Ren talang

Jag har alltid haft en orealistisk föreställning som jag har svårt att försona mig med: att man skulle kunna isolera egenskaper från varandra och på så sätt bara bli bedömd för en sak. Det låter konstigt men jag ska försöka förklara. På högstadiet ville jag att killarna skulle prata med mig för jag var söt och inte för att jag verkade snäll. När jag dansade ville jag bli uppbjuden för att jag var riktigt bra på att dansa och inte för att jag var trevlig. Och när jag under bildpedagogikens betygsnack fick stora lovord över min (uppenbarligt?) goda arbetsprocess ville jag hellre att mina bilder skulle bli bedömda utan detta i åtanke.

Rent.

Likadant har jag svårt att tro att folk gör en rättvis bedömning av den här bloggen. Antingen gillar man det jag skriver och tycker därför om bilderna av bara farten (även om de egentligen inte är så bra). Eller så beundrar man bilderna och liksom gillar det skrivna bara för att (trots att jag inte kan mäta mig med många andra som skriver bättre än mig). Likadant där alltså.

Men det är ju helt orealistiskt att tänka såhär! Det är ju faktiskt en smula knäppt. Och jag tror faktiskt jag börjat försona mig lite med mig själv i detta hänseende. För det är ju ofta en själv som är problemet. Istället borde jag tänka: Vilken tur jag har som har så många goda egenskaper och som tillsammans kan medföra mycket som gör mig glad! Vad bra! Det är ju egentligen ingen som bara bedöms objektivt och det är ju i så fall en tillgång att ha flera saker man känner sig bra på.

(Jantelagen flög ut genom fönstret!)

Så vad bra att jag var snäll när jag pratade med min man första gången så han vågade kyssa mig. Och vilken tur att jag var trevlig för annars hade nog inga av de där proffsen jag bjöd upp dansat med mig, och då hade jag heller inte lärt mig något. Och vad fantastiskt att jag får höra att jag har en god process. Jag är ju tusan lärare och drömmer om att skriva och måla: När annars har man nytta av en god process?

Och vad det gäller bloggen... Jag har hört så många fina ord om min blogg. Och om vad jag gör. Och det är väl helt enkelt bara att skyffla bort lite självkritik, ta åt sig ordentligt och förstå att allt hör samman där med. På ett bra sätt.

För det är väl helt enkelt så. Att det finns en massa massa massa människor där ute som skulle kunna göra det här hundra gånger bättre. Som har mer ren talang än vad jag har som ligger och bubblar. Men som bara inte gör något eller som inte har intresse för det och därför inte provar. För hela skillnaden är faktiskt att man tar vara på det man kan, försöker och jobbar vidare. Det är bara så man blir bättre. För ren talang är sällsynt, om det ens finns...

.
.
.

Sedan skriver jag ingenting om det som hänt i Japan. För jag tänker på det jättemycket och för mitt inre ser jag hur alla barn, alldeles ensamma, spolas iväg med vågen och drunknar. Jag gråter lite varje gång jag tänker på det (nu med) och kan inte fördjupa mig i det mer för då drunknar nog jag också. Istället håller jag stenhårt i mina barn och min man, pussar på dem lite extra och håller mig så uppdaterad som jag kan. Fruktansvärt.