Idag läste jag mitt horoskop. Jag tror inte på horoskop. Självklart, vem gör det liksom? Det är bara det att jag blir så glad och förväntansfull när det står något positivt. Det gjorde det om förra veckan och jag får liksom för mig att goda saker kommer hända av att jag sitter på min alltför stora rumpa och bara väntar på det. För sådana är horoskop. Eller egentligen är det kanske drömmen om hur livet kunde vara: att goda saker dimper ner i huvudet på en. Och visserligen gör det också det ibland men inte så som det sägs i horoskopen och inte heller när horoskopen säger att det ska hända. Ändå växer förhoppningen i mig och jag börjar tro att jag kanske ändå tror på flumgrejen.
Men jag tror inte att det är det. Det är bara det att i alla dessa svävande och allmängiltiga förutsägelser så ligger verkligen sanningen. Vem som helst kan känna igen sig i det och känner man inte igen sig så förkastar man det som nonsens. Men träffar det i hjärtat, som den här gången, så känner man sanningen en gnutta närmre sig och man kan inte låta bli att börja fundera i horoskopets banor. För den verkliga framtiden ligger ju egentligen i de beslut som vi tar om våra liv. MYCKET är ju faktiskt helt möjligt bara vi verkligen tror på det och satsar. Och kanske förverkligas ett horoskop bara för att man minns möjligheten och börjar tro på den. Vad vet jag? Något jag flummade ihop i bilen iaf.
.
.
.
Sedan har jag nog en mindre bloggkris. Då känns det som om allt hänger på det här med att ha en massa läsare och att alla ska älska det man gör. Vilket är ganska orealistiskt alltihop. Men då måste jag påminna mig själv om att det här bara är en låtsasvärld och livet faktiskt pågår här utanför skärmen. Att allt det jag presterar och presenterar och bekräftas för på bloggen egentligen spelar mindre roll i de stora sammanhangen. I de där stora drömmarna jag brottas med men mer och mer (visserligen tack vare den bloggande världen) börjar tro är möjlig. Första barnboksbilden är nästan klar och jag är verkligen på rätt spår. Det ser ut som jag tänker mig (fast jag klart kunde vara bättre tycker jag allt) och projektet jag skjutit på och våndats över de senaste 6-7 åren verkar faktiskt möjligt. Kanske är det där jag ska lägga min verkliga energi nu och se till att avsluta. Som ett slut på ett osäkert och kämpande kapitel i det kreativa livet och en början på ett nytt fullt av hopp och drömmar och möjligheter? För just nu spelar det ingen roll om boken blir antagen av något förlag eller inte. Bara den blir klar. Det har gått för många år av vånda för att jag ska orka bry mig nu. Och det är bra och ovant för mig.
Så allt det här ger perspektiv. Perspektiv på att tokmåla bilder att lägga upp i bloggen för att bevisa för sig själv och andra att man faktiskt kan. Kanske är det dags för lite action nu. För jag kommer ju aldrig känna mig färdig ändå men nu vet jag i alla fall att jag kan...
Så visst lär det dyka upp bilder här då och då. Men det är nog dags att fokusera sig nu...
.
.
.
SEDAN! ( om någon orkat läsa ner hit) så vill jag ursäkta den senaste tidens dåliga kommentarsvarande. Jag blir lite sån när jag känner mig pressad och stressad över något och skjuter då på minsta lilla känsla av måste och borde. Men jag blir ALLTID JÄTTEGLAD för de fina kommentarerna! Det är så skönt att ibland bara få ett litet rop tillbaka om att det är någon som läser och kikar och att jag inte är ute och cyklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar