Men ibland bara vet jag inte

Känner att jag har en svacka i mitt bloggande. Antagligen för att det är lite för mycket runt omkring skulle jag gissa. Men ibland kan det här kännas ganska meningslöst. Här sitter och jag och rabblar vad jag tänker och känner men vad gör det liksom för nytta? Ibland tänker jag på vad ni kanske vill läsa om och många gånger skriver jag om det som faller mig in.

Men ibland känner jag mig som den där apan i buren. Folk kommer och tittar för att de är nyfikna och vill de kan de gräva sig flera år bakåt i mitt liv. Jag har alltid sett er läsare som några som följer med mig och delar mina tankar eller är delaktiga i mitt bloggande. Men tänk om det inte är så. Tänk om jag verkligen är apan? Jag vill inte tro det riktigt men inser att det nog isf är alla bloggares dilemma. Och då handlar det väl egentligen om man vill blogga eller ej. Eller i vilken form man vill blogga?

Men ibland vet jag bara inte...

The Lizzie Bennet Diaries fanart!

Och så lite fanart på världens bästa vlog! Helt såld på The Lizzie Bennet Diaries. Se allt från början vettja! :)

Nyfiken på hur denna bild blev till? Kika in på min Instagram: Elinmatilda

När det var som förut

Det tar tid att anpassa sig. Så måste det få vara men stressen nu är stundvis förödande. Därför är det skönt som igår när allt var som vanligt igen. Som vanligt innan två jobb och företag och allt det där, då en kväll faktiskt innebär att inte jobba eller ligga död i soffan. (För är man pigg nog borde man ju jobba). Igår släppte jag allt och umgicks med familjen och ritade för att jag var inspirerad. Äntligen ny energi! Hoppas det håller i sig för idag tecknar jag hela dagen för företaget...

Sjas sjas

Jag har hört att det är till ens fördel om man går och lägger sig nöjd och tillfreds. Inte när man vill kasta datorn ut genom fönstret och hatar allt man ritar.

Nej sjas sjas med alla oproffesionella neggotankar, säger jag då.

....

Tänk det funkade inte alls och jag får hålla mig i sängkanten för att inte kasta mig in i arbetsrummet och göra om och göra rätt.

Uppskruvade veckor

Jag är verkligen BESATT av Lizzie Bennet Diaries! Men så blir det kanske när man sett 80 avsnitt på en vecka. (De är ju inte mer än 3-6 min långa vill jag inflika till mitt försvar, fast det kanske låter ännu knäppare). Och det är ju liksom nu det händer och här får jag vänta flera dagar på nästa avsnitt!

Men min analys av situationen är att jag flyr in i Lizzies vlog-värld för att komma bort från kaoset här. Eller kaos kanske är att ta i efter en dag hemma med sjukt barn. Men de närmaste veckorna är sanslösa på båda mina jobbplan. Jag skulle kunna sprida ut dessa händelser under två år och vara nöjd men istället händer allt på två veckor.Och saker händer ju inte bara. Hade de bara hänt hade det varit ok. Men allt kräver förberedelse och planering. En del saker vet jag inte alls hur jag ska förbereda mig på.

Som på jobbet. Jag är ju en relativt nyutbildad, om inte annat så ganska oerfaren, tidigarelärare som numera jobbar i förskolan. Där jag faktiskt trivs kanon. Ja, jag är allt lite förvånad med tanke på att jag trott att större barn passar mig bättre och därmed gått en utbildning för de åldrarna. Så i och med att jag aldrig har haft ens en praktik i förskolan gör det ju att det blir lite tungt ibland innan man kommer in i allt. Och just nu är det en ny termin och nytt år och kraven hopar sig för att bli klar med allt till läsårsslutet. Och själv behöver jag jobba in lite timmar. Hej och hå men det ska nog inte bli några problem här framöver med tanke på schemat med möten och extrajobb inför dessa.

Sedan är det ju företaget. Jag jobbar numera med företaget tolv timmar i veckan och helst helst ska jag illustrera så mycket jag kan av den tiden. Men vi är ju precis uppstartade och det är många beslut att ta, papper att skriva och praktiska förberedelser att få i ordning på så tiden äts lätt upp.

Och så är det ju det där med att illustrera. Det är så sjukt roligt och jag önskar jag kunde riktigt gräva ner mig i det mer än de timmar jag har. Men oavsett så är allting nytt med det här och trots att jag vet hur jag vill göra så tar det fasligt lång tid i förhållande till de timmar jag har. Stress! Fast bara allt runtomkring varvar ner sig några varv så tror jag att timmarna räcker för att vi ska nå våra mål.

Men mest försöker jag förstå att jag ska på de där mötena i Stockholm i februari. Jag vet att jag tjatar och jag lovar att jag ska avslöja lite mer en annan gång.

Men nu ska jag nog titta på Lizzie Bennet en gång till och tjura lite för att jag inte kan planera mig själv för fem öre nu.

Bättre än inget?

Söndag kväll. Det är hektiskt veckor nu framöver med övertid på förskolejobbet och en massa livsavgörande möten för Företaget. Brottas med stress och dåligt samvete, samt skyhöga förväntningar på framtiden.

Jag gör ju nu en undersökning bland er läsare om vad ni gillar med den här bloggen. (Fyll gärna i enkäten till höger!!). Men sanningen är den att jag inte alls har vetat hur jag ska kunna blogga om någonting alls nu i vår, då Företaget kommer att uppta stora delar av min hjärna. Och med tanke på att jag hittills har hållit företagandet hemligt så blir det ju ännu svårare.

Men jag vill ju skriva om allting som händer. Jag vill ju visa varenda teckning jag gör och gå igenom hela processen med er. Men nix, det går ju inte alls.

Eller?

Nej, inte på det viset i alla fall. Men om ni kan stå ut med att jag är halvkryptisk emellanåt, bara postar delar av bilder och skriver så konkret jag kan om vad jag jobbar med utan att egentligen säga vad det är - då skulle det kunna gå.

För jag vill ha med er. Och jag behöver verkligen blogga mitt i allt.

Hoppas det låter bättre än inget...

Hej på er vänner och er jag inte känner!

Nu har ni blivit en stadig skara läsare här på bloggen och även om ni inte är så många så är det väldigt kul att ha er med ska ni veta! Helst av allt skulle jag vilja se er allihopa, höra vad ni har att tänka om det jag skriver och lägger upp. Sedan skulle jag vilja veta vad ni pysslar med och om ni kanske har samma ambitioner och tankar och jag. Eller kanske ni gör helt andra saker, vilket ju nästan är ännu mer spännande.

I en drömvärld hade ni allihopa haft bloggar som jag kunde kika in på...

Men nu behöver jag er hjälp! Man blir lätt insnöad när man bloggar och jag har faktiskt ingen större aning om vad det är som gör att ni hänger med i den här bloggen. Jag har därför lagt upp en enkät här i spalten bredvid med frågan "Vad gillar ni med den här bloggen?" 

Ni svarar anonymt och jag skulle bli jätteglad om ni deltar! Det ger er också möjlighet att påverka vad jag bloggar om (även om jag nog alltid kommer att blanda friskt på känsla också).

Passar inga av alternativet är ni ju självklart välkomna att lämna en kommentar.

The Lizzie Bennet Diaries

Älskar Stolthet och Fördom! Om någon missat det. Men det här tar berättelsen till en helt ny nivå. För visste ni att Lizzie Bennet videobloggar!!! Helt fantastiskt! Näst efter den gamla versionen med Jennifer Ehle och Colin Firth så är denna definitivt en favorit. Lizzie bloggar fortfarande - så följ henne antingen på youtube eller på hennes blogg.

Här snackar vi osund besatthet. Såg 15 avsnitt sent igår kväll....

Mammor behöver egentid.

Och eftersom jag inte har bloggat på en evighet så smäller jag till med ett helt gäng blogginlägg. Det är inte riktigt min grej att posta youtube-klipp men detta måste ses! Särskilt om man har läst 50 shades och Grey: vilket jag ju egentligen inte har läst klart (kanske inte fullt så impad (/chockad?) som jag hoppades på men bra ändå). Oavsett så är det ju mammorna i den här reklamen som är hela grejen! Summan av kardemumman är väl att vi mammor behöver egentid. Punkt.

Att ha två jobb

Jag har aldrig riktigt sett mig som någon som har två jobb. Jag har ju tusan inte ens sett mig som någon som jobbar heltid! För utanför jobbande finns ju det som alltid är viktigare: familjen! Och ork till sådant som förgyller livet och gör en lycklig mitt i all vardagsstress. Jag ritade ju förut som ni minns. Det gör jag ju i och för sig nu också och är lyckligt lottad som kan kalla det ett jobb, även om det är ovant. Och tiden som blir kvar efter jobb och jobb är nu min fritid, trots att jag ibland har svårt att skilja det från mitt företagarjobb då det mest känns kul och spännande.

Kanske en del avundas mig den här chansen? Jag vet inte. Och det är ju nästan tabu att klaga när det går så bra. Men mitt liv har vänts upp och ner på ett år och sista halvåret har varit galet. Det är som att åka i en jättekarusell utan att stanna trots att man ibland blir illamående och vill kräkas någonstans på vägen. Ändå är det alltid värt det. Även igår var det värt det.

Men det är sant som de säger att inget kommer gratis. Jag hade inte suttit här utan att ha jobbat hårt, tagit svåra besulut, gjort uppoffringar, slitit mitt hår och gråtit floder av tårar. Alltid med den där känslan: "Kommer jag att fixa det?" och alltid med den där beslutsamma rösten i bakhuvudet som bildar kör med mina nära och kära och svarar "JA, det gör du!".

Den svåraste utmaningen just nu måste ändå vara att ha två jobb. Det hade säkert varit mycket enklare om jag hatade mitt vanliga jobb och inte brydde mig så mycket om hur det gick på det. Men så är det verkligen inte! Jag tycker mycket om mitt jobb på förskolan och jag tycker ännu mer om mina kollegor. Det är första gången jag verkligen känner mig hemma på ett jobb och en självklar del i en grupp kollegor. Jag är inte typen som nöjer mig med halvhjärtat och vill både för egen , barnens och förskolans skull göra bra ifrån mig. När jag är på jobbet är hela jag på jobbet helt enkelt.

Men jag har lite svårt för kontrasterna ibland och den andra verkligheten är ganska svår att greppa. Som min dag i huvudstaden om några veckor i företagets namn. En massa möten med människor jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle träffa. Ärligt visste jag inte att de fanns - vilket kanske borde vara pinsamt. Men som sagt: företagande på det här viset är väldigt nytt för mig. 

Så tiden räcker inte till. Jag räcker inte till. Ibland inte orken heller. Jag gör ständigt för lite var jag än är och ändå vet jag inte om jag fixar mer. Istället försöker jag att nöja mig med det jag faktiskt gör...

Men jag kan bara inte sluta nu.

Men hade det varit för enkelt hade det inte varit värt det...

Första jobbveckan avklarad. Jag fixade mina 12 timmar för företaget och det kändes faktiskt som att jag verkligen jobbade i fredags trots att jag var hemma. Nu är det helg och jag njuter av sovmorgon, åker pulka, äter upp mig inför kommande veckan och filar på en fruktansvärt rolig beställning. Helt okej med andra ord!

Det Dåliga Mammasamvetet

När jag fick barn var jag inte alls beredd på det dåliga samvetet som kom ungefär samtidigt. Det där med att man verkligen verkligen vill prestera sitt allra bästa för deras skull och ge dem en helt fantastisk och extraordinär uppväxt. Med tiden, och i och med att barnen vuxit upp och faktiskt verkar välmående och glada trots mina (inbillade??) brister, så har jag sakta förstått att jag nog ändå är tillräcklig: fast på mitt vis.

Men det är ändå vissa uppbrott som är mer plågsamma än andra. Som när de flyttar in i sitt egna rum, man lämnar dem borta över natten, de får vara själva på kalas eller avslutar en mammaledighet. Det är alldeles för definitivt och jag kan inte låta bli att rannsaka mig själv och det jag gjort och inte gjort dittills. Men framför allt är det ju som om en liten del av ens kropp slits ifrån en och det känns som om inget kommer kännas som förr igen. Men en millisekund senare känns allt helt naturligt igen.

Fast värre är det nog ändå att ta ett beslut som det jag gjorde förra året. När man som förälder tar medvetna beslut som innebär att man får spendera mindre tid med sina barn.

För imorgon så vaknar vi tidigt fast det är fredag. Trots att fredagar brukar vara vår lediga dag då vi sover länge, bara dräller runt hemma eller åker iväg på små äventyr (läs: shoppar). Vi brukar prata om hur bra vi har det som är lediga, hur många dagar vi är lediga ihop och stora sonen räknar på fingrarna.

Men så är det inte alls längre. Imorgon skjutsar jag barnen till förskolan för en långdag och så åker jag hem och tecknar till projektet. Det är rätt på alla sätt och vis men ändå känns det som om jag just nu förlorar mer än vad jag vinner. Det här kommer ta så mycket mer tid och energi än vad jag kan föreställa mig och jag har bara börjat...

(Fast jag måste vara förnuftig. De flesta människor jobbar mer än 50 procent och oftast 5 dagar i veckan. Jag har fått världens chans att göra precis det jag vill och brinner för. Jag är mer till freds och nöjd med livet nu än någonsin och har mer energi här hemma trots stressen och paniken emellanåt)

Sliter mitt hår och hoppar av glädje. Ingen ska säga att tecknande inte är ett varierat jobb. Jobbar på beställningar för att bli klar inför morgondagens allvar: wiiii! Imorgon jobbar jag mina första riktiga timmar för företaget! :)



Ritaritarita


Osminkad och oborstad

Laddar

Med tanke på att det är 2013 och det är nu det händer, så händer det inte fasligt mycket än. Jullovet, eller semestern som det vuxet nog heter, har ägnats åt att umgås, återhämta mig och uppgradera vårt hem med ny teknik.Ansträngande så det räcker och blir över måste jag säga! Men i stort har jag inte gjort alls mycket av det jag brukar göra här hemma: alltså varken ritat, tvättat eller lagat mat annat än om jag måste.

Tills idag egentligen: idag har jag både tvättat, lagat mat två gånger innan klockan halv tre, stoppat en soffa, ritat beställningar och varit på jakt efter ett köksbord. Jag kan inte för mitt liv förstå varför en normal aktivitetsnivå skulle vara nödvändigt (!).

Och nästa vecka känns både läskig och fantastisk för då drar mitt illustratörsjobb igång på riktigt!

Så kanske har jag varit tvungen att ladda. Det är inte alltid kul att ladda har jag märkt och påminner läskigt nog mycket om tristessen som drabbar en när man är föräldrarledig själv i över ett år. Men lika glad är jag ändå för båda upplevelserna för i efterhand vet man att det är tid man ska se tillbaka på och uppskatta. För sedan blir det jäkt och stress och otillräcklighet för hela slanten.

Jag laddar några dagar till och sedan drar jag igång :)

Hejdå 2012

Har ni inte fått nog av mig innan så lär ni få det nu! Haha, jag är inte riktigt bekväm med att se mig själv i 24 versioner i bra vinklar och självmedvetna miner. Men är man bloggare så ska man ju bjuda på sig själv (så kom inte och klaga!). Och ska man göra en summering av året som gått så lär det ju inte handla så mycket om någon annan heller.

 Sammanfattat har 2012 varit ett av de bästa åren i mitt liv. Men vi kör ett litet snabbt race genom årets händelser så vi har koll.

Efter år av knäproblem tog jag beslutet att operera mitt korsband. Jag var sjukt orolig innan men i efterhand vet jag med säkerhet att det är bland det bästa jag har gjort! Jag kan sitta på huk igen! Lyckan är total varenda gång och jag känner mig tio år yngre - vilket innebär ungefär 38 år eftersom jag alltid i vanliga fall känner mig medelålders ;)

2012 var året jag upptäckte Instagram! Det gav mitt skissande ett helt nytt syfte och kontakt med tecknare över hela världen. Följ mig gärna på instagram: "elinmatilda" var namnet. Inget instagram med ändå nyfiken: klicka här!

 I år har jag gått på ovanligt många bröllop! Underbart!



En av de stora händelserna 2012 måste ha varit när vi beslutade att vårt största sovrum i huset skulle bli mitt arbetsrum. Efter den största krisen inser jag att detta är en nödvändighet både för att alla mina skapargrejer behöver ett hem men också för att jag behöver det. Tack min fina man!

 

Jag vet ärligt inte när jag läste så mycket som jag har gjort 2012 och hela mitt sängbord är översållat! Eskapism för hela slanten och jag plöjer. Hungergames och romance och till slut Fifty shades. Min hjärna har behövt det.

2012 är året jag har tagit många svåra beslut som ställt mina övertygelser på sin spets, vilket i sin tur har resulterat i att jag insett att jag inte riktigt är den jag föreställt mig. Förvånande? Nej, det borde ju inte vara det eftersom det är ett mönster som upprepat sig sedan jag startat denna blogg. Plågsamt? Jovisst! Nu hoppas jag bara på att jag är på rätt väg och tagit rätt beslut. Men jag tror starkt på min magkänsla.

Sedan är det ett olöst mysterium för mig hur jag efter ett telefonsamtal och ett snabbt beslut kunde gå från det här: pennor över hela bordet, teckna som en galning till en apptävling där vi går i final men inte vinner...

... Till att jag är med och startat ett företag, gör ett samarbete med landstinget och vinner priser i två nationella tävlingar...

... För att sedan 2013 få ett betalt arbete som illustratör!

Hur blir 2013 då?

Det är så mycket jag inte vet och bäst är det väl kanske så. Men jag hoppas först och främst innerligt att jag och mina nära och kära får vara friska och glada!

Men jag känner på mig att allt som jag tror att 2013 kommer att bli kommer att förändras på vägen. Det är många lösa trådar och många nya utmaningar och svåra beslut. Men jag hoppas att jag nästa år vid den här tiden ska ha funnit mig till rätta hur det än blir.

 För mig tar 2013 en rivstart. Januari och februari blir fullspäckat med möten, utbildningar och deltidstecknande. Och så det där mötet som är så overkligt konstigt att jag inte själv riktigt tror att
det kan ske.

Jag hoppas att ni fortsätter följa med mig 2013! Det vore  inte hälften så roligt att blogga utan er! Och varje gång jag ser att  jag fått en kommentar från vem som av er tar mitt hjärta ett glädjeskutt av förväntan. För med era reaktioner, med era känn igen, era namn i  kommentarsfälten så känns det aldrig ensamt och alltid meningsfullt att hålla på att skriva såhär!

Gott nytt år på er!