Nattliga funderingar

Det är sen kväll eller natt. Det är en definitionsfråga. Jag borde i alla fall definitivt sova precis som alla andra kvällar den senaste tiden vid den här tiden då jag bara inte lyckas ta mig i säng. Eller vem lurar jag? De senaste åren får jag väl säga. Det som jag var rädd bara skulle bli en kort period av besatthet har nu mer och mer blivit en vana. Fortfarande en besatthet skulle jag nog kalla det: besatt av att lära mig mer och bli bättre. Bara det att det har fått större utrymme nu. (Innan satt jag halva nätterna och skrev också men det gör jag inte alls nu. Ibland saknar jag det väldigt mycket. Fast nu skriver jag ju på ett annat sätt i och för sig...)

Grejen var att jag skulle sitta och teckna ikväll. Jag gör det i snitt fem kvällar i veckan numera. Ibland på dagarna också. Och gör jag inte det så funderar jag på det. Innan fascinerades jag så av de där författarna och konstnärerna, kvinnorna, som lyckades samla kraft och beslutsamhet i ett vardagsliv att lägga tid på sina hobbys (och ibland lyckas försörja sig på det också) trots en pockande vardag. Supermänniskor. Men nu förstår jag att det kanske inte handlar om hemliga superkrafter. Det kanske mer är något man måste göra för att hålla sig igång. Att hitta motivation i allt annat? Vad vet jag? Det är nog så jag gör i alla fall.

Så ikväll skulle jag teckna igen. Man vet ju aldrig hur det blir med den saken ändå och ibland blir det bara skit. Jag satte i alla fall på en film från tv1000 Play gratis och allt. Hjärnan slappnar av bättre så. Hade väl hört lite om den och den lät som den föll tämligen bra in i min smak om lättsamt och trivsamt. Julie och Julia tror jag den hette. Handlade om kocken Julia Child och hennes liv under 50-60 talet parallellt med berättelsen om Julie som i nutid lagade igenom Julias recept samtidigt som hon bloggade om det. Alldeles för enkelt beskrivet men, men det blir inga större filmrecensioner här heller. Snarare blir det som vanligt ett evigt tjat om mina tankar.

Grejen var bara det att jag förväntade mig att se en måttligt engagerande film och slutade med att jag totalt levde mig in i de två huvudpersonerna. Hur de letade efter något att göra. Någon form av mening och något att lyfta upp tillvaron lite. Får känna att man konkret gjorde något. Och båda fastnade vid matlagningen. Den ena också vid bloggandet. Jag är ingen kock, så det där med matlagandet vet jag inte så mycket om. Men det andra med stora intressen och drömmar och underbar livspartner kunde jag bara leva mig in i så väl. Också den där balansen mellan det stora intresset, bloggandet och privatlivet.

Bloggandet tar väldigt mycket tid för mig nu. Ibland känner jag mig bara halvt närvarande bara för att jag famlar runt efter kameror och scannrar och datorer och sitter och målar varje ledig sekund och halva nätterna. Jag är så osannolikt rädd för att jag missar världen runt mig bara för att den här låtsasvärlden helt plötsligt har tagit upp så mycket tid för mig. Ägnar jag verkligen min tid åt rätt saker? Åsidosätter jag det som är viktigast? Men samtidigt kan jag inte se alternativet. När jag famlar runt i det där vakuumet av tid där alla dagar är lika och det inte finns något att se fram emot. Det är ingen som klagar ännu men jag är bara så rädd att tappa bort mig. För främst är jag faktiskt mamma till mina underbara barn och livpartner till världens bästa man. Att inte se det vore totalt tragiskt! För det är INGENTING med de rollerna som säger att jag inte kan göra det jag gör nu. Det handlar bara mer om prioriteringar.

Jag hoppas bara att bara faktumet att jag resonerar såhär innebär att jag ÄR medveten om balansen och att jag inte har blivit någon självupptagen diva som glömt bort min familj. Jag anstränger mig i alla fall.

Självförverkligande. Självförverkligande. Självförverkligande. Jag önskar så ofta, fast kanske egentligen inte helt på riktigt, att jag bara kunde vara nöjd med att stå stilla och bara känna mig förverkligad som jag är.

Nej, nu måste jag krypa i säng sist av alla som vanligt!