Jag känner mig död. Känner hur kroppen håller på att smälta ner från soffan och landa någonstans under soffbordet. Kanske överdriver jag. Antagligen. Men jag har kommit på en världsomfattande nyhet: Det är faktiskt jobbigt att jobba! För mitt inre ser jag hur jag kommer att vara såhär död efter varje jobbdag i resten av mitt liv. Hur det liksom känns som jag vänt ut och in på mig totalt och kvar är bara en trött, på gränsen till illamående (antagligen sviter från magsjukemagen) mamma som inte ens orkar med att göra en smörgås till ena ungen när klockan går mot sex. Vänta tills pappa kommer in och jag får händerna fria, säger jag, och lilla ungen klättrar från huvudet på mig ända ner till tårna.
Men jag har kommit fram till att det bara måste vara ovana. Den där anspänningen att varken känna eleverna, veta var någonting är eller ens veta hur man brukar göra saker. Måste fråga alla andra om allt hela tiden och inte bara kunna jobba på lite eget flow. Kasta i sig maten på lunchen för man tror man är rastvakt och sedan är man inte det. Hålla i gympalektioner med ett dumt knä som knäppat sig igen och ställer till det i huvudet. Det är inte det att det inte är kul, utmanande och inte känns hemma. Det gäller väl helt enkelt att vänja sig. Nu känns det bara skönt att få balansera tillbaka med lite hemmaliv i en vecka. Lite lagom alltså.
Kanske målar nått ikväll. Kanske inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar