och då och följer med mig vart jag än går. Jag kan inte släppa en historia när den väl sätter sig i skallen och den ena av dessa har jag klurat på fram och tillbaka i 3-4 år. Kanske måste jag skriva ner dem så jag blir av med dem? Hur kasst det än blir? Det är ditåt det lutar nu... Men var är min ork?
Och sedan ska vi inte tala om skapandet. Jag vet på något vis att tecknandet är min grej. Det har följt mig så länge och jag tror att det är där mitt hjärta ligger mest och jag kanske har störst chans till någon framtid (om jag bara vågade kasta mig ut någon gång). Men det händer något med mig när jag håller i penseln och målar. Det är underbart och jag slappnar av på ett helt annat sätt. Plötsligt känns det som om jag tecknar bara för att det är vant och tryggt och snabbt. Jag vill måla mer. Jag behöver det! Det är som att välja mellan två kärlekar. Eller tre. Jag ska ju skriva någon gång också.
Så om jag inte sprängs någonstans på vägen så är nog risken överhängande att jag aldrig lyckas med något för jag är för splittrad och hattar runt för mycket. Därmed kommer jag sitta precis på samma ställe om 20 år och vara lika frustrerad.
(Ibland önskar man att ett tecken från ovan kunde dimpa ner i huvudet på en så man slapp att hitta allt det här jäkla drivet man behöver själv...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar