Att ha två jobb

Jag har aldrig riktigt sett mig som någon som har två jobb. Jag har ju tusan inte ens sett mig som någon som jobbar heltid! För utanför jobbande finns ju det som alltid är viktigare: familjen! Och ork till sådant som förgyller livet och gör en lycklig mitt i all vardagsstress. Jag ritade ju förut som ni minns. Det gör jag ju i och för sig nu också och är lyckligt lottad som kan kalla det ett jobb, även om det är ovant. Och tiden som blir kvar efter jobb och jobb är nu min fritid, trots att jag ibland har svårt att skilja det från mitt företagarjobb då det mest känns kul och spännande.

Kanske en del avundas mig den här chansen? Jag vet inte. Och det är ju nästan tabu att klaga när det går så bra. Men mitt liv har vänts upp och ner på ett år och sista halvåret har varit galet. Det är som att åka i en jättekarusell utan att stanna trots att man ibland blir illamående och vill kräkas någonstans på vägen. Ändå är det alltid värt det. Även igår var det värt det.

Men det är sant som de säger att inget kommer gratis. Jag hade inte suttit här utan att ha jobbat hårt, tagit svåra besulut, gjort uppoffringar, slitit mitt hår och gråtit floder av tårar. Alltid med den där känslan: "Kommer jag att fixa det?" och alltid med den där beslutsamma rösten i bakhuvudet som bildar kör med mina nära och kära och svarar "JA, det gör du!".

Den svåraste utmaningen just nu måste ändå vara att ha två jobb. Det hade säkert varit mycket enklare om jag hatade mitt vanliga jobb och inte brydde mig så mycket om hur det gick på det. Men så är det verkligen inte! Jag tycker mycket om mitt jobb på förskolan och jag tycker ännu mer om mina kollegor. Det är första gången jag verkligen känner mig hemma på ett jobb och en självklar del i en grupp kollegor. Jag är inte typen som nöjer mig med halvhjärtat och vill både för egen , barnens och förskolans skull göra bra ifrån mig. När jag är på jobbet är hela jag på jobbet helt enkelt.

Men jag har lite svårt för kontrasterna ibland och den andra verkligheten är ganska svår att greppa. Som min dag i huvudstaden om några veckor i företagets namn. En massa möten med människor jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle träffa. Ärligt visste jag inte att de fanns - vilket kanske borde vara pinsamt. Men som sagt: företagande på det här viset är väldigt nytt för mig. 

Så tiden räcker inte till. Jag räcker inte till. Ibland inte orken heller. Jag gör ständigt för lite var jag än är och ändå vet jag inte om jag fixar mer. Istället försöker jag att nöja mig med det jag faktiskt gör...

Men jag kan bara inte sluta nu.

Men hade det varit för enkelt hade det inte varit värt det...