En bit närmare förverkligande

När jag gick på lågstadiet kunde jag inte riktigt föreställa mig att jag skulle bli så stor en dag att jag skulle gå på mellanstadiet. Och likadant den dag då jag gick från sexan till sjuan och bytte skola. Eller när jag satt där första dagen ensam i korridoren utanför klassrummet på gymnasiet. Jag övervägde att bara ta mitt pick och pack och springa iväg för hela den där grejen med att bli stor kändes alldeles för stor och overklig.

Men jag har både bytt skolor och flyttat hemifrån och träffat mannen i mitt liv och fått barn trots att jag innan aldrig ens kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Jag har oroat mig och vänt ut och in på mig och känts som om alla dessa grejer har varit alldeles för ogripbara och svåra för att jag någonsin ska kunna klara av dem.

Och aldrig har det varit så.

Så idag när vi satt på viktigt appmöte och talade för vår idé och jag pratade och planen och teckningar och allt det där så kändes det inte alls sådär svårt och konstigt som jag trott. Jag har alltid haft en bild av att det är några sorts övermänniskor som kommer på och utför just sånt här. Men när jag satt där kom jag bara fram till att det ju faktiskt är sådana som vi. Vi som är rastlösa och hopplösa och drömmer stort och vet att vi kan fast vi aldrig har gjort det innan.

Tackar därför för mina snart 27 års erfarenheter.
 En bit närmare ett förverkligande av en grym idé.
Tänk att få vara med om en sån grej!

Jägarinna

Jag ritar mer än vad som syns här. Här är i alla fall en bild. Känner mig numera mer och mer säker med pennorna. Äntligen har de blivit den förlängda arm jag längtat efter att de ska bli och det mesta kommer lätt. Övning ger verkligen färdighet! Och grejen är att jag har hybris och vet att jag kan bättre ändå. Det är alltid det som driver mig. Övar man så blir man bättre.

Men det börjar locka nu när jag fått mer och mer kläm på färgen i och med mina pennor att ta ett steg in i datorns värld. Särskilt med tanke på app-projektet och om jag ska ha en framtid och bredd inom illustration. Fast mina pennor kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

Och annars börjar jag bli nervös. Inte så farligt som jag trodde men imorgon går vi in i ett avgörande möte för vår app. Håll tummarna!

Vi vann!!!!

Och kvällens teckning till Eurovision...

Ända sedan jag kom hem har jag sprungit och stressat och tröstat och fixat så att vi i någorlunda rimlig tid ska få mat. Nu ger jag upp. Ligger raklång i trädgården och övervakar flyktvägarna för barnen. Mat vid midnatt.

Jag vet vad jag vill

Tänk så mycket som har hänt med mig och den här bloggen sedan jag började blogga för 4,5 år sedan! Tänk bara vad mycket en blogg kan göra med en själv. För jag undrar om jag verkligen målat som jag gör nu och om jag varit samma person om jag inte hade haft min blogg. Visst skriver jag helt galet ibland! Ibland är det alldeles för intimt och andra gånger hoppas jag att jag bländar lite.

 Men bloggen är en del av min livsstil. Ibland stressar den men för det mesta känns det bara naturligt att den finns där. Att ni finns där ute och läser och vill hänga med mig.

Ni har också fått följa med mina tankar i en process från att tro att jag bara brann för skrivandet till att bli en fullfjädrad ritgalning.

Och till nu på måndag då jag sitter i möte och kallar mig för Illustratör. Vart det leder eller när det leder någonstans är en annan sak. Men jag vet i alla fall vad jag vill och drömmer om...

Längtar!!!

Vad spelar det väl för roll?

Jag är ju en vuxen människa numera. Fråga mig inte när det hände men jag kan inte längre komma undan med att räkna vuxenpoäng. Då måste man ju vara vuxen. Jag har också rynkor vid ögonen och i pannan som inte lika lätt blir släta och jag tittar på bilder från skoltiden och insåg att man verkligen inte hade någon som helst självuppfattning på den tiden.

Fast har man det nu egentligen heller?

En sak som stör mig handlar lite om detta. Jag är ju vuxen. Jag har barn som älskar mig och som jag nog älskar ännu mer. Jag bor fint men stökigt och kan göra de grejer jag gillar mest utan att det egentligen strider så jättemycket med något annat. Jag har en man som jag tokälskar och det konstigaste är väl att han påstår att han älskar mig lika mycket. Dessutom är han snygg som få!

Men det här med att vara snygg...

Hela mitt liv känns det som har jag gått omkring och känt mig för fet och inte tillräckligt snygg i olika perioder. Jag har känt mig medelmåttig och jag har också insett om och om igen att jag aldrig kommer att vara sådär. Se ut sådär när jag är 50 alldeles smal med perfekt hår och ansikte och jacka som sitter perfekt kring min midja utan att spänna det minsta.

Och jag har lite svårt att förlika mig med det att jag inte är någon smal och snygg mamma. 

Men tillåt mig då att bli förbannad! Vad är det för högstadietänk egentligen. Det är ju då rakt inte något fel på mig egentligen och jag är ju precis som det är tänkt att just jag ska vara. Och TACK och LOV har jag andra kvaliteter än ett bländande yttre.

Och vad det gäller vikten så hoppas jag innerlig innerligt att jag en dag ska bli så mycket vän med mig själv att jag en dag ska kunna sluta stressa upp mig kring detta. För vad spelar väl tresiffrigt eller tvåsiffrigt eller storlekarna  jag hade innan jag fick barn (då jag  för övrigt också tyckte jag var tjock) för roll om man har det så bra som jag har det.

Och framför allt om man har en man som var och varannan dag med innerlighet säger till en att man är det finaste som finns...

Nya saker är överskattade. Så vi köpte en husvagn från 74 och känner oss mer hemma än någonsin med husvagnslivet. Så hemma att det var i den, i trädgården, jag vaknade imorse... Söndagsmys!

Bit ihop eller bryt ihop

Ja såhär kan det gå här hemma. Dottern bryter ihop och mamman tjurar ihop...

Annars är jag sjukt rastlös. Trött på ensamma kvällar i soffan nu! Inte heller får jag mer gjort för jag är själv heller som ju tanken var. Och hjärnan är på femtioelva ställen samtidigt. Och jag undrar om det verkligen vore en bra idé att dra in ett stort förtält i det väldigt stökiga huset och börja mäta det nu. Ja, ni hör kanske hur det låter... Godnatt typ!

Ett fint brudpar

Jag var ju på bröllop här i helgen och då gjorde jag som vilken sjuåring som helst. Jag ritade såklart en teckning till det fina fina brudparet. Tacka vettja facebookalbum: där har jag nämligen snokat vilt för att få ihop denna bild. Så kul och mysig att göra och bröllopet var ännu bättre!

Annars så är min hjärna lite överallt. Dåligt med bloggande och ni får stå ut utan kommentarsvar för jag kan inte riktigt samla hjärnan till något vettigt. Energin blir istället till att hålla liv i bloggen. Men jag absolut ÄLSKAR alla era fina kommentarer och surfa runt och hitta nya bloggar. Hoppas ni vet det.

Men jag har hört att våren inte är den mest lugna tiden på en bondgård och att bönder är särskilt svårfångade då. Sedan har jag också märkt att detsamma gäller för lärarjobbet och när man riskerar att bli arbetslös igen till hösten... Virr och stirr men det blir nog bra sen.

12 år

27 år är ingen ålder. När jag tittar tillbaka på den här tiden så kommer jag både förvånas över hur ung och naiv jag var och att jag hade en helt vrickad åldersuppfattning. För på ett plan vet jag mycket väl att jag inte är värst gammal, medan jag på ett annat känner mig gammal som gatan. Tiden blir så påtaglig när man i ena stunden kånkar bebisar på axeln och i nästa ser dem springa och klättra och vädra sina tankar och åsikter. Om fem år gick så snabbt: hur fort lär inte tio år till gå?

Eller 12 år.

Igår var jag på en otroligt trevlig tillställning. Ler i hela hjärtat och kunde ägna ett helt inlägg åt. Men istället fokuserar jag på bagatellen och låter det andra skina fritt i hjärnan. I vilket fall som så ställdes jag inför en väldigt udda situation som jag inte skulle ha ställts inför för 12 år sedan. Jag var nämligen på en plats med en massa trevligt folk. Sådär som man kan göra så efter ett tags funderande och med en känsla i maggropen så kände jag igen en människa där. Igenkänningskänslan växte undan för undan under kvällen och när jag fick reda på förnamnet var jag bara tvungen att fråga om det var han. Annars hade det ju bara varit pinsamt och konstigt.

Jag frågade så redigt, med för och efternamn, om det var han och presenterade mig lite sådär rörigt med mitt flicknamn. Och visst var det det. Småpratade sådär som man gör och analyserade när vi senast setts. 12 år sedan var det. Högstadiet och vi gick i parallellklasser och tiden har gått så fort och fy vad gammal man blivit. Och det mer tonårskomiska var nog ändå att trots att man visste precis vad den andra hette och gjorde och gått på samma skola i 3 år så hade man ändå aldrig pratat innan. Människor är väl ändå underbara! Lägger det i minnesbanken tills när jag får tonåringar (antagligen alldeles för snart).

Men det som ändå stör mig i allt detta är att tiden har gått. Inte bara med mig. Jag vill på något sätt frysa människorna från min högstadieskola i tron om att ingen av dem har blivit vuxna. Kanske för att det får mig att insé hur otroligt fort tiden har gått och hur otroligt fort den kommer att gå. Snart har det gått 12 år till och vem träffar jag då? Antagligen kommer det kännas minst lika osannolikt då om jag ställs inför samma situation. Allt är så avlägset. Hur blev allting egentligen? Vem var jag då och vem är jag nu? Och hur tusan blir det sedan....

Det går för fort. Allting, tror jag bestämt.

Gör en massa saker. Bland annat klipper av mig håret. Ja, inte själv då, även om det hade låtit mer spännande. Är mer nöjd än vad jag ser ut på bilden (kass på egobilder men övar). Visionen var samma frisyr som hon i Top Gun. Inte för att jag älskar filmen eller skådespelaren... Men frisyren blev bra :)

Rita är fantastiskt roligt! Vilken tur att jag får göra det nästan när jag vill eller i alla fall när jag orkar och hinner... Nu ritar jag inte alls sånt som här nedan. Men blir varm om hjärtat!

Skiss skiss skiss. Vad ska man hitta på med alla figurer tro? Anordna kalas och se vart det leder?

Spännande

Det är spännande nu. Nästan för spännande för min hemtama smak. Om allt går vägen så kan jag boka upp att rita appbilder för hela slanten ett tag framöver. Jag kommer att bli proffs på folk och sjukhusmiljöer. Men först ett avgörande möte i slutet av maj. Håll tummarna. 

 Producerar en himla massa skisser numera men kommer inte till skott att färglägga. Vill gå kurser och lära mig mer men som vanligt bor jag för långt bort. Eller avsides skulle man ju lugnt kunna säga. Men jag behöver input. Vill grymt gärna lära mig digital illustration för att se om det passar mig eller bara kan vara ett hjälpmedel att få mina teckningar som jag vill. Eller underlättar.Eller för tusan vilken jäkla kurs som helst som kan hjälpa mig att komma framåt.

Men det går bra att streta ensam. Jag har lärt mig sjukt mycket av det. Jag har också lyckats utveckla mig helt på egen drivkraft också och jag har alltid spröten ute på allt jag tänker lära mig. Det är bara tiden och orken som säger emot. Annars känner jag på mig att jag helt ojantelagmässigt har stor potential. Stor potential som jag inte tycker jag uppfyller nu. Ja, fast risken är att jag kan lära mig hur mycket som helst och ändå inte uppfylla mina krav på mig själv. Men tanken slår mig också att det kanske är det som driver mig...

Huvudet bultar efter ännu en jobbdag som slukat hjärnan. Det är svårt att få något gjort då. Men jag sitter och ritar nästan varenda kväll numera. Ett streck eller en hel teckning. Besatt eller vad? Helt sunt. Helt sunt.

Skiss från igår... Färg på denna? Hm..