Inte min grej?

Ibland vill man utmana sig att göra något annat än vad man brukar. Men ibland när man ska göra något annat så inser man plötsligt varför man gör sin grej. Just nu försöker jag måla stilleben. Jag har alltid velat göra ett. Men det håller på att tråka ut mig. Kanske målar jag klart. Kanske blir det tom bra. Men jag vet inte. Det är nog bara inte min grej

Lite gårdskänsla

 Jag är lite snål om bilder. I alla fall sådana som inte är målade. Men ibland känns det som om man bjuder på så mycket här i bloggen att det är skönt att ha lite för sig själv. Men så satt jag och bläddrade på kameran och blev lite inspirerad att lägga upp några. Dock är det mest kor och natur. Men kanske kan man ändå få lite gårdskänsla... Bilderna är från i höst och nu i vår.

Tack och hej! Nu ska jag försöka mig på att måla något jag inte brukar...

Om inte sockermonstret tar mig först!

Är trött och vill skylla på att det är sommartid. Men det stämmer ju i så fall inte alls eftersom klockan egentligen hade varit sju nu vintertid. Men jag är trött i alla fall. Har somnat lite galet de senaste kvällarna bland annat på grund av nattmålande. Ibland tänker jag att jag inte borde syssla med det där utan bara gå och lägga mig. Men det räcker ibland med att jag bara tittar i någon inspirerande blogg (och det finns ju många) så vill jag måla. Och inte blir det bättre av att gå på vernissage och allt. Kanske sätter jag mig och skissar ikväll fast jag är för trött.

Ja, om inte sockermonstret tar mig först!

Ja, för det är den andra dagen på mitt hälsosamma liv. Första dagen var sååå motvillig. Gick och muttrade för mig själv hela dagen som om det var någon som tvingat mig till att ta detta vanvettiga beslut. Var jag ens redo, liksom? Fast sanningen är väl att jag är redo men bara så rädd för framtiden vad det gäller vikten. Idag kändes det faktiskt bättre när jag vaknade. Kände mig tom förväntansfull inför den kommande förändringen och vilken lättnad några kilos försvinnande skulle kunna göra. Men så någon gång vid lunch attackerade sockermonstret och har inte lämnat mig ifred på hela dagen. Även nu försöker jag hitta utvägar från mitt beslut att vara sockerfri fram till nästa lördag. Men ju mer sugen jag blir desto mer vet jag förståndsmässigt att det är nödvändigt. Jag har sååå många kilon att gå ner och en massa ovanor jag på vägen ska försöka lära mig att handskas med att det bara är att börja reda i en ände...

Nej, nu ska jag nog gå och ta en frukt. Det låter förståndigt. Ja, det gör det...

En vän som börjar på A

Ibland bor ens vänner på tok för långt borta. Men måla av dem på håll kan man ju ändå och på något sätt känns de då lite närmre.

Vårångest och viktnojja

Söndagsångest. Vårångest. jag vet inte vad det är. Men det är som om hela nästa vecka och hela våren ramlar över mig samtidigt. Och ibland är det svårt att få ihop det. Snart börjar vårbruket. Då är det adjöss med planerna tills senhösten kommer. Alla renoveringar och projekt som möjligen hinns med bland all traktorkörning och djurjagande är bara bonus. Och just nu är hela mitt huvud fullt av projekt så det nästan sprängs. Egentligen har jag ingenting emot att fixa med saker själv men när det gäller att spika och renovera med en ettåring kring benen och gärna i famnen så känner jag bara begränsningar. Och ego som jag är så känner jag frustrationen av att bara gå omkring i projekten utan att få ihop det.

Och mitt i allt det här har jag tvingats till insikten om att det är dax att ta tag i mitt hälsosamma liv. Det har gått överstyr och nu måste jag få styr direkt. Annars väger jag så långt över 100 kg att jag aldrig kommer ner igen. Så känns det. Och det känns jobbigt. För visst har jag gått ner i vikt många gånger. En del gånger riktigt bra också. Men de kilon jag sitter på nu är ju resultatet av otroligt många försök och lika många misslyckanden. Och att misslyckas gör ont och sätter djupare fåror i en för varje gång. Till slut är man inte rädd för att försöka utan snarare för att misslyckas.

Jag inser att mitt framgångsrecept ligger i att inte tänka på det för mycket. Men alla som är någorlunda insatta i min blogg vet att det inte riktigt är mina starka sida. Jag engagerar mig stenhårt och har jag ett projekt i huvudet följer det mig till 110 procent. Så också vikten som även annars upptar så stor del av min hjärna. Åh, det är så jobbigt med kilona. Ibland känns det som om de definierar hela min person och varje litet lyckande och misslyckanden alla sluter upp kring min vikt.

Kanske därför det är söndagsångest. Antagligen. Det brukar ju som sagt vara viktrelaterat.

Och imorgon börjar mitt hälsosamma liv. Jag är så rädd för att misslyckas och egentligen vet jag att jag inte ens borde tänka på det viset. Men ska försöka att inte bli för fixerad. Ska försöka att göra allt naturligt och inte börja tänka på mig själv i sjukdomstermer utan mer som "En vanlig tvåbarnsmamma som lagt på sig alldeles för många kilon efter två graviditeter och nu hurtigt bestämt sig för att få tillbaka sin kropp och sitt liv igen".

Blä. Men efter en vecka av lyckanden och ett stort minus på vågen så kanske jag kan skjutsa igång den goda spiralen igen...

Vernissage, hemsk vägning och lite skiss

Fina Mannen jobbar och då får man sysselsätta sig själv och barnen så gott det går. Jag tycker om att åka iväg på äventyr men har alltid lite dålig fantasi på grejer man kan hitta på. Men idag var äventyret bestämt och vi gick på vernissage. Broderns flickvän är grym på att måla och är en inspiration på många sätt för mig inom det kreativa. Trots att hon är fem år yngre lär hon mig massor. Bland annat att tro på det jag gör. Så trevligt värre och dagen avslutades med en trevlig eftermiddag hemma hos föräldrarna.

Annars har det varit en seg dag. Bland annat köpte jag en våg igår som jag med stor entusiasm (inte!) invigde. Och fy katten för resultatet! Har ju inte vägt mig sedan förra julen då jag var höggravid vilket nu är över ett år sedan. Så idag var det "bryt ihop" och på måndag förhoppningsvis "kom igen". Eller det är "kom igen", det finns liksom ingen återvändo och på något vis är det skönt. Dags för förändring och en lång kamp neråt ett litet hekto i taget.

Sedan vad det gäller målandet så var det ju tänkt att jag sådär hurtigt skulle ta tag i nästa barnboksbild: vilken jag klart funderar mycket över. Men ibland kommer projekt till en som man brinner lite mer för, för tillfället. Så jag bjuder därför på en porträttskiss som är på G...

Fredagskvällar

Fredagkvällar ser oftast mitt vardagsrumsbord ut såhär. Också denna fredag då jag har svårt att komma i säng... Men nu måste jag nog.

Flum och beslutsamhet

Idag läste jag mitt horoskop. Jag tror inte på horoskop. Självklart, vem gör det liksom? Det är bara det att jag blir så glad och förväntansfull när det står något positivt. Det gjorde det om förra veckan och jag får liksom för mig att goda saker kommer hända av att jag sitter på min alltför stora rumpa och bara väntar på det. För sådana är horoskop. Eller egentligen är det kanske drömmen om hur livet kunde vara: att goda saker dimper ner i huvudet på en. Och visserligen gör det också det ibland men inte så som det sägs i horoskopen och inte heller när horoskopen säger att det ska hända. Ändå växer förhoppningen i mig och jag börjar tro att jag kanske ändå tror på flumgrejen.

Men jag tror inte att det är det. Det är bara det att i alla dessa svävande och allmängiltiga förutsägelser så ligger verkligen sanningen. Vem som helst kan känna igen sig i det och känner man inte igen sig så förkastar man det som nonsens. Men träffar det i hjärtat, som den här gången, så känner man sanningen en gnutta närmre sig och man kan inte låta bli att börja fundera i horoskopets banor. För den verkliga framtiden ligger ju egentligen i de beslut som vi tar om våra liv. MYCKET är ju faktiskt helt möjligt bara vi verkligen tror på det och satsar. Och kanske förverkligas ett horoskop bara för att man minns möjligheten och börjar tro på den. Vad vet jag? Något jag flummade ihop i bilen iaf.

.
.
.

Sedan har jag nog en mindre bloggkris. Då känns det som om allt hänger på det här med att ha en massa läsare och att alla ska älska det man gör. Vilket är ganska orealistiskt alltihop. Men då måste jag påminna mig själv om att det här bara är en låtsasvärld och livet faktiskt pågår här utanför skärmen. Att allt det jag presterar och presenterar och bekräftas för på bloggen egentligen spelar mindre roll i de stora sammanhangen. I de där stora drömmarna jag brottas med men mer och mer (visserligen tack vare den bloggande världen) börjar tro är möjlig. Första barnboksbilden är nästan klar och jag är verkligen på rätt spår. Det ser ut som jag tänker mig (fast jag klart kunde vara bättre tycker jag allt) och projektet jag skjutit på och våndats över de senaste 6-7 åren verkar faktiskt möjligt. Kanske är det där jag ska lägga min verkliga energi nu och se till att avsluta. Som ett slut på ett osäkert och kämpande kapitel i det kreativa livet och en början på ett nytt fullt av hopp och drömmar och möjligheter? För just nu spelar det ingen roll om boken blir antagen av något förlag eller inte. Bara den blir klar. Det har gått för många år av vånda för att jag ska orka bry mig nu. Och det är bra och ovant för mig.

Så allt det här ger perspektiv. Perspektiv på att tokmåla bilder att lägga upp i bloggen för att bevisa för sig själv och andra att man faktiskt kan. Kanske är det dags för lite action nu. För jag kommer ju aldrig känna mig färdig ändå men nu vet jag i alla fall att jag kan...

Så visst lär det dyka upp bilder här då och då. Men det är nog dags att fokusera sig nu...


.
.
.


SEDAN! ( om någon orkat läsa ner hit) så vill jag ursäkta den senaste tidens dåliga kommentarsvarande. Jag blir lite sån när jag känner mig pressad och stressad över något och skjuter då på minsta lilla känsla av måste och borde.  Men jag blir ALLTID JÄTTEGLAD för de fina kommentarerna! Det är så skönt att ibland bara få ett litet rop tillbaka om att det är någon som läser och kikar och att jag inte är ute och cyklar.

Kört fast...

Jag vet att det är fjantigt av mig (fast det är sån jag är med mycket) men jag kommer ingenstans ikväll på grund av det jäkla internet som kopplar ner hela tiden. Så istället har jag suttit hela kvällen och försökt komma åt alla sidor jag vill men istället suttit och morrat åt min dator då den kopplat ner mig varannan minut (ingen överdrift). Antagligen har den kopplat ner mig tio gånger medan jag skriver det här också. Grrr. Snacka om att jag lägger min energi på fel saker!

Så trots att jag hela dagen har sett fram emot att måla så har jag inte heller gjort det. Och nu är klockan kvart över tio och jag borde tänka på att sova och inte börja måla. Och eftersom jag har bestämt mig för att vara så fasligt hemlig vad det gäller boken, ja utifallatt den skulle visa sig vara något alldeles unikt och fantastiskt som alla vill ha (haha), så kommer jag ju inte heller visa några bilder på riktigt från boken ens när de är klara (kanske en liten liten tjuvtitt). Så därmed har jag heller inget nytt och spännande att komma med på målarfronten.

Och i övrigt känner jag mig allmänt tråkig. Pratar tråkigt. Jag till och med ser tråkig ut. Går omkring i en väldigt söndrig jacka köpt på jula som gravidjacka (och som är lika tight som när jag var i vecka 25 känns det som). Jag gör inte ens en halvdan ansträngning att göra en taskig plockning av mina vildvuxna ögonbryn. Mitt hår är långt och slitet och igår gick jag till jobbet utan att ens anstränga mig med att sätta på iaf lite mascara. Alla kläder är svarta eller gråa i garderoben och jag vill bara gömma mig. Jag känner mig inte som 25 för fem öre och fasar inför sommaren. Men jag håller på att anstränga mig för att rycka upp mig lite. Har kommit fram till att ingen kan rycka upp sig med straff: "Jag får inte köpa några fina kläder förrän jag väger 10 kg mindre". Det är ett straff. Så nu köper jag vårjacka fast jag är för stor. Ha! Någonstans måste man ju börja. Sedan kan man ha hur mycket målbilder som helst när man trivs med sig själv igen och känner att man är på väg mot en positiv förändring...

Jag är tråkig. Min blogg är tråkig. Att det inte blir några bilder på grund av mitt dumma modem är tråkigt och jag kör fast bland vårjackorna är tråkigt.

Men våren är helt fantastiskt härlig!

Gamla teckningar

 

Gamla teckningar från gymnasietiden. Allt i blyerts såklart för det var så det var då innan allt vad färg hette ens fanns på kartan. Kul i alla fall att leta i pärmarna och jag blir lite inspirerad av gamla tankar som ligger inbäddad i blyertsstrecken.

Det är ju likadant!

Jag har lärt mig att tillåta mig att vara mer kreativ. Låter det konstigt? Kanske gör det det. Men inte alls lika konstigt som innan då jag balanserade på någon sorts konstig gräns mellan exhibitionism och brutal realism. Det slutade bara med att jag ville visa alla vad jag grejade med, lite sådär barnsligt, samtidigt som jag alltid hade lite ångest efteråt. Men nu vågar jag mer. Mycket tack vare bloggen och alla härliga människor som läser vad jag skriver och tittar på vad jag gör. Det ger någon sort bekräftelse om att det jag håller på med inte är hälften så fjantigt, knäppt, barnsligt och orealistiskt som min hjärna gärna vill få mig att tro.

Och det roliga är egentligen att jag målar så mycket nu. Innan förstod jag mig inte ens på det jag själv målade. Då låter visst ännu konstigare. Men varje gång jag målat så fick jag någon sorts ångest över att jag inte kunde bedöma om det var bra eller dåligt. Det kändes inte alls som texter där man har skrivregler, snitsiga ord och personlig meningsbyggnad. Jag upplevde det skrivna som något man har ramar att hålla i och där en text liksom flöt ihop i en naturlig rytm och komposition av sig själv. När det kom till att rita och måla var allt bara kaos och allt var bra bara någon sa så, även om jag själv inte visste vad jag tyckte var bra. Att rita var mycket mycket svårare efter alla år och besvikelser och drömmar som jag krossat själv.

Men det jag inte visste då är att det är likadant. Att skriva och rita. Jag läste en bra bok på bildpedagogiken som öppnade mina ögon. För det handlar om att skissa och göra kladdar, och lägga till och ta bort och komponera. Och det finns ramar att hålla sig i när det stormar om man vill och det finns regler man kan följa eller negligera för att följa sin stil. Det är också så att när man är klar så kan man ta ett steg bak och se på helheten och se vad som saknas och fixa i sista minuten. Och någon gång lär man tycka att allting man gjort hittills bara är skit och blaj och man tänker kasta det. Men då vet man att hemligheten ligger i att fortsätta ändå för att allt bara är en process mot att komma i mål. Sedan ge det en sista titt och skriva under på det man har gjort. Och ibland är det bra och ibland sämre. Likadant. Och på något sätt blir det lättare när man fattar det...

Så igår slängde jag ut ångesten genom fönstret och började måla på första barnboksbilden. Det ska bli fantastiskt har jag bestämt...

Vårdille

Är så osannolikt trött på min internetanslutning. Tekniska saker ska fungera om man betalar för dem. Men bor man i utbygden är det visst inte en garanti. Trots att tekniker har kollat ledningarna hit och dit och testat allt. Vill inte ha fler tekniker som inte vet vad de ska göra i mitt hus igen. Men vill gärna att internet ska funka. Det är ett dilemma.

Annars försöker jag mest jobba på min vårliga odödlighet. Idag mejade vi ner ett träd och en meter av vår häck. Fortfarande drömmer jag om ett staket men drömmarna börjar mer och mer likna en hög övervuxen spaljé med stora järngrindar. Efter 5,5 år boende här har jag på sätt och vis vant mig vid att vem som, på ladugårdsplanen framför ladugården, kan se rakt in i mitt hus ända till köket så fort jag öppnar dörren. Men spaljédrömmar bygger sig inte själv och klätterväxter springer inte bara upp ur jorden för att man vill det. Sedan får jag vårdille på att renovera och att jobba och att måla. Och gå ner i vikt. Jag skulle inte gråta om jag på något mirakulöst sätt kunde gå ner en 30-40 kg till sommaren. Bara sådär. Ja, eller i alla fall tio - om jag nu bara kan ta mig samman någon gång då, då!

Och sedan blir jag tokstressad när jag tänker på att min föräldrarledighet är slut efter sommaren och har jag inte tagit mig samman och gjort de där barnboksbilderna så får jag nog aldrig tummen ur i en stressad jobbvardag som nyutbildad lärare.

Men ikväll ska jag titta på Förtrollad och förlora mig lite i de välbekanta sagodisneyvärldarna som gör mig på tok för barnsligt glad. Och sedan ska vi se om jag kan pricka penna/pensel på pappret och börja med den första bokbilden på allvar. Fast ska nog försöka skippa allvaret.

Jag leker träd

Kors i taket. Jag har inte haft tid att blogga: vart är världen på väg egentligen!? Och flugorna har börjat surra igen här inne. Nästan så jag svär på dem redan nu. En (parentes) alltså.

Och sedan har jag tvingat mig själv att göra klart den här bilden. Tvingat. Igår satt jag och svor ett tag också och bröt ihop som en annan femåring. Men det tillhör kanske de konstnärliga kriserna. Det positiva är ju att jag har ett driv att bli bättre. 

I vilket fall som så har jag nu förklarat min kärlek till akvarellen. Det känns bara som det är begripligt för mig på något sätt och jag är mer fri. Så med tiden satsar jag på fantastiskt. Jag vet hur jag vill ha det iaf.

Krigarinna

Jag kunde inte låta bli den här skissen. Så det fick bli en krigarinna med läskigt stora bröst.

Dålig självdisciplin

Det är väl då konstigt. Jag vill göra svindlande äventyrsboksbilder till min bok och istället ritkrampar jag mig fram ännu fler tjejer. Som om världen inte hade tillräckligt av dessa tjejer! Så då står alltså valet mellan att tråka ut genom att inte publicera något i bildväg de närmaste dagarna eller lägga upp en av dessa skapelser. I det här fallet så satt jag och försökte komma på smarta sätt och drag att göra killar killiga utan att lägga på övertydliga muskler kors och tvärs. Men det går ju inte att komma fram till något om man slänger undan varje påbörjad bild och börjar på nått sånt här istället. Så det här är helt enkelt ett exempel på dålig självdisciplin och allmän oinspiration. Jag hade inte tackat nej till en riktig utmaning med lite press utifrån nu att kunna utvecklas (och våndas) med. För ibland känns det som man bara står och stampar och bankar huvudet i samma gamla teckningar.

Ren talang

Jag har alltid haft en orealistisk föreställning som jag har svårt att försona mig med: att man skulle kunna isolera egenskaper från varandra och på så sätt bara bli bedömd för en sak. Det låter konstigt men jag ska försöka förklara. På högstadiet ville jag att killarna skulle prata med mig för jag var söt och inte för att jag verkade snäll. När jag dansade ville jag bli uppbjuden för att jag var riktigt bra på att dansa och inte för att jag var trevlig. Och när jag under bildpedagogikens betygsnack fick stora lovord över min (uppenbarligt?) goda arbetsprocess ville jag hellre att mina bilder skulle bli bedömda utan detta i åtanke.

Rent.

Likadant har jag svårt att tro att folk gör en rättvis bedömning av den här bloggen. Antingen gillar man det jag skriver och tycker därför om bilderna av bara farten (även om de egentligen inte är så bra). Eller så beundrar man bilderna och liksom gillar det skrivna bara för att (trots att jag inte kan mäta mig med många andra som skriver bättre än mig). Likadant där alltså.

Men det är ju helt orealistiskt att tänka såhär! Det är ju faktiskt en smula knäppt. Och jag tror faktiskt jag börjat försona mig lite med mig själv i detta hänseende. För det är ju ofta en själv som är problemet. Istället borde jag tänka: Vilken tur jag har som har så många goda egenskaper och som tillsammans kan medföra mycket som gör mig glad! Vad bra! Det är ju egentligen ingen som bara bedöms objektivt och det är ju i så fall en tillgång att ha flera saker man känner sig bra på.

(Jantelagen flög ut genom fönstret!)

Så vad bra att jag var snäll när jag pratade med min man första gången så han vågade kyssa mig. Och vilken tur att jag var trevlig för annars hade nog inga av de där proffsen jag bjöd upp dansat med mig, och då hade jag heller inte lärt mig något. Och vad fantastiskt att jag får höra att jag har en god process. Jag är ju tusan lärare och drömmer om att skriva och måla: När annars har man nytta av en god process?

Och vad det gäller bloggen... Jag har hört så många fina ord om min blogg. Och om vad jag gör. Och det är väl helt enkelt bara att skyffla bort lite självkritik, ta åt sig ordentligt och förstå att allt hör samman där med. På ett bra sätt.

För det är väl helt enkelt så. Att det finns en massa massa massa människor där ute som skulle kunna göra det här hundra gånger bättre. Som har mer ren talang än vad jag har som ligger och bubblar. Men som bara inte gör något eller som inte har intresse för det och därför inte provar. För hela skillnaden är faktiskt att man tar vara på det man kan, försöker och jobbar vidare. Det är bara så man blir bättre. För ren talang är sällsynt, om det ens finns...

.
.
.

Sedan skriver jag ingenting om det som hänt i Japan. För jag tänker på det jättemycket och för mitt inre ser jag hur alla barn, alldeles ensamma, spolas iväg med vågen och drunknar. Jag gråter lite varje gång jag tänker på det (nu med) och kan inte fördjupa mig i det mer för då drunknar nog jag också. Istället håller jag stenhårt i mina barn och min man, pussar på dem lite extra och håller mig så uppdaterad som jag kan. Fruktansvärt.

Utpumpad

Jag känner mig död. Känner hur kroppen håller på att smälta ner från soffan och landa någonstans under soffbordet. Kanske överdriver jag. Antagligen. Men jag har kommit på en världsomfattande nyhet: Det är faktiskt jobbigt att jobba! För mitt inre ser jag hur jag kommer att vara såhär död efter varje jobbdag i resten av mitt liv. Hur det liksom känns som jag vänt ut och in på mig totalt och kvar är bara en trött, på gränsen till illamående (antagligen sviter från magsjukemagen) mamma som inte ens orkar med att göra en smörgås till ena ungen när klockan går mot sex. Vänta tills pappa kommer in och jag får händerna fria, säger jag, och lilla ungen klättrar från huvudet på mig ända ner till tårna.

Men jag har kommit fram till att det bara måste vara ovana. Den där anspänningen att varken känna eleverna, veta var någonting är eller ens veta hur man brukar göra saker. Måste fråga alla andra om allt hela tiden och inte bara kunna jobba på lite eget flow. Kasta i sig maten på lunchen för man tror man är rastvakt och sedan är man inte det. Hålla i gympalektioner med ett dumt knä som knäppat sig igen och ställer till det i huvudet. Det är inte det att det inte är kul, utmanande och inte känns hemma. Det gäller väl helt enkelt att vänja sig. Nu känns det bara skönt att få balansera tillbaka med lite hemmaliv i en vecka. Lite lagom alltså.

Kanske målar nått ikväll. Kanske inte.

Några bloggar jag förföljer

Det är ju så kul med bloggar. Inte bara den egna utan också andras. Och att läsa kreativa bloggar blir lätt beroendeframkallande. Egentligen tycker jag inte om att göra sådana här listor av rädsla för någon känner sig glömd. Därför väljer jag att presentera en del av min blogglista och hoppas kunna tipsa lite samtidigt så ni hittar nya egna favoriter.

(Det snitsiga upplägget med headerbilder i bloggtipset har jag helt kopierat från en annan bloggare)


Först vill jag tipsa om nära, kära och kreativa:

Min fina, pyssliga och inspirerande syster!

Fantastisk tjej som tar fantastiska foton

Underbart inspirerande tjej med konsten i blodet

Och några av de kreativa bloggar jag förföljer:

Andrea Femerstrand

Alexandra Alexandersson

Lina Neidestam

Britta Häggmark

Hemma hos Mika

apartofmyart

Elena Serrander

Kim W Andersson

Konst och Cancer

Myltan

Bokkei

Anna Ileby

Jojo Falk

Några alltså...

Jobbande och kladdande

Blev helt chockad igårkväll: "VA! Ska jag jobba imorgon?! På en måndag? Vad hände med 'Ta igen sig efter helgen?'" Liksom.  Jag lever i en verklighetsfrånvarande värld. Och nu sedan jag börjat jobba lite och även får måla på kvällarna så ser jag inga som helst problem att jobba 1-2 dagar och vara ledig 5-6. Precis lagom. Man hinner med allt man ska utan att stressa så mycket. Och skulle det bli långtråkigt så har jag ju faktiskt en hel gård utanför dörren att dra runt ungarna på.

Annars så jobbade jag ju som sagt idag. Jag är inte hundra van precis. Ett tag vet jag inte alls vad jag sysslade med och hela klassen var som yra höns. Men det ordnade sig. Jag känner det inom mig: den där groende potentialen. Inser att jag inte är ett hopplöst fall och att jag nog har mer koll på vad det innebär att ha än klass, än vad det känns. Men för det mesta är jag bara nybörjare och vet inte hur jag ska få ihop det så som det står på planeringarna. Fast jag tror det lärde sig nått i alla fall.

Sedan blev det kladdande igår igen. Planlöst. Vet inte vad jag ska rita. Fick ett litet litet hobbyuppdrag och sedan blev det storbröstat och putmunnat för hela slanten. Haha, mitt omedvetna måste vara ytterst spännande om det är just det här jag åstadkommer. Man kunde ju önska att det var lite mer djupt och genomtänkt.

Bite me!

Min yngsta bror. Han som jag plågat med mina egenskrivna berättelser sedan han typ föddes och som jag gladeligen fått lyssna till alla mina filosofiska kriser, direkt hämtade från filosofilektionerna under gymnasiet, trots att han sex år yngre kanske borde funderat på annat. Men han lyssnar fortfarande och jag pratar alltid mer än honom... Men det är nått med underfundigheten, att det känns som han alltid fattar mig, samtidigt som han alltid kläcker ur sig de enklaste och mest självklara lösningarna.

Ett inlägg i målarpausen

Fredag kväll i soffan. Akvarellmålning framför mig och en jobbdag bakom mig. Jag skulle kunna stanna tiden nu: Inte på minuten utan i ett större perspektiv. Det är bra nu och allt flyter ganska bra. Jobbat två dagar den här veckan och det känns som det räcker precis lagom: tänk om man kunde få ett sånt jobb och klara sig på det. För kvar finns både tid och ork för familjen och egna projekt.


Har suttit och stirrat på skärmen i fem minuter nu sedan förra stycket. Tappade tanken. Så kan det gå.

Jag är så tråkig ikväll. Men det är nog för att jag bara vill måla vidare! Vilket jag ska göra nu...

Spring i benen

Haha, jordens fulaste marsvin (om nu någon alls ser att det är ett marsvin) men det är så befriande att jobba med akvarell. Jag älskar mina pennor men ibland känner jag mig så begränsad och strikt med dem. Med akvarellen är det lättare att leka och följa impulser. Rätta till och fixa utan att göra om en hel bild.

Men jag är inte så van vid akvarell än. Det kommer. Men jag trivs med det.

