Det är ju likadant!

Jag har lärt mig att tillåta mig att vara mer kreativ. Låter det konstigt? Kanske gör det det. Men inte alls lika konstigt som innan då jag balanserade på någon sorts konstig gräns mellan exhibitionism och brutal realism. Det slutade bara med att jag ville visa alla vad jag grejade med, lite sådär barnsligt, samtidigt som jag alltid hade lite ångest efteråt. Men nu vågar jag mer. Mycket tack vare bloggen och alla härliga människor som läser vad jag skriver och tittar på vad jag gör. Det ger någon sort bekräftelse om att det jag håller på med inte är hälften så fjantigt, knäppt, barnsligt och orealistiskt som min hjärna gärna vill få mig att tro.

Och det roliga är egentligen att jag målar så mycket nu. Innan förstod jag mig inte ens på det jag själv målade. Då låter visst ännu konstigare. Men varje gång jag målat så fick jag någon sorts ångest över att jag inte kunde bedöma om det var bra eller dåligt. Det kändes inte alls som texter där man har skrivregler, snitsiga ord och personlig meningsbyggnad. Jag upplevde det skrivna som något man har ramar att hålla i och där en text liksom flöt ihop i en naturlig rytm och komposition av sig själv. När det kom till att rita och måla var allt bara kaos och allt var bra bara någon sa så, även om jag själv inte visste vad jag tyckte var bra. Att rita var mycket mycket svårare efter alla år och besvikelser och drömmar som jag krossat själv.

Men det jag inte visste då är att det är likadant. Att skriva och rita. Jag läste en bra bok på bildpedagogiken som öppnade mina ögon. För det handlar om att skissa och göra kladdar, och lägga till och ta bort och komponera. Och det finns ramar att hålla sig i när det stormar om man vill och det finns regler man kan följa eller negligera för att följa sin stil. Det är också så att när man är klar så kan man ta ett steg bak och se på helheten och se vad som saknas och fixa i sista minuten. Och någon gång lär man tycka att allting man gjort hittills bara är skit och blaj och man tänker kasta det. Men då vet man att hemligheten ligger i att fortsätta ändå för att allt bara är en process mot att komma i mål. Sedan ge det en sista titt och skriva under på det man har gjort. Och ibland är det bra och ibland sämre. Likadant. Och på något sätt blir det lättare när man fattar det...

Så igår slängde jag ut ångesten genom fönstret och började måla på första barnboksbilden. Det ska bli fantastiskt har jag bestämt...