Är det helt idiotiskt att som nybörjare på ett material bestämma sig för att göra bilder till en hel barnbok i mediet? Jag menar, det lär ju vara skillnad på första och sista bilden i fråga om vana. Fast samtidigt har jag precis nyligen sett akvarellbarnboksbilder som varit alldeles hemska. Min lär ju bli bättre än så. Kanske inte som jag tänkt i huvudet sådär svindlande - men ändå mina. Och det är ju min historia som jag tolkar. Kanske blir det fantastiskt bara därför att. Nej, jag måste våga! Våga. Det är ju så man lyckas har jag hört...

Ibland känns det verkligen så. Att man aldrig är bättre än den sista bilden man gjort - och det är inget kul om den inte blir bra. Men det är väl egentligen inte så antar jag...

.
.
.

För övrigt kom jag ingenstans med farstun. En annan dag kanske...

Elin bubblar över

En unge i ladugården och "jobbar" och en sover. Mitt hus ser fortfarande förskräckligt ut och jag undrar varför ingen städat. Eller i alla fall städat upp sandlådan i hallen eller plockat bort julsakerna från bänken. De kommer nog stå där tills i sommar. Jag ska inte på något sätt påskina att jag är en pedant och inte heller att jag inte är fruktansvärt lat emellanåt. Men ibland vet jag inte var tiden tar vägen. Eller var alla tänkta lediga helger heller för den delen tar vägen. Jag är inte direkt kvinnan som städar ett helt hus själv med två barn och lediga helger är därför heliga för att hinna ikapp ibland. Men den tänkta lugna vintern är nu som bortblåst och snart kommer den odödliga våren. Jag vill knappt tänka på alla projekt jag har i mitt huvud. Så som sagt: julsakerna lär stå kvar.

Sedan har jag börjat nojja om vikten igen. Inser att det går väl an när man kan gömma sig under lager av kläder. Men det hade varit skönt att få vara en storlek mindre val tills sommaren kommer. Inga som helst visioner om att bli smal utan bara att komma i mina stor-jeans som nu inte går att knäppa. Jag fattar att det första steget jag måste ta är att skaffa en våg. Vilket jag kommer att göra. Men vem VILL egentligen väga sig när man är rädd att det stuckit iväg för långt över 100-strecket? Inte jag i alla fall. Känns på kläderna iaf som jag ligger ganska stilla i vikt. Men det är ju inte heller här jag vill vara. Är just nu en typisk version av mamma-som-inte-bryr-sig-om-om-hon-har-oborstat hår-och-hämtar-ungen-på-förskolan-i-mjukisbyxor. Ingen fara om sånt händer en gång. Men just nu känns det inte som det är lönt att bry sig. Hur snygg känner jag mig liksom egentligen? Får se om jag uppbådar lite energi.

Men annars är jag ju eftertraktad på vikarielistan. Jobbade igår och kände mig faktiskt, trots nojjande innan, ganska bra. Ungarna är ju underbara om inte annat. Och det känns allt lite overkligt att jobba i skolan, vara utbildad och få betalt. Udda. Kan jag nog vänja mig vid.

Annars så velar jag som tusan över den egna bokens bilder. Jag har iaf blivit så klok så jag minimerat mina antal bilder från 28 till nio helsidor. Sedan ska jag ha lite smått inuti. Men nu är det de nio jag ska fokusera på. Det är bara ett stort problem: jag har alltid tänkt akvarell. Det är en sådan historia som skulle vara grym i akvarell. Men jag har absolut ingen erfarenhet. De senaste åren har jag tragglat promarkers och jag tycker fortfarande inte jag är tillräckligt bra på det för att göra mina barnboksbilder. Hur är det då med akvarellen? Som jag målat typ fem gånger... Men jag kan ju inte sitta här och vänta fem år till, tills jag lärt mig akvarell också. Då blir jag ju aldrig klar! Så jag har två alternativ jag klurar på. 1. Gör de jäkla bilderna i promarkers då då och nöj dig! 2. Försök i akvarell, bli jäkligt förbannad för det inte alls går som du vill och bit av dig handen!. Det finns inget tredje alternativ. Antingen eller. Som alltid.

Nej, nu ska jag kanske bestämma mig för att fortsätta jobba på i farstun. Blev så förbannad på den häromdagen när gamla tapetrester lossnade när jag skulle måla, och jag drog bort en hel spackelremsa så det blev massa hål i väggen, att jag köpte sån där tapetväv som jag nu ska tapetsera på och sudda bort alla misstag. Nu ska vi se om jag blir vän med vävlim och tapetknivar. Hm. I vanliga fall med en massa lugn egentid så gillar jag ju att tapetsera.

Korridorskänsla

En av skisserna klar. Inte precis hundra nöjd (som vanligt). Men, men. Jag fick iaf öva lite perspektivlära. Det är ju inte precis något jag gör varje dag och det blev ok trots små konstigheter.

Fast, nu ska vi inte vara sådana! Självklart ska jag vara nöjd! Har lyckats avsluta ännu en bild. Och tycker allt att jag får lite mer kläm hela tiden på hur jag vill ha det! Så sluta gnäll och fortsätt producera helt enkelt!

Mjeh

Mjeh. Borde gå och sova men har ingen lust. Vill sätta mig och måla vidare på en av mina skisser men saknar omdöme. Huset ser hemskt ut men har varit i pausläge hela dagen och tvättberget med magsjukerester väntar. Och imorgon väntar jobb igen också med en lång och invecklad lektionsplanering som kommer sätta prov. Men lyckliga den som får lektionsplaneringar skickade till sig på mailen: eller? För samtidigt hade det varit skönt att ha egen kontroll. Eller jag vet inte. Är så velig med det mesta. Försöker besluta mig för en massa. Att städa. Att renovera. Att gå ner i vikt. Att bli en roligare mamma. Istället äter jag glass. Mjeh.

Nattliga funderingar

Det är sen kväll eller natt. Det är en definitionsfråga. Jag borde i alla fall definitivt sova precis som alla andra kvällar den senaste tiden vid den här tiden då jag bara inte lyckas ta mig i säng. Eller vem lurar jag? De senaste åren får jag väl säga. Det som jag var rädd bara skulle bli en kort period av besatthet har nu mer och mer blivit en vana. Fortfarande en besatthet skulle jag nog kalla det: besatt av att lära mig mer och bli bättre. Bara det att det har fått större utrymme nu. (Innan satt jag halva nätterna och skrev också men det gör jag inte alls nu. Ibland saknar jag det väldigt mycket. Fast nu skriver jag ju på ett annat sätt i och för sig...)

Grejen var att jag skulle sitta och teckna ikväll. Jag gör det i snitt fem kvällar i veckan numera. Ibland på dagarna också. Och gör jag inte det så funderar jag på det. Innan fascinerades jag så av de där författarna och konstnärerna, kvinnorna, som lyckades samla kraft och beslutsamhet i ett vardagsliv att lägga tid på sina hobbys (och ibland lyckas försörja sig på det också) trots en pockande vardag. Supermänniskor. Men nu förstår jag att det kanske inte handlar om hemliga superkrafter. Det kanske mer är något man måste göra för att hålla sig igång. Att hitta motivation i allt annat? Vad vet jag? Det är nog så jag gör i alla fall.

Så ikväll skulle jag teckna igen. Man vet ju aldrig hur det blir med den saken ändå och ibland blir det bara skit. Jag satte i alla fall på en film från tv1000 Play gratis och allt. Hjärnan slappnar av bättre så. Hade väl hört lite om den och den lät som den föll tämligen bra in i min smak om lättsamt och trivsamt. Julie och Julia tror jag den hette. Handlade om kocken Julia Child och hennes liv under 50-60 talet parallellt med berättelsen om Julie som i nutid lagade igenom Julias recept samtidigt som hon bloggade om det. Alldeles för enkelt beskrivet men, men det blir inga större filmrecensioner här heller. Snarare blir det som vanligt ett evigt tjat om mina tankar.

Grejen var bara det att jag förväntade mig att se en måttligt engagerande film och slutade med att jag totalt levde mig in i de två huvudpersonerna. Hur de letade efter något att göra. Någon form av mening och något att lyfta upp tillvaron lite. Får känna att man konkret gjorde något. Och båda fastnade vid matlagningen. Den ena också vid bloggandet. Jag är ingen kock, så det där med matlagandet vet jag inte så mycket om. Men det andra med stora intressen och drömmar och underbar livspartner kunde jag bara leva mig in i så väl. Också den där balansen mellan det stora intresset, bloggandet och privatlivet.

Bloggandet tar väldigt mycket tid för mig nu. Ibland känner jag mig bara halvt närvarande bara för att jag famlar runt efter kameror och scannrar och datorer och sitter och målar varje ledig sekund och halva nätterna. Jag är så osannolikt rädd för att jag missar världen runt mig bara för att den här låtsasvärlden helt plötsligt har tagit upp så mycket tid för mig. Ägnar jag verkligen min tid åt rätt saker? Åsidosätter jag det som är viktigast? Men samtidigt kan jag inte se alternativet. När jag famlar runt i det där vakuumet av tid där alla dagar är lika och det inte finns något att se fram emot. Det är ingen som klagar ännu men jag är bara så rädd att tappa bort mig. För främst är jag faktiskt mamma till mina underbara barn och livpartner till världens bästa man. Att inte se det vore totalt tragiskt! För det är INGENTING med de rollerna som säger att jag inte kan göra det jag gör nu. Det handlar bara mer om prioriteringar.

Jag hoppas bara att bara faktumet att jag resonerar såhär innebär att jag ÄR medveten om balansen och att jag inte har blivit någon självupptagen diva som glömt bort min familj. Jag anstränger mig i alla fall.

Självförverkligande. Självförverkligande. Självförverkligande. Jag önskar så ofta, fast kanske egentligen inte helt på riktigt, att jag bara kunde vara nöjd med att stå stilla och bara känna mig förverkligad som jag är.

Nej, nu måste jag krypa i säng sist av alla som vanligt!

Önskemål?

Det blir skisser och skisser och skisser. Men jag vet inte. Har lite problem med självdisciplinen just nu. Det blir inte så fantastiskt som jag tänker mig i huvudet och tålamodet är för litet. Men här är några skisser. De flesta gjorda precis nyligen. Något önskemål om vilken av dessa jag ska fortsätta med?

Super

Ibland blir jag så hiskeligt trött på att färger aldrig ser ut som de ska i datorn. Här sitter man och pillar för att få rätt nyanser och så syns de inte ens! Grr.. I vilket fall som så var detta ännu ett försök med akvarellen. Bilden är typ hundra gånger bättre i verkligheten. Grr.. Får skaffa mig superkrafter. Kul med akvarell iaf. Funderar dock på att utveckla någon annan teknik. Men, det kommer väl med övning. Är ju inte så van ännu...

Magen fortsätter krångla. Jag äter riskakor mest. Känner mig lite äcklig också som måste sitta på toa en massa.

kanske liiite bättre färg

Maskrosunge

Ibland när man vill prova sina nya pennor men inte har något att prova på, så går det ju bra att dra upp en gammal skiss. Särskilt med tanke på att jag har lite svårt att avsluta saker nu och har en massa skisser liggande. Så det blev en somrig maskrosunge...

Och sen är det lite synd om mig som mår illa faktiskt. Så ni vet. Men kanske är det bra för figuren.

Ja varför inte?

Ja varför inte lösa stress och handlingsförlamning med lite magsjuka? Sitter här och bävar inför eventuella kräkattacker och känner att jag mycket hellre hade varit kvar på jobbet och haft bildlektion med den mysiga klass jag just lämnade. Men att vara magsjuk är ju detsamma som att vara pestsmittad - så här sitter jag lite utstött.

Inte så cool idag

Jag är mycket sådär. Ni vet, bryt ihop och kom igen! Det är bara att låta det blåsa över hur hopplöst det än kan kännas. Ett bryt på några timmar slutar i faslig effektivitet när jag tar mig samman. Idag verkar det dock som om jag aldrig riktigt tar mig ur brytihopfasen. Skulle vilja vara lite mer cool som på den här gamla bilden. Men det är jag ju egentligen egentligen inbillar jag mig...

Ny teckning är på G. Dock får den stå tillbaka för kalas, jobb och städpanik. Hoppas allt löser sig. Fast det brukar det ju göra..

Avskärmad

Det är väl då konstigt. Så fort jag känner mig stressad, pressad, trött och därmed smådeppig så lyckas jag alltid falla in i de muntra tankebanorna som handlar om världkatastrofer och död. Alltid. Jag undrar hur det där funkar egentligen? Vad det finns för logiskt med att gå och tänka på döden när man egentligen egentligen är stressad över jobb och ettårskalas och ett jättestökigt hus. Men ändå fångar de där tankarna mig mycket lättare då - som om de satt i startgroparna beredda på attack. Jag säger inte att jag är superdeppig nu eller någonting utan sitter här i tv-soffan med lugnt hus runt mig och funderar på att sätta på någon film och rita lite. Jag kan bara inte förstå varför jag ska vara funtad på detta underliga vis. Det är ju precis därför som jag är sådär fjantig och avskärmar mig från allt vad folkmord, klimatförändringar, Josef  Fritzel, död, olyckor heter och läser Jane Austen och zappar bort alla hemska dokumentärer. Inte för att det inte finns där. Och inte för att nyfikenheten inte finns där. Ni ska veta hur nyfiken jag är och hur gärna jag vill förstååååå allting.  Men det handlar mer om att jag vet att jag får igen det en annan dag. Kanske samma minut om jag sätter mig in i något och liksom dras ner i djupet.

Det gäller väl helt enkelt att försöka förhålla sig till allt sådant här på sitt sätt. Släppa in lite olyckotänkande i taget för att inte avskärma sig totalt från välden och det som faktiskt är mänskligt. Jag vet inte om jag blir en mer okunnig och oförstående människa genom mitt sätt att hantera mina olycksugsvamptendenser. Kanske lite blåögd. Men hellre det kanske?

Nu senast har jag funderat mycket på människor som bara dör av till synes ingen anledning alls. Bara faller ihop, poff, trots att de är unga. Och sedan försöker jag förstå mig på cancer - vilket inte heller det är så lätt.

.
.
.
 Nä, nu är det slut på djupheter. Nu ska jag rita! Måste ju inviga mina 11 nya pennor jag köpte igår! Ja, eller kanske några av dem...

Shopoholic?

Skylt till tvättstugan införskaffad efter långvarig intensiv avståndsförälskelse

RIA-fynd

Jag vet att det sägs att man inte blir riktigt lycklig av saker och pengar. Därför kan jag inte riktigt förklara den där berusande känslan som bara övermannade mig igår när jag hade en alldeles ovanlig shoppingorgie. Ni skulle sett mig: jag köpte allt från kläder till toalett och fiskar! Men efter en stenhård budget (som jag med skuldkänslor fuskat igenom pennor genom flera gånger) så var det som att komma till himmelriket. Inga skuldkänslor (än) och bara saker. Saker som vi behövde och skulle köpa i och för sig men ändå grejer! Känner att det är helt moraliskt fel att bli såhär lycklig av att handla, men jag bjuder på det!

Dessutom försvarar jag mig med att det är helt okej då jag har fått en massa (1-2 ggr i veckan) lärarjobb i en och en halv månad framåt. En liten landsbygdsskola har satt klorna i mig och jag kommer att undervisa i princip hela skolans elever under denna tid under olika tillfällen. Så skönt att få komma tillbaka till samma ställe också och kanske därmed kan utveckla någon sorts trygghet i min lärarroll. Sedan är det ju ett himla plus att få betalt också! Pengarna kommer bara välla in. Eller man kunde ju önska.

Och imorgon fyller dottern ett år. Sjukt så fort tiden går.

Ingen koll

Tisdag morgon och jag har inte koll. Jag har inte koll på var alla grejer ska ta vägen medan vi renoverar farstun. Jag har inte koll på resterna av julsaker som står på bänken i hallen och aldrig tycks vilja hamna i någon låda. Jag har inte koll på vad vi ska äta ikväll eller vad vi ska köpa för ettårspresenter till dottern trots att jag ska handla idag. Jag har inte heller någon koll över var alla mina trosor tycks ha tagit vägen eller varför mina bh:ar går sönder samtidigt. Dålig koll på om dottern alls kommer hamna på samma förskola som sonen eller om jag måste förklara krig med hon som tillsätter förskoleplatser. Dålig koll på vad det innebär för mitt vikarierande med tanke på att hon också ger mig vikariat ibland. Ingen större koll på när Fina Mannen jobbar eller inte jobbar. Inte heller koll på när någon när som kan vilja att jag jobbar - även om jag jobbar de två kommande fredagarna. Och då har jag dålig koll på vad jag ska göra. Ingen koll heller på sunda livsvanor eller vad jag ska måla nästa gång. Dålig koll på hur man får upp staket så jag slipper se ladugården - eller de inte ser mig.

Ja, det är väl bara som det är... Förhoppningsvis kommer jag väl lite till klarhet i eftermiddag. Om inte annat så ska jag köpa fler pennor.